Tydligen är det inte bara Jinge eller Jag som är kritiska till Almedalen som fenomen från olika vinklar. Även Björn Elmbrant kallar tillställning för vad det är med en lika träffande formulering, särintressenas vuxendagis. Dagens almedalen har väldigt lite med ursprunget att göra. Det är medierna och kommunikationskonsulterna dom driver almedalen idag. Jag hörde nyligen Birger Schlaug i en morgonsoffa beskriva hur de flesta partiledare avskydde att behöva åka till almedalen när de precis hade varvat ner. Om ’folket’ räknas som något mer än Stockholms mediavärld saknas det helt från almedalen.
Jag undrar om Björn Elmbrant kommer att få lika sura kommentarer som Jinge från politikerbloggen och almedalsbloggen när han anländer personligen till almedalen. Eller gör det skillnad om kritikern är på plats.
Kan man förövrigt annan en viss konkurrens mellan politikerbloggen och almedalsbloggen. Hittills vinner i så fall politikerbloggen på poäng med fler hårdslående skvallerinslag än almedalsbloggen. I politikerbloggen har det både rapporterats om skofetisher och snusmani. Tydligen är de med journalist träning bättre på att massproducera korta inslag än bloggare.
Politikerbloggen » Hajpad blogg sover
Hajpad blogg soverAlmedalsbloggen, med sin 18, 19 eller 20 reportrar (?), har under förmiddagen publicerat ett (ETT) inlägg från Visby. Det är socialdemokraten Jonas Morian som berättar att Dagens Media ska göra webb-tv från Almedalen. Politikerbloggen vänder sig trött i sängen och somnar om.
Jag har förövrigt hittat tror jag var almedalsbloggen fick sin om inte stilistiska i alla fall grafiska inspiration. Rosa hör annars inte till vanligheterna bland politiska bloggar. Det hade inte förvånat mig om Blondinbellans framträdande på något MUF-seminarium blir almedalens höjdpunkt.
Dagens Arena | Särintressenas vuxendagis?
Är Almedalen särintressenas vuxendagis? Tja, det är inget fel att de stora organisationerna drar på sig shorts och flyttar sina kommunikationsavdelningar från Stockholm till Visby. Men det blir ju ofta det förväntade. Facket möter arbetsgivare, hyresgästföreningen ställs mot fastighetsägarna, och höger bryts mot vänster.
Vad som saknas är de oväntade kombinationerna och mötena. Det är typiskt att FRA-lagen bara tycks finnas med på ett av 662 evenemang i Almedalen, kanske därför att kritikerna är både höger och vänster, och de inte företräds av någon resursstark organisation. Almedalen erbjuder ett antal skärvor – men helhetsbilderna fattas.
En gång i världen var det de politiska partierna som stod för dem. Men nu är de omringade här i Visby av arméer av särintressen och kommunikationskonsulter. Och partierna är idag inte sällan lika som bär, härmar varandras politik, och vill ligga och skvalpa i mittfältet. Man kanske rentav kan säga att Almedalen är en slags karikatyr av hur det offentliga samtalet i Sverige ser ut: villrådiga partier, arbetsgivarintressen med miljonbudgetar för propaganda, och kaxiga medier, ofta i symbios med reklam- och kommunikationsbolag. Vi kan för ett ögonblick längta tillbaka till den första Almedalssommaren 1968, när Olof Palme stod på ett lastbilsflak och talade, och med sina ord tycktes föra Sverige närmare världen, och politik var som pollen i luften. Men vi ska bara längta tillbaka för ett ögonblick, för det är inte den världen vi lever i idag.
Där många journalister finns på plats, är det också i det närmaste tvunget att något stort ska hända. Men därmed ökar också risken att man överskattar det som händer.
Sedan Maud Olofsson i Almedalen 2003 visade en engelsk film som jämförde EU med Tredje Riket, mobbades hon av medierna och av euro-aktivister i folkpartiet, moderaterna och näringslivet. Så illa åtgången som hon var då, skulle hon nog aldrig kunna komma tillbaka, alla minst i en borgerlig regering, det var det allmänna omdömet. Men så skedde ändå.