Claeskrantz.com

Etikett: partiledare

  • Dags för öppna partiledarval och partistyrelseval inom socialdemokratin

    Det står helt klart. Den socialdemokratiska processen för att välja partiledare har inte fungerat och är en anledning till Håkan Juholts svaga ställning inom socialdemokratin…

    Håkan Juholt blev partiledare som egentligen icke kandidat och kompromiss mellan konkurrerande maktblock som blockerade ut varandras egna kandidater. Allt förstås långt från den vanliga partimedlem som bara kunde betrakta processen på avstånd.

    En process som ledde till en partiledare utan någon egentlig en maktbas eller grupp att stödja sig på och ingen egentlig erfarenhet av varken regeringsarbete eller ledarskap över en större organisation. Håkan Juholt har fått en ’på jobbet praktik’ under ett års tid där han misstänker jag om han inte tidigare visste det lärt sig det finns inga kärleksfulla kritiker inom socialdemokratin. Men mycket gott om kritiker.

    Process påminner mycket om hur amerikanska demokratiska presidentkandidater en gång utsågs genom bakomscenen uppgörelser mellan partibossar i det demokratiska partiet. För cirka hundra årsedan.  

    Så varför inte införa det amerikanska alternativet med öppna kandidater och en valprocess där alla socialdemokratiska medlemmar får chansen att direkt välja sin partiledare. Liksom den partistyrelse där det så mytomspunna verkställande utskottet ingår. 

    Socialdemokraterna Extrakongress 2011

    Partitraditionen måste förändras | Ingvar Persson | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet

    Det var i söndags som Mona Sahlin ­deklarerade att nästa socialdemokratiska partiordförande måste väljas efter en öppen process. Hennes viktigaste argument är att det skulle ge en nyvald partiordförande ett starkare förtroende, och ett mandat för sin politiska linje. I går fick Sahlin medhåll av socialförsäkringsutredaren Irene Wennemo och Erik Sundström på Dagens Arena. Också dessa socialdemokrater vill se öppenhet den dag Håkan Juholts efterträdare ska väljas.

  • Kommer socialdemokratin gå över till rollen som oppositionsparti?

    Det Stig-Björn Ljungren skriver nedan är något jag börjat förstå ju längre jag varit med inom socialdemokraterna.  Partiet är utformat för att förvalta makten. Inte kritisera eller reformera den. Av naturliga skäl med tanke på rollen som det dominerande svenska politiska partiet och ett långt makt innehav.

    Partiorganisationen är gjord för att ta fram kandidater för sitta med i politiska församlingar medan socialdemokratin styr samhällsutvecklingen.

    Så ser dock inte längre den svenska politiska verkligheten ut. Fredrik Reinfeldt och moderaterna tillsammans med en långvarig inre stagnation inom socialdemokraterna har get ett paradigm skifte. Det är moderaterna som idag både representerar makten och det politiska tanke landskapet. Det är socialdemokraterna som reagerar på moderaternas världsbild. Inte tvärt om.

    Parti och partiledning har helt enkelt inte försåt eller klarat omställningen hittills till att vara ett oppositionsparti kritiskt mot makten i form av moderaterna. Eller  vara det parti som för fram samhällskritik och visar reform vilja. Det har funnits en klar ovilja att komma ut och se verkligheten utanför de trygga politiska lokaler där man förvaltat makten. En makt som till stora delar är borta.

    Det ska bli intressant att se om den extra partikongressen 2011 kommer att ändra på detta eller om socialdemokraterna fortsätter en ökenvandring mot ett 20% parti. Detta medan Sverige Fredrik Reinfeldts samhällsmodell.

    Bloggat:
    Är miljöpartiet ett blockparti?, Var det allt S hade att komma med?

    Socialdemokratin är intimt förknippad med statsägarskapet. Partiet har utformat sin interna demokratiska praxis utifrån utgångspunkten att partiet har regeringsmakten. Att det är i riksdagen som basen finns, och i regeringsskapet som fokus ligger.

    Därför har ibland interna partifrågor som politikens inriktning inte enbart varit en fråga om vad partiet tycker utan vad regeringen kan göra. Och det har varit baserat på hur starka partiet varit i riksdagen.

    Ur den synvinkeln har det varit viktigare för den socialdemokratiska partiledningen vad väljarna anser än vad medlemmarna tycker.

    *

    En tolkning av detta har varit att partiet ska drömma, regeringen handla.

    Ta exemplet med partiets kongresser.

    Hur plattfotat och beskäftigt partikongressandet än tett sig, har det varit en viktig säkerhetsventil och gräsrötterna har haft chansen att prata av sig. I 9 fall av 10 har det varit kloka synpunkter, men när det 10 fallet blir vad medierna kör i sin nyhetssändning har det förstås skapat en del irritation.

    En annan tolkning av partiets inre process har varit att denna är av yttersta vikt, och måste kallibreras på kommatecknet när.

    Så blev det inte minst under krisbekämpningen, eftersom Sveriges trovärdighet i sin saneringspolitik mättes av vad partikongressen beslutade. Inte minst när de utländska bedömarna ibland trodde att kongressen också kunde tala om för regeringen vad den skulle göra….

    Kontentan av detta har blivit att den senare tolkningen blivit allt mer dominerande. Men om den förra partikongressen var en uppvisning i enighet, med nästan ingen opposition att tala om, och därefter en valförlust som ingen heller egentligen vill tala om, kanske vi nu ser en förändring av partiets demokratiska processer?

    *

    Det är möjligt att nu socialdemokraterna ställer om för att vara ett oppositionsparti.

    Socialdemokratisak reflektioner 50: Normaliseringen av partiets demokratiska processer « Stig-Björn Ljunggren

  • Alliansen ger sig ut på miniturné – Ger inte löften till de svenska väljarna

    När nu alliansen 4 partiledare ger sig ut på mini-turne kunde de då inte ge klarare besked till de svenska väljarna än att tala om vilken politik de inte vill förra de närmaste 4 åren. 

    Eller är det så att alliansen faktiskt inte har någon gemensam egen politik de vill föra de närmaste 4 åren. Allt de 4 partiledarna hade att säga var ju tomt prat om den rödgröna budgeten. Man fick känslan av att det här var ett schlingmann event för media där de plockat från den rödgröna budgeten för att hitta var de skulle vara emot och misstolka. Var avsikten bara att få journalisterna att skriva om alliansens tolkning av den rödgröna budgeten. Ganska misslyckat som ett mediajippo hade jag sagt.

    Några kommentarer när det gäller löftena:

    Alliansen har redan riskerat statsfinanserna genom att ofinansierat sänka skatterna i den sista delen av jobbskatteavdraget.

    Med 30% ungdomsarbetslöshet menar alliansen på fullt allvar att 10 miljarder i sänkta arbetsgivaravgifter var effektiva.

    Är vanliga löntagare de som tjänar mer än 40000 i månaden.

    Är skattesubventioner får att gå ut med hundar verkligen det bästa.

    Är kompenserad kilometerskatt så farligt.

    Är en utvidgad ROT med 5 miljarder så länge den behövs fel.

    Är folkomröstning om en lokal motorväg runt Stockholm en fråga

     

    ’i_336

    Detta lovar alliansen att INTE göra

    Vid 10.15-tiden inledde partiledarna en presskonferens ombord på det chartrade tåget. Pressekreterarna delade samtidigt ut ett pressmeddelande med rubriken: "Nio löften från alliansen".
    De borgerliga partierna lovar – i punktform:
    – Att inte höja skatten för vanliga löntagare.
    – Att inte riskera statsfinanserna genom ofinansierade utgiftslöften.
    – Att inte göra det dyrare att anställa unga.
    – Att inte avskaffa RUT och ROT.
    – Att inte återinföra fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
    – Att inte förtidsavveckla kärnkraften.
    – Att inte införa kilometerskatt.
    – Att inte kvotera föräldraförsäkringen.
    – Att inte skjuta upp förbifart Stockholm.

    Genomfört 126 löften

    Klockan 10.20 startade presskonferensen ombord på tåget.
    – Välkomna till allianståget och till valrörelsen 2010, inledde statsminister Fredrik Reinfeldt.

    Alliansen ger sig ut på miniturné – Nyheter – Senaste nytt | Expressen – Nyheter Sport Ekonomi Nöje

  • I sverige utmanar vi inte

    I Sverige utmanar vi inte ledare eller tar öppna konflikter. Istället pratar vi skit om chefen bakom ryggen på denna eller knyter näven i byxfickan.

    Öppna konflikter på arbetsplatser undviks eller döljs i vänliga ord till varandra. Svenskar är i mycket nordens japaner i det att vi vill ha konsenus i beslutsfattande. I den svenska riksdagen är alla kollegor. I det brittiska parlamentet är det strid på kniven. För den som någon gång följt Brittiska parlaments debatter på plats är vinnaren den som effektivast kan platta till motståndaren. Förolämpningar sker förstås på ett brittiskt artigt sätt.

    Likadant är både britter och andra Europer inte rädda för att ifrågasätta makten. Eller störta den. Oavsett om det är på gatan via demonstrationer

    I Sverige är en majoritet av befolkningen hjärtligt trötta på alliansen. Men ingen gör något. Varför står inte alla dessa arga svenskar uatnför rosenbad med visselpipor i veckodemonstrationer. Eller den politiska oppostionen som passivt sitter av tiden fram till 2010.

    Våga ifrågasätta makten oavsett vem som utövar den.

    Får man utmana sin partiledare? | Olle Svenning | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet
    Vid skiftet till år 2006 var Göran Persson förbrukad som partiledare. Få om ens någon protesterar mot tesen; den stöds av praktiskt taget alla ledande social-
    demokrater. Ingen av dem vågade utmana honom, fast både partiets intresse och egen-nyttan borde räckt för att pumpa upp modet. Lojaliteten och de eviga traditionerna stod ivägen. Valnederlaget annonserades därmed ut.

    Jag väntar på vad en intelligent politiker som Pär Nuder skriver om denna självuppgivna maktstrategi i sin kommande bok.

    Brittiska labour, fyllt av folk som kan skriva och som ”skiter i traditionerna” och lojaliteten, sätter för tillfället i scen ett maktdrama mellan en uttjänt kung, hans åldriga hov och en ung briljant prins. Mot Gordon Brown står David Miliband, en gång Tony Blairs förtrogne, numera Browns utrikesminister.

    Miliband viskar, fast hörbart, rakt in i den ruin där Brown härskar:

    – Jag är beredd att ta över.

    Han är väl förberedd från åren vid Oxford och i regeringens centrum. Han behärskar också den konservative ledaren David Camerons (Eton) huvudfrågor: ekologi, kommunitarism och Europa. I motsats till Cameron vill Miliband vare sig lämna EU eller idén om den sociala jämlikheten.

    ”Vi kan fortfarande vinna nästa val”, skriver Miliband och de hundratals labourpolitiker som förbereder uttåget ur parlamentet skälver till av små förhoppningar: Cameron och hans stenrika kolleger från Portobello Road regerar inte än. Det outsagda villkoret för att hejda de konservativa är att Gordon Brown avlägsnas.

    Det berättas från regeringssammanträdena att Brown ständigt låter sina tal flyta ut i betraktelser över Kina, Indien och globaliseringen. Brittiska löntagare får inte plats, storslagna ambitioner, ingen markkontakt. Som Göran Perssons sista år.

    Härskaren förbinder, under sina sista år, sitt eget öde med partiets eller nationen. De som kritiserar anklagas för att smutsa det ärofulla förflutna. Margaret Thatcher är ett ännu tydligare exempel än Persson.

    Orsaken är inte bara personlig fåfänga och hybris utan följer också av att traditionell

    partidemokrati ersatts av medialiserat presidentiellt styre. Partiet förväxlas med ledaren. Härskarens fall blir också partiets och det kan ta ett drygt decennium att kravla upp ur underjorden.