Som den ’goda’ islamofobiska liberal han är fortsätter Dick Erixon att sprida felaktigheter kring Islam samtidigt som han ivrigt förnekar att han inte är någon Islamofob. Något som fick Upsala Ny tidning att skriva följande om Dick Erixons skriverier vid ett tidigare tillfälle.
Ledarredaktionen skriver i Islamofobi i liberalismens namn? :
Kritik mot islamism förväxlas med kritik mot islam, och då glider kritik av islamister över i kritik av muslimer. Ett exempel är Dick Erixon, en flitigt läst och citerad borgerlig skribent och bloggare. Han säger sig ta strid för det liberala samhället, men låter alldeles för ofta kritiken mot fundamentalism glida över i en generell kritik mot islam. När kriminella invandrarungdomar hotar journalister i Göteborgsförorten Bergsjön är det enligt Dick Erixon frågan om ett “ett beteendemönster hämtat i Mellanöstern”, och roten till fundamentalistiska terrorattentat skulle vara “att den muslimska kulturen ännu inte omfattar upplysningen … och därför till sin natur är intolerant” . . .
Om den liberala rörelsen menar allvar med sitt försvar av det öppna samhället, måste man klara av att sätta hårt mot hårt inte bara mot religiösa fundamentalister utan också mot islamofober inom de egna leden.
Upsala Nya Tidning till personangrepp på mig om islam
I det här fallet handlar det återigen om att det är den muslimska kulturen som nu ligger bakom s.k hedersmord. Det är återigen i denna ’allomfattande muslimska kultur som en miljard hjärntvättade muslimer slaviskt följer order från samhällsauktoriteter i form av präster, mullor och ayatollor’ i Dick Erixon’s världsbild. Att denna Islamiska monokultur bara existera i Dicks och ett antal andra Islamofobers hjärna vet dock de flest med lite kunskaper utanför läsandet av SD-kuriren.
Att en skribent i det här fallet gjort jämförelser med en europeisk heders kultur får naturligtvis Dick att fara i taket. Sådan jämförelser hotar hela hans världbild där naturligtvis den Europeiska kulturen nått toppen på en utvecklingspyramid. Det är den europeiska som övriga världen ska efterlikna. Bara alla dessa muslimer blir västerländska marknadsinriktade liberaler som byter ut koranen mot lock, hume och adam smith ska alla samhällsproblem lösas.
I vänstertidskriften Arena skriver Livia Semis (ej online) om franska och italienska mäns otrohet och våld mot sina fruar, och om hur hustrumord förr kallades för passionsmord. Sedan likställer hon dessa uttryck för europeiska män med muslimsk kultur:
I de fall muslimska kvinnor dödas går religionsdiskussionerna höga och hela den muslimska världen kriminaliseras. En italiensk kvinna dödas däremot alltid av en kriminell eller sjuk människa. Gärningsmannen får ensam bära ansvaret för sina handlingar.
Just det. Av den enkla anledningen att i det senare fallet står inte sällan samhället bakom mannen/pappan/brodern som dödar kvinnan. Detta våld är sanktionerat från högsta ort — från samhällets religiösa ledare. Också andra kvinnor/mammor/systrar låter våldet ske. I flera av de fall av hedersmord som blivit omdiskuterade i Sverige har släktingarna på båda sidor slutit upp bakom våldet, om inte annat genom att inte försöka stoppa det.
Just det. Av den enkla anledningen att i det senare fallet står inte sällan samhället bakom mannen/pappan/brodern som dödar kvinnan. Detta våld är sanktionerat från högsta ort — från samhällets religiösa ledare. Också andra kvinnor/mammor/systrar låter våldet ske. I flera av de fall av hedersmord som blivit omdiskuterade i Sverige har släktingarna på båda sidor slutit upp bakom våldet, om inte annat genom att inte försöka stoppa det.
I vilket fall av hustrumisshandel i Europa sluter den misshandlade kvinnans släktingar upp på våldsverkarens sida?! Vilka syskon och föräldrar försvarar en bror/son som misshandlar eller dödar sin sambo med motiveringen att hon förtjänar det? Var!?!
Visst finns vidrigt våld i relationer mellan män och kvinnor i västerländsk kultur. Det är naturligtvis helt förkastligt och ett bevis på att vår kultur och våra traditioner på inga sätt är prefekta. Men vi uppmuntrar det inte, utan försöker stävja det. Motsatsen gäller för hedersmord. De är enbart möjliga att upprätthålla som kulturellt inslag så länge omgivande samhällets auktoriteter i form av präster, mullor och ayatollor sanktionerar det.
Så länge denna attityd finns inom en kulturkrets och bland dess främsta auktoriteter, är det inte mer än rätt att lägga en del av ansvaret för detta grovt kriminella beteende på den som helhet.
Det leder helt fel att i relativismens namn likställa våldet så som Livia Semis försöker göra. I den ena kulturen är inte våldet accepterat och gärningsmannen står ensam med skammen, i andra kulturer är våldet ett inslag som inte motarbetas av omgivningen, och då faller skammen också på kulturen och traditionerna.