När man talar om Hizballah och LIbanon kan det vara på plats att nämna alliansen med Aouns kristna maroniter. Och att Shia i Libanon representeras av två partier Amal och Hizballah, som både sitter i parlamentet. När det gäller Hizballahs ’kontroll’ kan det kanske ha något att göra med att de representerar en folklig rörelse med geuint stöd. Tillskillnad från Gucci revolutionärerna inom 14-mars rörelsen, som kanske började som en folk rörelse men till stora delar finansierade av SaudiArabien. Vars inhyrda säkerhetsfolk sprang när Hizballah visade sig. Den var den Libanesiska armen som fick rädda Jumblatt när han belägrades i sitt egen compund och Hairiri.
Oavsett hur det är med Hizballah’s folkliga stöd finns det troligen en Shia majoritet i Libanon om det hade genomförts en folkräkning och ett öppet val. Den amerikansk, israelsiska, saudiska libanesiska planen att krossa Hizballah hade med andra ord väldigt liten chans att lyckas. Att Suleiman skulle ingrippa mot Hizballah med en majoritet av shia soldater inom den Libanesiska armen är ganska orealistiskt. Eller att han skulle tvinga igenom avtal genomdrivna av Israel och USA om avväppning av den starkaste miliärakraften i landet.
Sen var det inte det Libanesiska staten utan Jumblatt som drev igenom den senaste krisen. Där det fortfarande är av intresse om det var en del av en plan där det var meningen att Israel skulle involveras som stöd. Jumblatt med flera turnerade ju också runt I USA förra året där det även ingick möten med Israels dåvarande vice stabschef Moshe Kaplinski som fick sparken för sin dålig hantering av Libanon kriget 2006.
Visst är Hizballah tungt beväpnande och en stat i staten. Om det nu finns någon Libanesisk stat i västerländsk mening. Men samtidigt är det intressanta om Hizballah är en rationell aktör. Vid den senaste krisen visade de sig vara detta. De gjorde precis det som var nödvändigt för att slå ner Jumblatt och hans allierade och drog sig sedan tillbaka.
Förövrigt att Hizballah skapades som en motståndsrörelse mot den Israeliska ockupationen av södra Libanon i nästan 20år hör väl till ironierna nu när de blivit en av Israels farligaste motståndare.
När Libanon i helgen efter nitton misslyckade försök kunde välja general Michel Suleiman till president var det ytterligare bevis för Hizbollahs kontroll. Inget sker utan deras samtycke.
För bara veckor sedan stod Libanon på randen till inbördeskrig. Den tändande gnistan var att Hizbollah inte gillade att den libanesiska staten försökt avveckla organisationens övervakningsutrustning på Beiruts flygplats och försökt sparka dess egna flygplatschef.
Under några dagar försvarade Hizbollah sin position som stat i staten. Organisationen visade sin makt. Man tog kontroll över kvarter, visade sig, och drog sig tillbaka. Man demonstrerade vad man är kapabel till, men utan att utföra det helt. Till slut fick man som man ville.
Viktigast av allt: den libanesiska armén under Michel Suleiman grep inte in. Vad skulle den göra? Hizbollah visade under bara några dagar att man kunde operera efter eget tycke över nästan hela landet.
Att inte gripa in är dessutom något av Suleimans specialitet. Under cederrevolutionen, då libaneserna under några rusiga månader lyckades skaka av sig den syriska överrocken, stod Suleiman med sin armé och tittade på. Och faktum är att han är förbunden av internationella avtal att avväpna Hizbollah, men detta gör han alltså inte ens när Hizbollah bedriver öppet krig på huvudstadens shoppinggator. Han står och tittar på.
Det är lätt att begripa att Hizbollah kan leva med en sådan president.
Den senaste månaden har Hizbollah klivit fram som Libanons mäktigaste spelare. Den uppgörelse som ligger till grund för president Suleimans utnämning föreskriver dessutom att Hizbollah kan lägga in sitt veto mot regeringsbeslut som inte passar.
Det är omöjligt att säga vad som kommer att hända nu. För Israel är det naturligtvis ovisst att ha en Hamas-stat på ena sidan och en Hizbollah-stat på den andra. För Iran känns det toppen. Den som muckar gräl med Iran kan nu få en halv kontinent i obalans om Iran bara bestämmer sig för att dra i trådarna.
Men vad det betyder inne i Libanon är en annan sak. Det märkliga när jag var där var att folk garvade och ryckte på axlarna. De hade lärt sig att leva med röran. Jag fick intrycket då att det kommer att gå bra, trots allt. Libanon kommer inte att bli någon mönsterdemokrati av skandinavisk modell, visst. Men som Italien, kanske. Utom i Beiruts södra förorter där det var mer som Iran