Som det rapporteras på många håll är det idag generalerna som driver på den svenska försvars och säkerhetspolitiken. Att det blev insats med JAS i Libyen hade mycket att göra med att flygvapnet sedan Afghanistan drivit på för att få en del av ’den militära kakan’ för att uttrycka sig rakt på sak. Fokus skriver mer om hur det gick till när det svenska försvaret blev en utlandsstyrka i Natos tjänst nedan.
Försvaret behövde nu återvinna sitt existensberättigande, det vill säga formulera ett nytt uppdrag och ett nytt hot.
Detta gjorde paradoxalt nog att försvarsledningen i stort sett köpte
de nedläggningar av regementen som regeringen genomförde runt
millennieskiftet, även om det inte alltid lät så utåt, eftersom det
passade in i den förvandling som försvaret på eget initiativ redan hade
påbörjat.Försvarsmakten sneglade på USA och Storbritannien – högspecialiserade
yrkesförsvar som är byggda för utländska insatser snarare än för att
stå emot en invasion.För att delta i multinationella övningar och uppdrag krävdes att det
svenska försvaret anpassade sig efter Nato-standard i allt från
kommunikation till vapensystem.Steg för steg omvandlades försvaret utan att riksdagen behövde fatta
något beslut. Interoperabilitet, kallas det på militärspråk.– Det är en autonom process. Så länge inga politiker har satt ner
foten så har det en viss egendrift, säger Carl-Einar Stålvant som
undervisar på Försvarshögskolan.Övningar är en sak, men för att få verklig träning krävs verkliga
strider. När USA:s och Storbritanniens anfallskrig i Afghanistan
övergick i en FN-sanktionerad multinationell intervention ledd av Nato,
såg svenska Försvarsmakten sin chans.– Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde
från vår sida allt för att kunna vara med, som dåvarande ÖB Johan
Hederstedt tidigare sagt i Fokus.
Bilden börjar då framstå av en svensk militär ’lego’ styrka betalad av skattebetalarna redo för insatser inom Nato en organisation vi idag inte ens är medlemmar i.
Den demokratiska tröskeln för militära interventioner har verkligen sänkts och i praktiken raderats till ett formalia godkännande i riksdagen. Som Lybien intervention i humanitetens namn. Samtidigt saknar Sverige idag i praktiken ett eget militärt försvar.
Mest sorgligt för min del är att omläggningen av det svenska försvaret hänt under till stora delar hänt under en socialdemokratisk ledning. Med hänvisning till humanitära interventioner under FNs ledning har det svenska försvaret blivit en del av Natos militära strukturer. Detta utan att sverige får något för detta.
Försvarsministern talar emot sig själv | Brännpunkt | SvD
Sanningen är snarare att regeringen velat skaffa sig ett smidigt system för att kunna säkerställa den långsiktiga bemanningen av de internationella insatserna utan att som hittills behöva förlita sig på frivillig rekrytering bland värnpliktiga.
Värnpliktsförbanden var olagligt att använda i Sveriges eget närområde hävdar Tolgfors. Men någon sådan lagstiftning har inte funnits och under hela det kalla kriget ingick operationer utanför landets gränser i den svenska krigsplanläggningen. I Tolgfors egna propositioner framgår återigen det rätta förhållandet: För att sätta in plikttjänstgörande personal utanför landets gränser krävdes höjd beredskap och beslut att aktivera pliktlagarna. Men eftersom riksdagen var ovan att fatta sådana beslut skulle den kanske tveka. Med yrkesförband sänks den demokratiska tröskeln för militär intervention.
Den som vill jubla över denna så kallade effektivisering får inte vara belastad av alltför mycket historisk kunskap.