Det första jag fick lära mig på den partiskola jag gick på är att partiledaren är inte partiet. Ändå är det just Mona Sahlin som får bära ansvaret för allt som är fel/anses vara fel inom socialdemokratin.
Det var bättre för verkar vara den stående mantrat. Alternativt, bara vi alla blir rättrogna sociallister, vad det nu är, kommer allt att ordna sig. Allt gärna kryddat med nostalgiska hänvisningar till Olof Palme. En person som var minst sagt kontroversiella på sin tid även inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.
Mona Sahlin, Sven-Erik Österberg eller vem som nu skulle få det otacksamma arbetet att leda socialdemokraterna kommer inte att vinna något val. Det kan bara aktiva partimedlemmar göra. Det är också samma partimedlemmar som sätter den politiska dagordningen. Eller borde göra det. Allt för ofta sitter de passiva och väntar på att någon ska tala om vad som gäller. För att sedan klaga i korridoren. Det är medlemmarna som ska förändra det interna politiska arbetet, inte partiledningen.
Har medlemmarna inga visioner, tanker eller idéer har inte socialdemokratin det heller. En nyordning ska inte komma uppifrån.
Det är fortfarande samma frågor som gäller nu som för 100år sedan. Arbete, bostäder, rättvisa ekonomiska och sociala förhållanden.
Tiden har också ändrats sedan 1970-talet. Socialdemokraterna är inget 50% parti, den ekonomiska världsordning som kom efter andra världskriget är borta. Sverige är inte ett litet land i norra Europa med en isolerad hemmamarknad. Ändå är det just oftast just till den perioden i svensk historia det hänvisas till.
För att citera en Göteborgspolitiker, det får inte att gå med ändan före in i framtiden.
Avgå, Mona Sahlin! | Debatt | Aftonbladet
Mona Sahlin att hon begär att få avgå som partiordförande vid kongressen i höst. Om Sahlin förstår partiets och även sitt eget bästa arbetar hon sedan för att Sven-Erik Österberg får leda partiet i kommande val.
Jag har varit organiserad socialdemokrat i 66 år. När jag söker summera allt som varit kommer jag fram till att den politiska tillvaron aldrig varit så besvärande som nu. Ändå har jag som politisk skribent upplevt flera borgerliga regeringar, bland annat Fälldins på 70-talet. Trots allt elände så var vi socialdemokrater förhoppningsfulla. Det betraktades som självklart att regeringsmakten skulle återtas. Partiordförande Olof Palme framstod som garant för bättre tider.
Nu har åtskilliga socialdemokrater förlorat allt hopp om en valframgång nästa år. Mona Sahlin ses som den slutliga olyckan. Hon tycks sakna politiskt omdöme och alla vet att hon trampar fel även vid sidan av politiken. Läget förvärras av att partiet saknar ett inre politiskt arbete. Hundratals socialdemokratiska föreningar finns bara på papperet. Det har gått så långt att miljöpartister får delta i socialdemokratiska gruppmöten och även dominera dessa.
Någon invänder förstås att Mona Sahlin blev enhälligt vald till partiordförande. Det var ingen styrkedemonstration. Mer än två tredjedelar av kongressombuden utgjordes av riksdagsledamöter, landstings- och kommunalråd och andra med tunga välbetalda uppdrag. Etablerade socialdemokrater med trygga pensioner eller bra reträttplatser vill inte vara avvikande, de vill tvärtom framstå som allierade med partitoppen. Samtidigt har de svårt att förstå hur vanliga partimedlemmar tycker och tänker. Vid kommande val av kongressombud ute i arbetarekommunerna måste fotfolket ges inflytande.
För en tid sedan blev jag uppringd av en gammal redaktör från A-pressens dagar som föreslog att vi skulle ställa oss i spetsen för en namninsamling med uppmaning till Mona Sahlin att dra sig tillbaka. Jag svarade att jag ville tänka på saken. Trots allt vill jag tro att Mona Salin inte är dummare än att hon själv förstår att hon kan vara på väg att orsaka den politiska och fackliga arbetarrörelsens undergång. Det dubbelt besvärliga är ju att både LO och flera av fackförbunden har dåligt ledarskap.
Jag tror att Sven-Erik Österberg kan inge trygghet och framtidstro hos arbetarrörelsens folk. Samarbetet med Miljöpartiet måste självfallet upphöra. Socialdemokratin ska i kommande val presentera ett eget program. Utan byte av partiledare och lyckosamt valresultat blir det för vanligt folk att bara invänta ekonomisk och social misär.
