Det bärande ordet i mycket av kommentarerna till den arabiska våren och agerandet från svenska politiker är kan. Utvecklingen i arabvärlden kan bli den likt den i öst-europa med en väg mot demokrati och integrering i europa som en naturlig del. Eller kan bli katastrof likt den den irakiska invasion som skulle störta en diktator och införa demokrati och istället orsakade 100-tusentals irakiers död och ett sönderslaget irakiskt samhälle.
Att förutsätta att västeuropeisk liberal demokrati och samhällsmodell är den enda vägen för hela den islamiska världen är en minst sagt begränsad syn. Kulturimperialism hade en del sagt.
Men det är inte den viktiga observationen. Vad många kommentatorer speciellt inom socialdemokratin verkar ha glömt är Balkan och speciellt Jugoslavien när de för fram öst-Europa som modell för vad som händer i arabvärlden. Ett sönderfallande Jugoslavien efter kalla krigets med skrupulösa politiker som hänsynslöst underblåser konflikter mellan folkgrupper, para-militära miliser och folkgrupper i krig med varandra, folkmord och ett inbördeskrig som i praktiken avslutas först med militärt övertagande av Nato och Väst som skyddsmakter borde få en del att fundera. Titta under ytan i mellanöstern eller stora delar av Nordafrika finns mycket av Balkans potentiella konflikter där.
Det läggs nu grunden för ett militärt ingripande i Syrien likt det fortsatta militära åtagandet i Libyen. Utan några egentliga funderingar över konsekvenserna annat än att de kommer nog gå bra. Visst vill alla bli som oss var vad George W Bush menade en gång om Irak invasionen.
Och nej jag gillar inte att alla som för fram kritiska frågor från terrorism experter till högerpolitiker underförstås buntas ihop i gruppen islamofober eller höger. Om något är det istället socialdemokratins utrikesledning som hamnat i samma grupp som neo-konservativa och liberala interventionister till höger. Utan perspektiv och rosenröda drömmar om vad man tror ska hända.
Ja Syrien är en diktatur som använder diktaturens all metoder för att behålla makten. Så ser det även ut i Jordanien, Saudiarabien, Qatar med flera gulfstater som nu är våra allierade demokratiförandet i mellanöstern. Alla förstås goda demokratiska modeller. Har alla glömt Bahrain vars diktatur just krossat en demokratisk vår med saudisk hjälp, fängslat och dödat tusental?
Reformer är uppenbarligen inte på dagordningen i t ex Egypten där landet nu styrs av en militärdiktatur som verkar vara på god väg sluta sig samman med det muslimska brödraskapet och sin ekonomiska sponsor Saudiarabien för att behålla makten. Det är knappast några liberala demokrater där. I Libyen är det den förra ledaren för Al-Qaida i Libyen nu ledaren för det militärråd som tagit över staden. I Tunisien protesterar folk mot uteblivna reformer och att mycket av den gamla makstrukturen sitter kvar.
Men så är väl inte verklighetsbaserad baserad utrikes och säkerhetspolitik på modet i Sverige. Om inte annat säger bristen på kritik mot gulfstaterna som den hårda odemokratiska kärnan i arabvärlden hur mycket det handlar om för svensk del att lägga sig nära den politik som förs av våra främsta allierade inom NATO.
Andra blogglänkar:
Det handlar inte om kulturer, utan om islam, Den Arabiska Hösten, De kristna i Syrien
Syrien kan bli en demokrati | Ledare | Aftonbladet
Även om vissa högerpolitiker och terroristexperter hela tiden betonat riskerna med det som sker är den övergripande bilden positiv. Två diktatorer har fallit. En tredje är på väg.
Reformer är på dagordningen i nästan hela Mellanöstern och Nordafrika.
Samtidigt fortsätter protesterna på många håll.
Skrämmande avslöjandeI Syrien håller situationen på att spåra ur. Aftonbladet kunde i går rapportera inifrån Syrien. Det är skakande läsning. Över 2 200 har dödats och tusentals fängslats av regimen.
Samtidigt ökar det diplomatiska trycket. Både Arabförbundet och Ryssland skickade i helgen delegationer till Syriens huvdstad Damaskus. Turkiets president Abdullah Gul sa att hans land ”tappat förtroendet” för det syriska ledarskapet. Till och med Iran protesterade, vad det nu är värt.
Men tiden börjar rinna ut. Om inte Syrien upphör med våldet mot oppositionen måste FN:s säkerhetsråd agera. När Gaddafi faller kan ekonomiska, diplomatiska och politiska
resurser frigöras och användas i Syrien. Det är inte särskilt avlägset.
Måste ha en visionDen arabiska våren kommer troligen att fortsätta lång tid framöver. Trots detta finns ett stort behov av att diskutera vad som kommer sedan. En vision att bygga politiken kring.
Visionen om ett ”stabilt” Mellanöstern som länge väglett europeisk politik bör ersättas av insikten att demokrati och ett samhälle byggt på rättsstatens principer är möjligt både norr och söder om medelhavet.
Europa måste därför komma över sina fördomar om Islam och om folken i Mellanöstern och Nordafrika.
Fördomarna kan vi med fördel byta ut mot framtidstro.
Demokrati och rättstat är lika möjligt norr och söder om Medelhavet.