Claeskrantz.com

Etikett: Rice

  • USA bär ensam skulden – SvDs ledare sprider desinformation

    Att som SvDs ledarsida försöka blanda bort korten om vem som bär ansvaret för det katastrofala situatioen i Irak är väl magstarkt.

    Älskar verkligen neo-liberaler och högerfolk i allmänhet USA så mycket att helt tappat förmågan till kritisk gransking och analys. USAs politisk ledning ljög om en krigsanledning för att invadera ett annat land. 100-tusentals irakier har mist livet och 3-4 miljoner är flyktingar. Ockupationen fortsätter. Att invadera andra länder är om något brott mot folkrätten.

    Om möjligt liknar SvDs ledare det man kunde förvänta sig från tidningar typ flamman eller proletären när man okritisk hyllade allt som det gamla sovjetunionen gjorde utan en egen tanke. Och köpte desinformationsmaterial producerat av KGB eller som i det här fallet amerikanska ambasaden antar jag.

    Att Sverige och övriga Europa ska vara städpatrull är precis vad det handlar om. Detta för en ’regering’ som har minimalt folkligt, baserad i en ockupations zon. I ett land fortfarande under utländsk ockupation. Att gråta krokodiltårar över det Irakiska folkets lidande eller rättfärdiga vad det som kallades irak är med Saddams Hussains diktatur är höjden av hyckleri.

    Likadant talet om Irans roll i Irak. Är möjligen Svds ledarskribenter medveten om vilka Malakis största stöd I irak är. Det är just Iran och de närstående SCIRI och DAWA partierna. BADR corps dess milis sattes upp just av Iran. Det är med andra ord Irans representanter som Carl Bildt möte på flygplatsen idag och Fredrik Reinfeldt kommer att ska hand med imorgon i Rosenbad.

    610x

     

    Att Anbar provinsen idag är lugnare är för att USA med saudiska pengar byggt upp en sunni milis som de beväpnat till tänderna. Av förklarliga skäl har malaki hittils vägrat integrera denna i den Shia dominerade armen. Malaki bedrev även ett utrotningskrig i södra Irak och Basra mot Sadr milisen. Inte för att han ville hjälpa USA. Anledningen var att Sadr troligen kommer att vinna de irakiska lokalvalen i shia områdena och malakis beskyddare bland shia partier förlora makten.

    Var Juan Cole hade att säga om stockholms konferensen kan också vara av intresse för att få en bild från det verkliga Irak. Det förväntade Sunni-malaki verkar det inte bli något av denna gång trots att den ingick som en del i den surge SvD berömmer så mycket.

    Kommer man att diskutera de återbördandet av de etnsiskt ränsade sunni araberna från till Bagdad när som SvD säger säkerhetssituationen förbättrats tro?

     

    On Wednesday, the Sunni fundamentalist Iraqi Accord Front (IAF, Tawafuq) withdrew from talks on rejoining the government of Prime Minister Nuri al-Maliki of the Shiite fundamentalist Islamic Mission Party (Da’wa).
    Despite the confidence of Iraqi Vice President Tariq al-Hashimi, a Sunni, that his bloc would eventually rejoin the government, the development was a blow to al-Maliki. Al-Sharqiya television had reported on Tuesday (via USG Open Source Center and BBC Monitoring):

    ”The United Nations has committed Prime Minister Nuri al-Maliki to present the names of the new ministers to his government before the beginning of the International Compact Conference on Iraq that will be held in the Swedish capital, Stockholm. Informed sources said that Al-Maliki held a meeting with Vice President Tariq al-Hashimi after Al-Tawafuq Front MPs suddenly escalated their tone against the Iraqi Government, accusing it of impeding a settlement and of humiliating the Front, as was said by Al-Tawafuq Front MP Zafir al-Ani. Umar Abd-al-Sattar, key leader in the Iraqi Islamic Party, expected the collapse of the negotiations. The sources added that the meeting between Al-Maliki and Al-Hashimi tried to salvage the negotiations, and anticipated the announcement of the new names of Al-Tawafuq ministers before the beginning of the Stockholm conference so as to give a boost to the prime minister in front of the participants, namely, that his government is a unity government.”

    As it happened, al-Maliki had to show up in Stockholm without his Sunni Arabs in tow.
    The collapse of these talks and the failure of al-Maliki to achieve substantial reconciliation with Sunni Arabs are blows to the success of the US troop escalation (”surge”), which was advertised as necessary to move Iraq toward communal peace. This Sunni-Shiite reconciliation was one of four major benchmarks announced by George W. Bush in January of 2007, which he said should be achieved by June, 2007. In the subsequent year and a half, al-Maliki’s national unity government collapsed, the Sunnis have remained in the opposition, and hundreds of thousands of Sunni Arabs have been ethnically cleansed from Baghdad in the meantime. Many of them are sweltering in Syria as refugees, their life savings dwindling, their former homes occupied by Shiite squatters.
    Iraqi Sunnis have just gotten the bad news that they will need visas for Jordan. There are between 500,000 and 750,000 Iraqis in Jordan, almost all of them Sunnis, with some 360,000 being there illegally. (Jordan’s population is only a little over 6 million).
    Many Sunni Arab Iraqis, once the country’s ruling elite, now feel oppressed by Shiite, Kurdish and American Christian dominance. The story that Marines are passing coins to Sunnis in Falluja with Christian messages on them is felt as a further humiliation, especially coming after the incident of the US soldier using the Qur’an for target practice. The coins passed in Fallujah had John 3:16 inscribed on one side, ”For God so loved the world, that He gave His only begotten Son, that whoever believes in Him shall not perish, but have eternal life.” This verse is not a good place to begin a Christian-Muslim dialogue. The Qur’an explicitly rejects the idea that the One God can have a ”son” as polytheistic. Some Islamic theologians have argued that the phrase ”Son of God” is a metaphor, which cannot be translated literally into Arabic. In any case, there are lots of Gospel verses that Muslims might find interesting, but they would generally take this one as a clear signal that Bush’s Christian Soldiers consider Iraqi Muslims to be supine and abject.

    Informed Comment

    Irakkonferensen är det största internationella mötet som Sverige stått värd för sedan FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Den gången använde Olof Palme­­­­ scenen för att kritisera USA för kriget mot det av Sovjetunionen och Kina understödda Nordvietnam. När det återförenade Vietnam sedan blev en kommunistisk diktatur frånsvor sig Palme allt ansvar.
    Nu hörs tongångarna igen i samband med Irakkonferensen. Sverige ska inte vara städpatrull för USA skäller socialdemokraternas utrikespolitiske talesman ­Urban Ahlin och ordföranden i Broderskapsrörelsen Peter Weiderud. De efterlyser i stället hård svensk kritik av USA på dagens konferens (Brännpunkt 28/5). Städpatrull. Smaka på den formuleringen om Sveriges engagemang för det ­lidande Irak.
    Det s egentligen kräver är att Sverige ska gå en egen väg i EU – trots att de tidigare så splittrade EU-länderna nu har enats kring en linje. Det är knappast det mest effektiva sättet att föra utrikespolitiken på, fast förstås det mest högljudda. Så långt som till att kräva statsministerns deltagande i Nätverket mot krigs manifestation på Sergels torg i kväll går man dock inte. Kanske ska Ahlin och Weiderud göra en Palme och gå dit?
    Ska man tro Ahlin och Weiderud bär USA ensam skulden till tragiken i Irak. Det är bara på USA (-koalitionen) som man ställer krav när det gäller huvudfinansiering av återuppbyggnaden och minskad våldsanvändning. Ett annat krav är att USA ska påbörja ett trupptillbakadragande. Att det förbättrade säkerhetsläget bland annat beror på en amerikansk truppförstärkning spelar liksom inte någon roll. Inte heller tas någon hänsyn till betydelsen av andra aktörers, till exempel Irans, roll i den våldsamma konflikten.
    Istället är utgångspunkten USA-koalitionens krig mot diktatorn Saddam Hus­seins totalitära Irak. Och man kommer ­aldrig längre.

    SvD » Ledarsidan » Palme platsar inte i Upplands Väsby SVD2

  • Inte bara USA och George Bush

    Att enbart skylla Irak invasionen och dess katastrofala misslyckande på GWB är att ignorera den större bilden. Om möjligt kan Dick Cheney och Donald Rumsfeld göras ansvariga för korruptionen och de katastrofalt dåliga beslut som fatttades. Men annars handlade det om ett beslut med många inblandade. Och en invasion som gjordes under en doktrin om pre-emption i ett större krig mot terrorism vilket även Sverige deltar aktivt i. Där ett FN-system avsett att förhindra länders invasioner av andra länder gav sitt godkännande till det amerikanska agerandet. Afghanistan anfölls trots att Talibanerna inte haft något att göra med 11 spetember. Europeiska regeringar stödde aktivt eller i hemlighet den Amerikanska invasionen av Irak. Som t ex de tyska underättelse agenter från BND som agerande som amerikanska ombud i Bagdad före invasionen. Eller de lögner som spreds inom det europeiska underätteseväsendet om Irakiska försök att återuppygga en kärnvapen kapacitet. Tony Blair som GWBs enabler har här en ledande europeisk roll.

    Irak invasionen handlade även om en övertygelse som många svenska neoliberaler delar. Historien är död. Efter Sovjetunionens död och kalla krigets slut antas den liberala västerländska marknadsorienterade samhällssynen ha vunnit. Här fanns den slutgiltiga formen för samhällsorganisation som alla länder ville uppnå. Där en del neo-liberaler med en närmaste trotsistisk syn talade för en global liberal revolution där utvalda diktaturer skulle störtas eller till och med invaderas för att sprida liberalismens välsingnelser. Till detta kom en syn som finns mycket stark i USA. Alla vill bli amerikaner. Likt de britter som hävdade att ’God is an Englishman’ anser många amerikaner att det amerikanska samhället är det bästa som utvecklats.

    Med Dick Cheney som vice president kom också den yttersta högern i USA tillmakten. De var de som under inflyttande både från oljelobbyn, Israel lobbyn och neo-liberala ideologer såg framför sig ett nytt amerikanskt århundrade. Att personer som Doug Feith och Richard Perle fick ett ledande inlfyttande när Bush administrationens utrikespolitik skulle dras upp innebar att alla de olika intressesfärena kom att samlas på en plats. Det är knappast en tillfällighet att PNACs rapport samanfaller så exakt med den tidigare ’A New Strategy for Securing the Realm’ författade av just Doug Feith och Richard Perle för Benjamin Netanyahu som då var premiärminister i Israel. Jag tror de flesta som följt med i nyheterna under Bush administrationens år vid makten kan känna igen vad som faktiskt hänt. Notera förövrigt att här återkommer två nyckel ord. Västliga värderingar och ekonomisk libralism. PNACs grundare Robert Kagan är också den vars bror Fredrick Kagan drog upp strategin för den s, surge eller truppförstärkning som skulle rädda kvar den amerikanska militära närvaron i Irak.

    Poängen är att ett stort antal historiska tillfälligheter gjorde att en Irak invasion blev möjlig. Som det oftast är var det flera olika faktorer som gjorde att en oerfaren amerikansk president trodde att en Irak invasion var nödvändig. Detta såldes sedan med offentliga lögner om att irak under Saddam Hussein var ett hot mot världsfreden.

    Ett utdrag från wikipedia från den rapport som Feith och Perle författade:

    The content of the report is organized into an introduction followed by six sections. The report interleaves within its main commentary text a series of ”key passages of a possible speech.”

    ”While there are those who will counsel continuity, Israel has the opportunity to make a clean break; it can forge a peace process and strategy based on an entirely new intellectual foundation, one that restores strategic initiative and provides the nation the room to engage every possible energy on rebuilding Zionism, the starting point of which must be economic reform.”[1]

    Among the recommendations made in the introduction are:

    A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm – Wikipedia, the free encyclopedia

    The Project for the New American Century (PNAC) is an American neoconservative think tank based in Washington, D.C., co-founded as ”a non-profit educational organization” by William Kristol and Robert Kagan in early 1997. The PNAC’s stated goal is ”to promote American global leadership.”[1] Fundamental to the PNAC are the views that ”American leadership is both good for America and good for the world” and support for ”a Reaganite policy of military strength and moral clarity.”[2] It has exerted strong influence on high-level U.S. government officials in the administration of U.S President George W. Bush and strongly affected the George Bush administration’s development of military and foreign policies, especially involving national security and the Iraq War.

    Project for the New American Century – Wikipedia, the free encyclopedia

    Det Irak invasionen gjorde klart var inte bara att det inte går att lita på USA. Den visade även att det globala system med USA som ankare som byggdes upp efter andra världskriget nu var över. Att vi idag är tillbaka till en värld som existerade före 1914 med konkurrerande stormaktsblock som direkt eller indirekt kämpar över kontroll råvaror. Att som många i dagens Sverige vill ansluta landet till något som närmast är ett verktyg för den amerikanska utrikespolitken kan jag inte förstå. Här är Europa det enda alternativet för mig.

    Att nu en av den främsta ansvariga för invasionen kommer till Stockholm är det knappast för att diskutera internationell rätt. Om något verkar det vara ytterligare en av dessa internationella möten som likt Annapolis ligger helt utanför den verklighet som finns i Irak. Precis som den gröna zon Iraks styrs från. Det enda som möjligt intresse är om USA skulle göra kontakterna med Iran officiella vilket jag tvivlar i högsta grad på. FNs roll är här också att främst fungera som fixare för den amerikanska utrikespolitiken sedan man blivit av med den av Republikanerna så avskydda Kofi Annan.

    I grunden finns det heller inget att diskutera. Irak skulle närmast idag kunna jämföras med Libanon på gränsen till en Somalisk eller Afghanistansk situation. Att diskutera demokrati utveckling i ett land utan en fungerande civil infrastruktur är kanske inte så produktivt. Med 3-4 miljoner flyktingar och ett Bagdad som är i stort uppdelat efter religiös tillhörighet borde akut hjälp till de flyktingar vars resurser håller på att ta slut vara mer relevant. Vad händer när pengarna börjar ta slut för den Irakiska medelklass som tagit sin tillflykt till Jordanien t ex. Om de och palestinierna gick samman skulle de lätt kunna störta regeringen där. Likadant Syrien.

    Vad som hade behövts vore en heltäckande konferens för hela mellanöstern där alla involverade från Hizballah och Iran till Saudi Arabien och Israel, Turkiet, de olika irakiska aktörerna samt Europa och USA deltog. Och man från början gick in för att lösa alla frågor om nödvändigt tvingande. Men det kommer inte att hända misstänker jag.

    DN DN2 DN3

  • Condi for president — not

    Sofia Nerbrand utnämner den sällsynt inkompetenta Condi Rice till vice-presidentkandidat. Villket väl säger en del om hennes USA kunskaper. Förhoppningsvis kan amerikanarna upplysa hennes att chanserna för Condi som vice-president är ungefär lika stora som ett lyckligt slut i Irak.

    Det var förresten Condi som satt i nationella säkerhetsrådet under den äldre George Bush när muren och sovjet föll samman. Hon var sovjetexperten som missade alla tecken på vad som hände.

    Uppdatering:
    Uppenbarligen är det inte bara jag som tycker Sofia Nerbrand och tydligen även Dick Erixson svamlar . Att bygga sina antaganden på obskyra amerikanska höger tidningar kanske inte alltid är så lyckat.

    Men magasinet Neos läsare och SvDs ledarsidor antar jag kan väl se fram emot fler djuplodande analyser av amerikansk politik från Sofia Nerbrand den närmaste tiden.

    Det var ju förövrigt Dick Erixson som såg trodde på Guliani som presidentkandidat om nu någon kommer ihåg det.

    För en tid sedan förklarade jag i Svenska Dagbladet varför jag vill se en republikan i Vita Huset, även efter valet i november. I slutet av artikeln spekulerade jag i att Condoleezza Rice skulle kunna bli vicepresidentkandidat. Då, i januari, var det mest önsketänkande. Nu finns det tecken på att hon vill. Och att hon kan. 

    Jag ska till Washington i nästa vecka och besöka Vita Huset samt träffa ledande personer både i McCains och demokraternas kampanjer. Ska bli spännande att höra om hur de ser på detta och annat. Jag kommer att rapportera direkt här på bloggen.

    Condi for president — Neo, det liberala samhällsmagasinet