Jag kan bara hålla med Lotta Gröning. Pyttsan till att det inte finns fattig i Sverige. Skillnaden mot andra länder är förstås att den svenska fattigdomen inte syns. Och många svenskar inte vill se den eller anser att det är den fattiges eget fel. De äter fel, slösa och hushållar inte.
Argument som känns igen från 1920 talets diskussioner om hjälp till fattiga.
En majoritet av aftonbladets läsare verkar anse att det finns ren svält i Sverige. Frågan som jag ställer mig är förstås var finns de politiska partierna? När pratade en politiker eller parti senast om att göra något för fattiga svenskar. Istället är det oftast reformer inriktade på medelklassen likt MPs funderingar om en utvidgad föräldraförsäkring för de som redan har arbete.
Borde inte politiken istället inriktas på att utjämna skillnaderna mellan olika svenskar?
Det finns idag två verkligheter i Sverige. Den 2/3 delarna som lever väldigt bra. Och de nyfattiga svenskarna. De borgerliga partierna kommer inte att göra något åt detta. Tvärtom har de förvärrat situationen. Då återstår det som kallas vänster i bred bemärkelse. Och då handlar det inte bara om arbete i framtiden utan att göra något konkret åt situationen nu.
Politikerna måste börja tala om nyfattigdomen. Och ett socialt skyddsnätet med allt bredare maskor för de som verkligen behöver hjälp.
Det moderna Sverige och och den svenska nyfattigdomen nedan med ett brev till Mona Sahlin.
”Jag har inte råd att betala elen” | Debatt | Aftonbladet
Hej Mona!
Jag undrar om du egentligen vet hur det står till i konungariket Sverige i dag?
Här sitter jag, i fotogenlyktans och en ficklampas sken, en 58-årig fyrabarnsfar, med tre stycken utflugna och sladdungen, snart 15 år, kvar hemma. Nåväl, det var inte detta jag tänkte skriva till dig om.
Anledningen till mitt öppna brev och att jag måste skriva i skenet från en fotogen- och ficklampa beror på att Vattenfall stängde av hushållselen den 3 september cirka 08.30 på grund av obetalda elräkningar. Det var snabba ryck, må du tro, meddelandet om avstängningen kom med posten tre timmar senare, är det inte lustigt så säg.Det är självklart att alla måste betala sina räkningar, men på grund av sjukdom de senaste fem åren har vi haft svårt att bygga upp den av Wibble varmt rekommenderade bufferten.
Min fru arbetar som svinskötare på en stor gård i närheten och tog omedelbart kontakt med individ- och familjeomsorgen i kommunen, men de kände också redan till avstängningen. Så vi var väl egentligen de enda som blev ordentligt överraskade.
Lilla frugan fick hämta en blankett vi skulle fylla i för att redogöra för vår ekonomiska situation, vilken inte kan vara någon hemlighet för sociala, då vi sökte akut hjälp oktober 2003 då jag drabbades av hjärtinfarkt och stentopererades akut vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Vi fick ingen hjälp då, och får väl ingen nu heller. Systemet verkar så fiffigt uppbyggt med otaliga moment 22-situationer, så troligen orkar väl snart inte ens den mest inbitne bidragsfuskaren ta sig igenom systemet med lyckat resultat, och definitivt inte människor i kris och i behov av hjälp.
Så nu sitter jag här, hjärtopererad 2003, en lindrig stroke i oktober 2007 och som grädde på moset (hihi) sommaren 2008 diagnos diabetes typ 2, så prognosen för ett långt och lyckligt liv är väl inte särskilt god längre.
Jag kan inte gå och lägga mig heller, på grund av oro över brandrisken och hur det ska bli med skulden till Vattenfall.
Vi måste ha två fotogenlampor igång nattetid, en i flickans rum och en i trappen ned, så man ser att gå ut och pinka. Problemet med att få elen avstängd här på vischan, är att varken toalett, varm- eller kallvatten eller tvättmaskin och torktumlare fungerar. Nåja, vi ska väl inte klaga, värme i huset och matlagningen klarar vi med en vedeldad spispanna, det värsta var att behöva kasta all mat i kylskåpet och frysen.
Men i morgon ska vi försöka sätta in dörrarna i vår nästan färdiga renoverade jordkällare. Kan vi sedan bara få tag i några tättslutande kärl, behöver vi antagligen inte dela med oss allt för mycket med råttorna heller.
Vi tillhör den ökande delen ”nyfattiga”, för närvarande cirka 700 000 människor i Sverige. Familjen lever på existensminimum fastställt av kronofogden, 16 500 kronor i månaden, två vuxna och en tonårsdotter. Hälften av inkomsten kommer från försäkringskassan, så varje år får vi cirka 4 000 kronor var i restskatt, för om rätt skatt drogs skulle vi troligen inte överleva.
Lotta Grönings blogg – Har ni sett Aftonbladets
debattsida i dag? Om Maria som inte har råd att äta varje dag. Hon är en av våra fattiga.
Vet ni var det värsta är. Att så många inte tror på henne och inte erkänner att vi har fattigdom i Sverige.
Men det är på tiden att vi talar om den nya fattigdomen. Den är här och den drabbar också barn.
Nyligen sa en landstingspolitiker i Västmanland att det inte finns några fattiga i Sverige. Pyttsan säger jag.
Jag har inte råd att äta varje dag | Debatt | Aftonbladet
Ibland skippar jag att äta. Jag äter varannan vecka när jag har barnen hos mig. De övriga veckorna äter jag minimalt för att stilla värsta hungern. Inga lagade mål mat. Följden har blivit att jag drabbats av bristsjukdomar som jag nu får behandling mot.
Jag vet inte varifrån jag ska få pengar till hyran. Jag och mina barn är med snabb fart på väg in i fattigdomen. Jag ser ingen rätsida på vår situation. Socialen har ingenting att bidra med.
Jag vill inte leva på bidrag, jag riktigt längtar efter att få jobba igen. Men både mitt psyke och min kropp är totalt utslagna och jag får ingen hjälp någonstans. Jag får klara mig själv . Vänder man sig till någon myndighet ställer de sådana krav som gör att jag mår ännu sämre.
Tänk om regeringen kunde tänka om! I stället för att sparka på folk och sparka ut dem i arbetslivet när de inte är redo för det. Om regeringens underhuggare till myndigheter hade förmågan att göra handlingsplaner som passar dem som ska tillbaka till arbetslivet tror jag att många fler hade en chans att lyckas. Jag har varit och provjobbat två gånger, men det var alldeles för tidigt för att det skulle fungera. Mina misslyckanden stärker mig inte och ger mig inte bättre självförtroende.
Jag hade tidigare ett bra jobb med en bra lön. Men när livet rasade och jag blev sjuk fanns inte backupen och inte möjligheten att återhämta sig för att komma tillbaka till arbetslivet. I stället finns kraven, och krav gör många människor ännu sjukare.
Min dröm är att få pengar så att jag kan betala min hyra och handla mat för den här månaden. Jag drömmer om att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen förstår att jag vill jobba och kommer att jobba om jag får tillbaka sömnen och min kraft, och dessutom får möjlighet till behandlingar så att jag blir frisk.
Jag ska komma tillbaka, jag är envis men det kommer att ta tid, inte i dag, inte i morgon, men om ett tag.
Men så länge jag riskerar att bli utan bostad och är utan mat och är sjuk så spelar det ingen roll hur mycket regeringen kräver att folk som jag ska ut i arbete. Jag har inte förutsättningarna för det i min situation.