Claeskrantz.com

Etikett: Liberalism

  • Tillbaka till 50-talet

    Sylvia Asklöf ger ju en riktigt bra definition av den värdekonservativa borgerligheten. Den som längtar tillbaka till en tid där män var män och kvinnor kvinnor. D.v.s den övre tjänsteman Stockholmsborgerlighet som bergman med flera beskriver under en period från seklets början till 50-talet. Men så är ju Elise Claeson den som skrev boken mamma@home och ivrigt propagerar för att fler mammor ska få chansen att bli hemmafruar. Samma Elise Claeson hör ju till de som rekommenderar örfilar som uppfostringsmetod eftersom det symboliserar respekt och kärlek. ’Boxa barnen det förstår de’ var visst citatet.

    Har vi inte också alla längtat tillbaka till denna, den gamla goda tiden? Hemmafruar är poppis igen, tillsammans med ’familjen’ om den innefattar mamma, pappa och barn. Och för välbärgade, naturligtvis barnflickor precis som Dilsa Demirbag-Sten beskriver på DN. Där den kollektivistiska skadan av dagis är nästan självklar. Där alla pappor med självaktning springer omkring med ett ’timell’ bälte på lördagar för pappor är ju fixaren. Livspusslet för medelklassfamiljer är också av högsta prioritet för alliansen och oppositionen. Se vårdnadsbidrag, subventionerad piga samt gräsklippare i mänsklig form som alliansens största framgångar.

    Det var ju förövrigt en av alliansens genidrag när de skapade en ny statligt subventionerad låglönesektor finansierade av höjda avgifter och neddragna bidrag för arbetslösa och sjuka. Där samma arbetslösa sedan kunde anställas för att lösa ’livspusslet’ åt den övre borgerlighet som Elise Claeson drömmer sig tillbaka till. Och den goda tiden där män var män och kvinnor kvinnor.


    Sylvia Asklöf Fortell i BLT om Elise Claeson
    Hon klargör sin ståndpunkt: den enda borgerligheten som ska räknas är
    den värdekonservativa, resten är sossar. Och själv tillhör hon förstås
    den riktiga
    borgerligheten, den oantastliga. Den, som enligt henne, vet hur saker
    och ting ska vara. Som vet att mamma ska vara hemma och baka bullar och
    pappa komma hem med portföljen – pojkar är pojkar och flickor är
    flickor och aldrig mötas de två. Jo, jag vet, för jag har fört den
    debatten med henne.

    Så brukar det vara när man resonerar kring svek och svartfötter – själv
    tillhör man de oantastliga. Det var ju så vänsterns sekterism uppkom en
    gång i tiden. Och vi vet hur det slutade.

    Elise Claeson ger i sin ledarartikel uttryck för den sämsta formen av
    konservatism – nämligen konservatism utan fantasi och djup. En
    konservatism som har gått på myten om sig själv som inskränkt. En
    konservatism utan insikt att människan består av lika många individer
    som det finns människor.

    Inte en tanke på att människor kan hysa olika typer av värderingar, att
    man kan vara konservativ på ett plan och liberal på ett annat. Det som
    återstår är bara detta svarta och vita resonemang.

    SvD » Ledarbloggen

    Sylvia Asklöf Fortell på Blekinge Läns Tidning ägnar en krönika
    åt att försöka försvara socialliberalismen mot det
    frontalangrepp som levererades av Elise Claeson i måndagens SvD.

    ”Att
    vara socialliberal är att vara sosse” skrev Claeson polemiskt,
    vilket får Asklöf Fortell att rädas för splittring
    i de borgerliga leden:

    ”Borgerligheten kommer aldrig komma någon vart om vi inte inser och
    bejakar alla de schatteringar som finns i vårt läger. Borgerliga
    anhängare har ett minst lika brett åsiktsspektrum som det socialistiska
    lägret – och så måste det få vara. Den som börjar peka ut svikare och
    svartfötter, som hon anser att socialliberalerna är, har hamnat på
    djupt vatten.”

    Men är det inte
    just en värdedebatt vi vill ha? Jo, förstås. Och
    då måste man väl kunna säga att vissa värden
    är bättre än andra? Ledarbloggen ska sova på saken
    och återkomma.

    Ledarbloggen kan dock just nu inte undanhålla publiken från tidigare folkpartisten Johan Ingerös analys av socialliberalismen, hämtad från en debatt i smarta mejllistan 1976 i veckan:

    ”Du misstolkar     socialliberalismen.

    Poängen är att den inte är en ideologi. Den är ett
    förhållningssätt. Eftersom man aldrig på
    förhand vet om socialliberalen hamnar på den sociala eller
    liberala halvan går det inte att definiera honom/henne. Det kan
    bli en radikal valfrihetsreform inom pensionssystemet i kombinatipon
    med rökförbud på krogen. Det kan också bli
    statliga monopol i kombination med grönt ljus för att
    röka var som helst. Det går inte att gissa i
    förväg.

    Socialliberalen strävar efter konsensuslösningar i det
    politiska mittfältet eftersom kanterna per definition ses som
    osmakliga. Socialliberalismen är därmed ett meskonservativt
    förhållningssätt gentemot det politiska samtalet, en
    kartong med politisk mellanmjölk som nästan, men inte
    riktigt, hunnit surna.”

  • Fattiga förbli fattiga i den liberala ekonomin

    Via ekonomikommentarer:

    Som ekonomikommentarer säger. Nedanstående borde vara självklart men verkligheten är tvärt om. I den neo-liberala ekonomiska teorin som är accepterad som den etablerade i Sverige förs det ständigt fram åsikter om att Sverige behöver större skillnader. Och att det i längden inte kommer att ha någon betydelse eftersom folk är rörliga uppåt ekonomiskt.

    Ekonomikommentarer: USA:s fattiga har missgynnats av ökade klyftor
    Milton Friedman hävdade för knappt femtio år sedan i sin bok ”Capitalism and Freedom” att man inte bara kan titta på inkomstklyftor när man uttalar sig om ekonomisk ojämlikhet.

    För om rörligheten mellan inkomstskikten är stor, så ökar detta de fattigas livsinkomst.

    Alltså, om folk är fattiga under vissa delar av sin livstid och rika under andra delar av sin livstid, så kan samhället ändå betraktas som jämlikt på längre sikt.

    Lane Kenworthy har tagit fasta på detta argument och studerat utvecklingen i USA sedan 1970-talet.

    Han skriver att inkomstskillnaderna har ”ökat kraftigt” sedan 1970-talet. Men rörligheten mellan inkomstskikten har inte ökat.

    Därför är Milton Friedmans invändning oväsentlig i detta fall. USA:s fattiga har missgynnats av de ökade klyftorna.

    Ämnet är ändå, som någon kanske misstänker, en hyfsat het potatis.

  • Liberala islamofoberna

    Svensson uppmärksammar liberal islamofober. Att det i dagens sverige inte bara är inom sverigedemokrater man hittar folk med en motvilja eller rädsla för islam är ganska uppenbart.  Även inom s.k liberal kretsar frodas Islamofobin.

    Uppsala Nya Tidning uppmärksammade igår det som vi inom vänstern länge påpekat. Hur islamofobin breda ut sig bland olika så kallade liberala tyckare. Karl Rydå i tidningen skriver bland annat så här:

    Men även i borgerliga och liberala kretsar finns en nedsättande syn på muslimer – och det är ett problem som växer i omfattning.

    Schablonerna inom borgerligheten tar sig annorlunda uttryck, men det betyder inte att liberaler inte har ett ansvar. I utkanten av svensk borgerlighet gryr islamofobin. Kritik mot islamism förväxlas med kritik mot islam, och då glider kritik av islamister över i kritik av muslimer.

    […]

    Men åter till liberalismen. Så vitt jag vet är det i liberalismens namn man krigar, bombar och förtrycker i Irak. Det är också liberalismens högborg USA som alltid stött det värsta landet i mellanöstern, Saudiarabien. Utan USA:s stöd (och innan dess britternas) hade landet förmodligen aldrig funnits. Så kanske man kan säga att liberalismen och Dick Erixons favoritland USA är ansvariga för de missförhållanden som råder där i lika hög utsträckning som den extrema tolkningen av islam (wahhabismen), som är statsreligion i landet, är. Dick Erixon är en av de som som kritiseras i UNT för islamofobiska tendenser, en annan som ofta kritiseras för samma sak är Per Gudmundson, ledarskribent i SVD.

    De ”liberala” islamofoberna | Svensson

  • Vad är liberalism – Olof Palme social liberal?

    Barbro Hedvalls krönika på DN innehåller en del ganska intressanta funderingar. Gå och läs hela.

    En fråga som dyker upp hos mig är var 1800-talets liberaler hade stått i förhållande till dagens Timbro liberaler och socialdemokratin.

    Var finns utbildning för alla, hjälp till
    självhjälp, frihet och jämliket, solidaritet
    och människors lika värde i alliansens politik eller de skrifter som regelbundet produceras från Timbro? Är det möjligen så att dagens svenska liberaler var 1800-talets konservativa? Och kan socialdemokratin idag vara de som står för de klassiska socialliberala värderingarna.

    Vad var det Anders Borg sade om förslaget från socialdemokraterna om kompetensförsäkringar och en utbildningsmyndighet för arbetslösa? Alliansens och regeringen Borg-Reinfeldt står tydligen inte för hjälp till självhjälpstanken.

    Mer liberal än socialist

    Vad drev honom då in i arbetet som politisk hjälpreda åt den socialdemokratiske statsministern? En lust, en drift att påverka och förändra – eller med mångårige medarbetaren Anders Ferms ord vid ett seminarium på Södertörn: Olof Palme var samhällsförbättrare.

    Det var ett förlösande ord. För det som slagit mig under läsningen är just släktskapet med 1800-talets liberaler: de som ville riva stånds- och skråprivilegier, de som ville ge alla röst och rätt, de som trodde på utbildning för alla och hjälp till självhjälp. Olof Palmes honnörsord är frihet och jämliket, solidaritet och människors lika värde. Han reagerar mot översitteri, fördomar, klass- och rasförtryck. Slående är också hur Palme tidigt ser den nationella frihetskraften i koloniernas frigörelse.

    I grunden accepterade Olof Palme marknadsekonomin, fast den skulle förstås begränsas och dess frukter fördelas jämnt. Det må te sig utmanande men jag menar att Olof Palme står närmare liberalismen i dess socialliberala tappning än en socialism grundad i marxistisk materialism.

    Nu var 1950- och än mer 1960-talen rätt tid för den som ville förändra. Ekonomisk tillväxt, framtidstro och en ung generation som blev alltmer ifrågasättande och radikal, det gav medvind åt en politiker med Olof Palmes vyer och verksamhetslust. Samt arbetsförmåga.

  • Neo-liberalernas kulturkamp

    Kulturkamp. Vänstern 68. Ideologiska motståndare. Civilisation. Terrorism. Och förstås det aldrig uttalade ordet Islam. Om man använder Slingman metoden med nyckelord verkar detta vara grunden för den kamp mot ideologiska motståndare som förs från diverse ledarsidor, organisationer som Timbro och obskyra näringslivsfinansierade magasin som neo. Med danmark som förebild i många fall.

    Att 68-vänstern, kommunism, socialism sedan länge är ideologiskt tomma krafter eller förpassade till historiens skräphög verkar inte bekomma dessa demokratins riddare som ska försvara västerlandets civilisation mot diverse hemska krafter.

    Det är intressant hur Sofia Nerbrand eller är det den danska statsministern med lyckas blanda 68vänster med religiösa fundamentalister och förstås terrorister. Alla som anti-demokratiska krafter.

    Men jag ’ser fram emot’ liberalismens oundvikliga historiska seger som den enda ideologin. Att det var dogmatiska marxister som pratade om det historiskt oundvikliga i marxsismens seger hör väl till de ironier som de ideologiskt troende neo-liberalerna inte ser.

    Men visst är det ’betrygande’ att neo-liberalerna nu kommer att rädda civilisationen från mörkrets krafter.

    Anders Fogh Rasmussen har visat betydligt större intresse av att diskutera historia, kultur och värderingar än sin svenska kollega. I sitt första nyårstal 2002 inledde han sin kulturkamp med att rikta hård kritik mot vad han kallade för intellektuella smakdomare, med bakgrund i vänsterns 68.

    Det ligger nära till hands att avfärda Demokratikanon som just en produkt av smakdomare, och det är givetvis omöjligt att fånga hela frihetskampen i 35 korta nedslag på 100 sidor. Kritik har också framförts mot att den elfte september och Muhammedkrisen inte finns med i kanonen. Men kanonen är inget facit utan har ett uttalat syfte att dels väcka debatt, dels att öka kunskaperna om demokratins principer, former och historia.
    Demokratikanon föreslås användas i skolundervisningen men också bli en dokumentärserie, temalördag och frågesport i tv. Kort och gott en studiecirkel med hela den danska befolkningen om Danmarks grundvalar.

    Demokrati är inte bara en styrelseform, utan demokratikanon slår även fast att en demokratisk kultur inte är neutral. Den håller olika kulturer lika inför lagen, men den kan samtidigt avvisa traditioner: ”Demokratin är en kultur för civilisation. Den ger ett fritt val av övertygelse och livsstil, men förpliktar så att politik alltid övertrumfar såväl religion som ideologi.”

    Efter att ha vunnit första ronden i kulturkampen mot ideologiska motståndare på vänsterkanten väljer statsministern att gå den andra ronden mot religiösa fundamentalister med politiska anspråk. Han har insett att det finns starka krafter ännu, som inte vill se historiens slut med den liberala demokratin som segrare. Alla älskar inte personlig och politisk frihet.
    Men är det verkligen en statlig uppgift att ge ut en demokratikanon? Svaret ligger i konstaterandet att ett nationellt militärt försvar inte kan vinna ett idéernas krig mellan totalitarism och liberalism.

    SvD » Ledarsidan » Utan upplysning blir det kulturskymning