Etikett: Nationalism

  • Nationalromantik inget för mig

    IMG_5989-1, Fredrik Reinfeldt med flera
    Uploaded by Bengt Nyman on 8 Jun 09, 12.30AM CEST.

    Det är lika bra att deklarera. Nationaldagsfirande är inget för mig. Varken folkdräkter, flaggor eller medborgar ceremonier är särskilt tilltalande. Speciellt inte i samvaro med människor som jag misstänker majoriteten av har absolut inget gemensamt med.  Den svenska nationen uppfanns på 1800-talet som en del av nationalstats bygget och med det kom mycket att det vi idag ränkar som typiskt svenskt.

    Personligen ser jag mig mer som en världsmedborgare som råkar vara född i Sverige. Utan behov av nationella symboler. Symboler som oftast kanske passar bättre på skansen än i den svenska verklighet som så ofta ser helt annorlunda

    Peter Högberg kommer med mer tankar kring vad svenskhet innebär för honom.

    Norge har sin dag den 17 maj, då hela befolkningen firar i en landsomfattande röd-blå-vit karneval

    Vi svenskar viftar lite lagom med den blå-gula flaggan och samlas stillsamt på ett torg eller på nationalscenen Skansen i Stockholm.

    Svenskarnas skepsis mot nationella firanden har rötter långt tillbaka, berättar folklivsforskaren Ebbe Schön. Redan på 1800-talet konstaterade man att det var svårt att väcka känslor för nationen, folk kände för landskapen.

    – Vi har ju inte samma orsak att fira som Norge, som länge låg under danskt styre och senare intogs av Tyskland. Det var grogrund för en stark nationalitetskänsla.

    Ursprunget till att nationaldagen firas den 6 juni är att Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523 och att 1809 års regeringsform skrevs under samma datum.

    Att dagen länge var en vanlig arbetsdag har förmodligen bidragit till att den känns mindre festlig, tror Ebbe Schön.

    Dags att vifta med flaggorna igen – DN.se

  • Värdehögern

    Sarkozys höger är nationalisternas och de värdekonservativas representant i Fransk politik. Sarkozys föjjer också ganska exakt mönstret för högerpartier i Europa från Danmark, Belgien, Italien, Österike o.s.v. med en betoning på nationen, familjen, lag och ordning, kontroll av ’de där’ och de klassiska grepet att ställa en minoritet mot den övriga befolkningen.

    Ett land, ett folk är ju ett ganska välkänt begrepp i historien. Nazi tysklands extrem hade också en grund i en allmän europeisk syn på europas plats i världen på den tiden. Strömingar som verkar vara på väg tillbaka.

    I Sverige med de nya moderaterna har utrymmet till höger lämnats tomt i Sverige. Det ska bli intressant att se om SD kan fylla detta. Även om SD komiskt nog förnekar det är partiet ett nationalist parti på yttersta högerkanten. Sarkozy liksom DF har också visat på en kart för hur man kan vinna makten som högerparti.

    Högern , det är jag! | Kultur | Aftonbladet

    Sarkozy ställer gärna det franska mot det ”främmande”. Den strategin står praktiskt taget skriven i namnet på det nya departement han inrättat: Ministeriet för invandring och nationell identitet. Han förlänade departementet åt Brice Hortefeux, en i presidentens stenrika vänkrets från rikemansgettot Neuilly i Paris.

    Sarkozy sa till Yasmina Reza, dramatiken som skrivit en bok inifrån hans valkampanj: ”Om jag inte skapat begreppet nationell identitet hade jag inte vunnit valet”. Departementet fångade med sitt chauvinistiska namn Le Pens väljare.

    Det finns tydliga nyckelrepliker i Sarkozys budskap: ”Om det finns sådana som känner obehag av att vara i Frankrike, ska de inte känna det obehagligt att lämna det land de inte älskar”.

    Sarkozy vill hejda familjeåterförening och flyktingar; han vill ha en ”vald invandring”, alltså locka till sig välutbildade, unga från tredje världen. Hans politik har lyfts till EU-nivå.

    Ministern med ansvar för invandring och nationell identitet har fått ett ­beting: 25 000 papperslösa ska ut ur landet före årsskiftet 2008. Som kontrast till ­utlovad generositet mot högutbildade invandrare måste högerregeringen använda avskräckning mot den stora delen tredje världen – flyktingar, asylsökande, ekonomiska flyktingar eller helt enkelt bara desperata människor i jakt efter en bättre framtid. Den omfattande familjeåterföreningen måste också hejdas. Staten ska fastställa regler för giftermål; kvinnan måste ha nått en viss ålder, över tjugo­fem, för att lagligt godkännas. Utländska studenter som inte lyckas skaffa sig en anställning ett halvt år efter examen kan kastas ut.

    Allt större krav ställs på att släktskapet verkligen är biologiskt. Via DNA-test ska invandrade kvinnor kunna bevisa att de är biologiska mödrar till de barn som följer med dem.

    Frågorna om de fysiska testen ­handläggs av ministeriet för invandring och nationell identitet. Vid en väldig ­manifestation mot den nya lagen sa skåde­spelerskan Isabel Adjani: ”Har vi blivit så galna att vi glömt bort att när främlingsfientligheten ropar på hjälp från vetenskapen, då kan vi vänta det värsta”.

    Symbolgestalterna i invandrarideologin är de papperslösa. Deras antal är svårt att precisera. Uppskattningar från experter pendlar grovt mellan 200 000 och 400 000. Många av dem jobbar, ­ibland sedan ett decennium tillbaka, till låga ­löner och utan sociala rättigheter i byggbranschen, på restaurangnäringen, i textil­industri och jordbruk. När de papperslösa strejkade försommaren 2008 fick de handfast stöd från den fackliga centralorganisationen CGT men också ett indirekt bidrag från företagarvärlden, så beroende av de papperslösas arbetskraft och låga löner.