Claeskrantz.com

Etikett: Laval

  • Svensk modell för vilka?

    Den svenska modellen har funnits med sedan andra världskriget men frågan är om den fortfarande gäller för alla på den svenska arbetsmarknaden. Det finns en växande grupp just-in-time arbetare som flyttar från arbetsplats till arbetsplats mellan perioder av arbetslöshet. Den starka fackförening som förutsätts finnas med som en part på en arbetsplats finns inte alltid på plats.

    Arbetsmarknadens uppdelning i A, B och C lag lär fortsätta.  Liksom det social skyddsnätets allt bredare maskor. Då tror jag det behövs någon form av lagstiftning eller miniminivå även för grupper med lösare kopplingar till arbetsmarknaden.

     

    Ett alternativ är lagreglerade minimilöner. Det är i nuläget osäkert hur Svenskt Näringsliv slutligen ställer sig till denna modell, men det intresse som Svenskt Näringsliv visar för metoden i sitt remisssvar på Lavalutredningen är oroväckande. Modellen kan i och för sig framstå som lockande i sin enkelhet då den inte förutsätter kollektivavtal för det utstationerade företaget.

    Arbetsgivarverket är dock starkt negativt till lagstadgade minimilöner då det riskerar att leda till en politisering av lönebildningen som fråntar parterna det fulla ansvaret för lönebildningen och dess konsekvenser.

    Den andra modellen är så kallad allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Det innebär att man upphöjer ett kollektivavtal till en lag. Modellen är ett sätt att åstadkomma generella anställningsvillkor även om endast ett fåtal av arbetstagarna är medlemmar i facket. Denna modell bör undvikas då vi inte bör skapa regler som bygger på eller leder till en svag facklig representation. Tvärtom bygger den svenska modellen på att de fackliga organisationerna är representativa.

    Den tredje modellen som Lavalutredningen förespråkar har däremot avgörande fördelar. Modellen innebär att fack som har ett kollektivavtal med en klar och tydligt angiven minimilön ska kunna kräva att detta villkor tillämpas även av utländska företag genom att teckna kollektivavtal. Men om det utstationerade företaget redan tillämpar lönevillkor motsvarande det svenska kollektivavtalet så är företaget fredat mot stridsåtgärder.

    Lag om lön hotar svensk modell | Brännpunkt | SvD

  • Myter om EU och arbetsmarknad

    Lavaldomen bekräftade de svenska kollektivavtalen. Strejkrätten är inte hotad tvärtom. Intressant nog erkänner EG-domstolen också en social dimension på arbetsmarknaden. Problemet är att i andra länder har man gått lagstiftningsvägen för att garantera en grundnivå på löner och social villkor. Detta har i Sverige hanterats förhandlingsvägen via arbetsmarknadsparter. Där finns problemet.  Inte i svenska fackföreningars rätt att teckna kollektivavtal eller att EU skulle uppmuntra till social dumping.

    Domstolen konstaterar även att Sverige inte har allmänna kollektivavtal eller en mini-nivå på löner. Vilket i säg är en intressant diskussion som facken borde ta upp med tanke på förändringarna på den svenska arbetsmarknaden i vad man kan kalla ett A, B och C lag.

    Det är ganska uppenbart att utanför den traditionella arbetsmarknaden med tillfällighetsarbeten och i småföretagen finns det alla möjligheter för arbetsgivare att pressa löner. Där facket inte finns är den enskilda arbetstagaren ganska hjälplös. Speciellt i den snabb växande persontjänstesektorn. Har man tur kanske det finns en aktiv fackavdelning på den ort och bransch man arbetar. I övrigt är det upp till den enskilde

    Man kan undra över varför både alliansen, LO, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna alla talar sig varma för en modell en grupp svenskar fallit utanför i dagens Sverige? Och att det är EU som vill att alla arbetstagare ska ha en viss mini-nivå på inkomster och sociala villkor.

    Här är det bara en facklig-politisk     samverkan som kan ge förändringar. Men det krävs då ledarskap från alla sidor. Och en insikt att den svenska arbetsmarknaden snabbt gått från en i stort stängd nationell arbetsmarknad med livstidsanställningar till en global/regional arbetsmarknad. Där vissa finns kvar inom en trygg sektorn med fasta anställningar. Och andra i en arbetsmarknad med stor rörlighet. Dock utan ’flexicurity’. Här måste trygghetssystemen och arbetsmarknadsvillkor följa med och moderniseras.

    Grundläggande för EG-domstolens beslut är artikel 49 och det s.k. utstationeringsdirektivet. Detta direktiv ger ett skydd mot försämringar av sociala villkor i värdlandet. Det är värdlandet, i det här fallet Sverige, som har ansvaret för att det gästande företaget följer de normer som gäller. Avsikten är tvärtemot vad som sagts att skydda mot social dumpning och garantera att en nationell miniminivå för löner och social villkor följs på den inre marknaden

    Vad domen också säger är att den fackliga rätten att teckna kollektivavtal inte kan användas för ’social protektionism’ . Det går med andra ord inte ställas hårdare krav på utländska företag eller arbetare än vad den nationella svenska normen är. Rätt eller fel har EG-domstolen tolkat vad som hände i Vaxholm som ett försök att begränsa konkurrens från utländska företag och den rörlighet på den inre marknaden som utgör en grundläggande del av EU.

    Att EU-domstolen erkänner rätten att strejka som en grundläggande rättighet och att social dumping på nationell nivå inte ska förekomma har här helt kommit bort i debatten.

    Det förvånar mig även mycket när personer som varit aktiva i EU-debatten hävdar att det skulle vara en nyhet att EG-domstolen är den som har tolkningsföreträde. Så har det varit sedan Sverige gick med i EU.

    Många med mig som röstande nej till både EU-inträdde och EMU är också hjärtligt trötta på att diverse motståndare till EU skyller allt vad som händer i Sverige på ’dem’ där borta. Det var svenska politiker som skrev under Sveriges inträde till EU. Det är svenska politiker som sitter med och fattar beslut i ministerråd och EU-parlament. Det är tusentals svenska tjänstemän som arbetar med de beslut som EU genomdriver. Det drivs också en myt om att EU inte går att påverka vilket är lögn och förbannad dikt. Men det kräver att det förs en svensk EU-politisk debatt, att både svenskar och svenska organisationer engagerar sig i vad som beslutas inom EU. Enkelt uttryckt. Det går inte att gå med i en klubb för att sedan sitta och tjura i ett hörn, medan man klagar på de beslut som fattas.

    Att sedan Svenskt Näringsliv, Fastighetsägareföreningen o.s.v. har lärt sig att det går att påverka EU och inte minst svensk inrikespolitik genom EU, medan det inom den svenska vänstern inget hänt eller gör mig ganska förbannad. Självklart kommer den så förhatliga marknaden få tolkningsföreträden så länge det inte finns någon som för fram andra alternativ.

    Laval domen har nu blivit ett inrikespolitiskt slagträ mellan fack och arbetsgivare, och för EU-motståndare ett nytt vapen att använda mot en union de aldrig accepterat. Konkretiserar man EU-moståndarnas argument är det nationalistargument. De accepterar inte att svensk nationell suveränitet inskränks av avtal med andra länder vilket är vad som hände i och med Sveriges EU-inträde. I denna grupp samlas allt från vänsterpartister till sverigedemokrater i sin kritik mot EU.

    Sören Wibe och många andra EU-kritiker har också valt att koppla Laval domen med Lissabonfördraget något som i säg är ironiskt. Att Lissabonfördraget innehåller delar om ett social Europa med tydligt rättigheter definierad för hela Europas arbetsmarknad anses tydligen som ett hot.