Det är ganska roligt hur svenskt näringsliv och diverse nyliberaler skyller finanskrisen på politiker som gjorde det möjligt att låna ut pengar till fattiga för att de skulle få bostäder. Eller som Johan Norberg beskrev det ’dagens kris beror till stor del på att den amerikanska staten försökt ta ett socialt ansvar, anser JOHAN NORBERG’
Fannie Mae och Freddie Mac tusentalet miljarder i utlåning är en spottstyver i sammanhanget om man ser till den totala globala finanskrisen. Som handlar om oreglerad utlåning till konsumtion för stora delar av det amerikanska samhället och i Väst Europa. Fannie Mae och Freddie Mac är bara toppen på isberget. Speciellt i jämförelse med den derivat marknad som gick från 900miljarder dollar 2001 till 45000 miljarder dollar idag. Där man i princip ägnar sig år vadslagning om lån ska förfalla eller ej. En derivatmarknaden som efter kraftig lobbying från finansindustrin lämnades helt oreglerad. Med lobbypengar som även gick till de tankesmedjor som sitter som svampar eller möjligen mögel runt washington. Likt det Cato institute där man även hittar Johan Norberg.
Cato Institute – Wikipedia, the free encyclopedia
Still, some critics have accused Cato of being too tied to corporate
funders, especially in the 1990s. Critical sources report that Cato
received funding from Phillip Morris and other tobacco companies in the 1990s, and that at one point Rupert Murdoch served on the boards of directors of both Cato and Phillip Morris.[69] The Knight Ridder newspapers reported that in the late 1990s Cato received financial contributions from the American International Group,
”an insurance and financial services company whose business includes
managing U.S. retirement plans” as Social Security reform emerged as a
more prominent issue. Between 1998 and 2004 the Cato Institute received
$90,000 of its funding from ExxonMobil – about a tenth of a percent of the organization’s budget over that period.[70]S
Någon som kommer ihåg AIG som på sen 90-tal lobbade för att bland
mycket annat få ta över ett privatiserat amerikanskt
socialförsäkringssystem. Då var visst nyliberalerna på Cato redo att ta
emot checkar för att skriva rätt rapporter till de amerikanska
politikerna? Samma AIG som de amerikanska skattebetalarna fick rädda
med 85miljarder dollar. Samma AIG vars direktörer åkte på spa för en
halv miljon efter att företaget räddats av de amerikanska
skattebetalarna.
White House says AIG execs’ retreat ’despicable’ – International Herald Tribune
WASHINGTON:
The White House said on Wednesday it was ”despicable” that American
International Group Inc. executives spent hundreds of thousands of
dollars on a posh California retreat just days after getting a federal
bailout.
Men att de nyliberala ideologerna på Svenskt näringsliv skulle erkänna att finanskrisen berodde på jättelika amerikanska finansinstitut manipulering och lobbying hos amerikanska politiker är nog för mycket att tro. Då är det lättare att skylla på fattiga, oftast svarta, i amerikanska inner städer och sådana populistiska förslag som att de skulle ha drägliga bostäder. Det måste vara ett bra arbete att vara betald ideologi producent för svenskt näringsliv.
Ideologi producenterna kommer ju med exakt de argumenten som lobbyisterna för den amerikanska finansindustrin använde när de argumenterade för att staten inte ska lägga sig i hur finansindustrin sköter sig. Statlig styrning var visst dålig utom när det gällde att rädda skjortan på bankirerna.
Tala om kollektiv hjärntvätt för de nyliberala ideologiproducenterna.
Bloggat:
Svenskt Näringsliv och den nyliberala myten, ”Politikerna bär störst ansvar för finanskrisen”, Bubblan är här och nu, Obama bakom finanskrisen?, Godhjärtade idéer är dumma idéer, Politiskt reglerade marknader fungerar inte, Podradio om den finasiella krisen, ”Bubblan som sprack”, Denna bubbla, Korrekt –, Politikerna gaverade bankirerna, Hur påverkas Svenskarnas hobbyn av finanskrisen?
Vårdslösa bankdirektörer är emellertid inte ensamt ansvariga för krisen. I debatten blundas det för elefanten som står mitt i rummet.
Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två bolånebanker, Fannie Mae och Freddie Mac. Båda var en gång offentliga myndigheter, som halvt om halvt privatiserades. De fick en fortsatt en indirekt statlig garanti vilket har gett tillgång till billigare krediter. Dessutom fick de skattefrihet och lägre kapitaltäckningskrav. Allt detta har gett en konkurrensfördel gentemot privata banker.
Fannie Mae och Freddie Mac-konstruktionen har varit speciellt destruktiv eftersom den byggt på att eventuella vinster gått till aktieägarna och eventuella förluster till staten. En anordning som nästan garanterat leder till ökat risktagande. Båda instituten har genom åren satsat stora resurser på lobbying för att kunna behålla sina statliga dusörer.
Den amerikanska staten påhejad av olika påtryckargrupper, menade på 1990-talet att det förekom diskriminering på lånemarknaden. Radikala grupper som ACORN kampanjade för rätten till bostadslån. Vid den här tiden företräddes ACORN av den unge advokaten Barack Obama. Det här ledde till flera populistiska förslag. Genom Community Reinvestment Act tvingades bankerna att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Man införde en statlig rating som mätte hur många kontor bankerna hade i låginkomstområden och hur många lån de förmedlade där. Om man hade en för dålig CRA-rating så hotades man med böter eller andra bestraffningar, som att inte få eventuella fusioner godkända.
Dessutom pressade det amerikanska bostadsdepartementet Fannie Mae och Freddie Mac till att köpa in mer av den här typen av osäkra bostadslån från bankerna. Det började redan 1992 när bostadsdepartementet blev regleringsmyndighet för instituten. Under Bush-regeringen eskalerade det hela och under åren 2004 – 2006 köpte de båda instituten upp sammanlagt 434 miljarder dollar i subprime-papper. När bankerna märkte att de kunde skicka vidare sina osäkra lån till någon annan spädde det naturligtvis ytterligare på bankernas långivning.
Efter 11 september-attacken sänkte den amerikanska centralbanken kraftigt sin styrränta som ditintills hade legat på 6,5 procent. År 2003 hade man kommit ända ner till en styrränta på en procent. Den amerikanska centralbanken är självständig, men den är trots allt en del av staten och genom sin ränteaktivism spädde man på kreditexpansionen ytterligare under de här åren.
Huvudaktören i det amerikanska dramat som just nu spelar upp sig inför världens ögon är inte marknadens aktörer. Det är staten. Så var också fallet i den svenska krisen. Det var statliga Nordbanken som stod för den mest vårdslösa utlåningen, fick de största solvensproblem, och sa upp mest lån till skötsamma småföretagare som drogs ner i krisen. Det vara också den svenska staten som i decennier hade eldat på en bostadsbubbla med generösa bostadssubventioner. Till skillnad från bankdirektörerna förlorade de ansvariga politikerna ingenting när bubblan sprack.
Därför är också ropen på mer reglering av finansmarknaden missriktade. Finansmarknaderna tillhör i dag de mest reglerade branscherna. Ändå förekommer i stort sett samma bubblor och krascher som innan regleringarna infördes. Det är inte mer regler som behövs utan mer av en gammaldags och ganska självklar medicin: Den som spekulerar ska själv stå för fiolerna.