Oavsett vad man tycker om Gaddafi eller andra diktatorer är det väl i sig ett brott mot internationell rätt och staters suveränitet att avsätt statsöverhuvuden. Speciellt som ett mål där det inte finns någon som helst tillstymmelse till mandat inom internationell rätt för att göra det.
ICC har uppenbarligen blivit en del i västmakternas pågående kampanj att avsätta Gaddafi. En kampanj som sig är ett totalt misslyckande än så länge. En stor del av misslyckandet som förutom ren politisk och militär inkompetens och feghet hos Storbritannien, Frankrike med flera beror på att det enda alternativ Gaddafi fått är om inte bokstavligen att skära sin egen hals.
Som SvD skriver nedan har västmakterna omöjliggjort en förhandlingslösning och i lika stor grad omöjliggjort en militär lösning i och med att de fegt vägrar skicka de trupper på marken som är nödvändiga om målet är att bli av med Gaddafi. Den enda anledningen att den Libyska oppositions gerillan överlevt militärt är med Natos stridsflyg som beskyddare.
Speciellt allvarligt borde det dock vara om ICC blir ett politiskt verktyg för ett antal stormakter där diktatorer ’vi inte gillar’ kan hotas att dras inför rätta medan man ser med blinda ögon på brott mot mänskligheten från andra. Det torde finnas lika stor anledning att sätta vår allierade i demokratispridnings projektet i Libyen Quatar, Saudi Arabien med flera inför rätta i Haag för brott mot mänskliga rättigheter om man tar den krigföring saudierna t ex genomfört i jemen eller tortyr i fängelser eller varför inte grova brott mot mänskliga rättigheter för kvinnor.
För svensk del leker speciellt socialdemokraterna och dess utrikesföreträdare struts och låtsas som om kampanjen att militärt avlägsna Gaddafi inte förekommer. Eller tar upp bristen på praktiskt politiska eller militära lösningar i en operation avlägsna Gaddaffi som ju enligt socialdemokraterna inte existerar. Carl Bildt och de borgerliga är som vanligt ’camp followers’ till Nato utan någon egentlig egen politik.
Bloggat:
Reflektioner kring antropologi och maktens konsensus, Ett foto (uppdaterad)
En snårig väg för att slippa Gaddafi | Ledarsidan | SvD
Som den internationella straffrättsjuristen Peter Quayle påpekar i en intressant artikel i The Times (30/6) har man nu slagit in på en annan väg. Om det kommer att gå att få bort Gaddafi eller, för den delen, den sudanesiske presidenten al-Bashir, som också är efterlyst av ICC, är mycket osäkert. Ändå utfärdar man en arresteringsorder. Domstolen tycks föredra att ses som principfast men oförmögen att driva igenom sina efterlysningar snarare än att kunna anklagas för att gå segrarnas ärenden.
Är det en klok utveckling? Det blir knappast lättare att få Gaddafi att ge upp om det inte råder någon tvekan för honom om att hans nästa anhalt blir Haag. En förhandlingslösning kommer då närmast oundvikligen behöva innefatta ett löfte om amnesti, eller åtminstone att länder som stöder ICC går med på att han får fly till ett land som inte är bundet av Romstadgans krav på utlämning till domstolen.
Därmed riskerar det internationella straffrättssystemet att mista mycket av sin avskräckande effekt, och dessutom framstå som godtyckligt. Varför ska diktator A straffas, medan världssamfundet låter diktator B gå fri?
Ändå är en pragmatisk väg den minst dåliga. Rättskipning mot presidenter och generaler kommer alltid att handla om unika fall, som måste behandlas efter sina specifika förutsättningar. Det är förvisso mycket viktigt att en stark signal sänds om att brott mot mänskligheten inte får förbli ostraffade. Det undergrävs varje gång någon får komma undan. Men hjälper det Libyens folk? De tycker nog att det är minst lika viktigt att bli av med sin förtryckare