Etikett: Säkerthetspolitik

  • EU förbereder marktrupper till Libyen

    Oavsett vad man tycker om EU, NATO och USA:s agerande i Libyen tror jag det nu definitivt kan talas om ’mission creep’  och att Storbrittanien, Frankrike och USA gått långt utanför det FN-mandat som talade om att upprätthålla en flygförbuds zon för att skydda civilbefolkningen från vad jag antar var båda sidors krigföring?

    Att NATO nu stödjer rebell styrkor med flyganfall medan de angriper gadaffi trogna städer och styrkor i sin tur talar för en viss dubbelmoral. Och dålig samordning med rebellstyrkorna när NATO plan skjuter sönder de pansarfordon de åker i under antagandet att rebellerna ska ju inte ha någon pansar,

    När som nu Guardian rapporterar nedan EU drar upp planer på att skicka sin insatsstyrka som militärt skydd för befolkningen i rebell staden Misrata och hela Libyen håller på att falla samman i två delar och permanent inbördeskrig är det för att rädda ansiktet på främst Frankrike och Storbritannien.  Tyskland har hela tiden i stort vägrat att delta i ’operation regimutbyte’ i Libyen. Inklusive en vägran att rösta för FN resolutionen som gav mandat för hela Libyen operationen.

    Jag kan förstå att NATO är ivriga att bli av med ansvaret för ett krig som inte har något klart slut så länge Gadaffi vägrar förstå att han ska ge upp när ledande väst-stater kräver hans avgång. Men man kanske inte blir en av mellanösters längst överlevande diktatorer om man är korkad eller för den delen genom att vara en svag person. Gadaffi’s regim tillbringade också större delen av 70 och 80 talen med att understödja gerilla rörelser liksom terrorist organisationer runt om i världen. Möjligen kan hans militär och ledande regim folk lärt sig något om detta liksom från USAs Irak invasion.

    EU-trupper på marken i en rebellstad innebär i längden förstås att inbördeskriget permanentas ännu mer med EU soldater och de understöd de kommer att ha bakom som de som får ta stöten. Utan någon klart slut i sikte precis som i Afghanistan så länge målet finns kvar om en militär seger över en motståndare som inte vill ge sig.

     

     

     

     

    The EU has drawn up a ”concept of operations” for the deployment ofmilitary forces in Libya, but needs UN approval for what would be the riskiest and most controversial mission undertaken by Brussels.

    The armed forces, numbering no more than 1,000, would be deployed to secure the delivery of aid supplies, would not be engaged in a combat role but would be authorised to fight if they or their humanitarian wards were threatened. ”It would be to secure sea and land corridors inside the country,” said an EU official.

    The decision to prepare the mission, dubbed Eufor Libya, was taken by the 27 governments at the beginning of April. In recent days, diplomats from the member states have signed a 61-page document on the concept of operations, which rehearses various scenarios for the mission in and around Libya, such as securing port areas, aid delivery corridors, loading and unloading ships, providing naval escorts, and discussing the military assets that would be required.

    The planning has taken place inside the office of Catherine Ashton, the EU’s foreign and security policy chief. Officials are working on an ”A-plan”, the operational instructions that would specify the size of the force, its equipment and makeup, and the rules of engagement.

    Diplomats and officials said this would not be finalised unless a request for an EU military mission came from the UN body the Office for the Co-ordination of Humanitarian Affairs (Ocha).

    Valerie Amos, the head of Ocha, has privately told EU leaders she is reluctant to make the request and wants to explore all civilian options for the aid operation before seeking military help.

    2011-04-19_0820

    Libya conflict: EU awaits UN approval for deployment of ground troops | World news | guardian.co.uk

  • Var finns den säkerhetspolitiska analysen

    DN berömmer

    i en ledare Nordic Battle group och den professionalism de visar vilket säkert stämmer. Vad DN inte talar om är hur eller var

    styrkan ska användas. Var är det som styrkan ska sättas in för att säkra demokratiska val? Men uppenbarligen tycker svenskarna som DN

    att det är bra att Sveriges säkerhet handhas i Bryssel utan inblandning av Sveriges riksdag eller andra folkvalda som kan granska de

    beslut som fattas. Man kan även undra om antalet frivilliga kommer att fortsätta vara högt den dag medlemmar börjar komma hem i

    liksäckar. Som Afghanistan visar är det inte så lätt att omvandla länder till liberala marknadsekonomier efter västerländsk förebild.

    Sådan uppdrag tenderar att dra ut på tiden om lokalbefolkningen trilskas. Kommer svenska soldater att sättas in i anfallsoperationer då?

    Hur länge ska de stanna och hur mycket får de kosta? Frågor som överhuvudtaget inte diskuteras idag.

    Vad det ytterst

    handlar om är att Sverige i praktiken gett upp tanken på en oberoende säkerhetspolitik. Detta för ett samarbete med en

    organisation där vi inte ens är medlemmar.

    Uppdatering:
    Det blir i sammanhanget ganska intressant att läsa

    beskrivningen från Battle Groups övningar. Mitt intryck är att allt inte verkar riktigt redo.

    SvD » Inrikes » Mot okänd fiende

    Men ute på

    övningsfälten i Västergötland gnisslar det i maskineriet. Avgörande kuggar i den svenska huvudstyrkan snurrar inte som de ska.

    Rebellerna i övningen sårade minst två soldater ur skytteplutonen från I 19 i Boden. Egentligen ska en svårt skadad soldat evakueras

    snabbt och inom en timme vara under sjukhusvård. Det kallas ”the golden hour”, den kritiska timmen då liv och lem kan

    räddas.

    Ändå syns här inga militära ambulanser eller sjukvårdare efter striden. Officerarna ger diffusa besked ännu en halvtimme

    senare: ”Sjuktransport är på väg fram”. Men vi ser den aldrig komma fram. Ändå är detta en övning i Sverige – inte i en väglös del av

    Afrika.

    Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Fungerar inte sjukvården kan förband inte sättas in i strid. Nordiska

    stridsgruppen har en helt ny traumaenhet för svåra skottskador med kvalificerade läkare. Men vad hjälper det om de skadade soldaterna

    inte kommer dit i tid?

    Stridsgruppens tre svenska sjukvårdshelikoptrar är försenade och kommer inte förrän i april – hur de ska

    ersättas är oklart. Att sjuktransporter också på marken är ett problem visar sig när övningsledningen låter en vägbomb brisera och

    övningsskada tre soldater.

    Trosskompaniets sjukvårdare Hans Seger gör snabbt hjärt- och lungräddning på den som skadats svårast

    av bomben. Men de övriga två, varav en med skallskada, får vänta i ambulansen på behandling. Orsak: vårdpersonal saknas – trots att här

    ska finnas åtta sjukvårdsgrupper.

    – Av åtta sjukvårdsgrupper har vi endast en komplett. För fyra har vi sjukvårdspersonal men

    saknar förare för deras pansarfordon. Övriga tre besättningar är helt vakanta, berättar trossbataljonens chef överstelöjtnant Mikael

    Dahlin. Han är bekymrad ­eftersom den personal som saknas nu kommer att saknas även i slutövningen nästa vecka.

    Det tredje

    kompaniet vi besöker under övningen är den luftburna skvadronen från K 3. De har den sjukvårdspersonal de ska. Men i stället saknas ännu

    deras två nya sjukvårdsbandvagnar och all deras sjukvårdsmateriel.

    – Svårast har varit att få ihop all ny materiel. Det tar ett

    tag att lära sig vad man kan göra och vilka begränsningar som finns, säger ställföreträdande bataljonschefen överstelöjtnant Johan

    Wiktorin som berömmer sina soldater: ”lojalt folk”.

    Det stämmer, men hos veteranerna i styrkan finns en irritation under ytan:

    militärpoliserna har ännu ingen radioutrusning. Den luftburna skvadronen väntar på flera av de moderna pansarbilar, Galten, som de ska

    ha med sig in i transportflygplanen.

    – Det är en väldig skillnad att använda en bil på två ton och det pansarfordon på åtta ton

    vi ska ha i januari. Det här var inte vad jag tänkt mig, säger kulspruteskytten Markus Göransson från K 3, veteran från två missioner

    med den svenska styrkan i Kosovo.

    En bra början

    I stället för den

    liberala demokratins triumf har vi fått en potentiellt farlig kombination av gammalt och nytt. Traditionella geopolitiska motsättningar

    finns kvar – Indien mot Pakistan, arabvärlden mot Israel, Ryssland mot Västeuropa, Asiens snabbväxare mot USA, islam mot väst –

    samtidigt som andra dimensioner tillkommer.Globalisering skapar en ny sårbarhet när alla är beroende av alla genom en intrikat

    arbetsfördelning. Överföring av vitala varor och information kan störas. Det moderna samhället är ömtåligt genom sin sofistikation och

    centralisering.

    Historien lär oss att man inte ska stå naken. Även om risken för militära angrepp är liten innebär svaghet alltid

    att man måste anpassa sig, ibland till priset av demokratiska och humanitära principer.

    Svensk försvarsplanering har blivit

    hängande mellan det gamla invasionsförsvaret och de internationella insatserna. Inget territoriellt försvar att tala om, och bara några

    bataljoner av fredsbevarare ute i världen.

    När Nordic Battlegroup nu genomför sin slutövning faller bitarna äntligen på

    plats.

    Av 2.350 svenskar är 1.400 fast anställda. Det ger en fingervisning om framtidens personalförsörjning. Kraven på

    professionalism och motivation är så höga att försvaret i huvudsak måste rekryteras på frivillig väg.

    Materielen är också ny.

    Individuell gps, modern personlig skyddsutrustning, avancerade hjälpmedel för strid i mörker. Bara det bästa är gott nog när vi skickar

    unga människor på farliga uppdrag. Adjö till ”sega gubbar”, mögliga mobiliseringsförråd och sura fanjunkare.

    Den nordiska

    stridsgruppens slutövning är utformad som en fingerad insats i främmande land, med sikte på övervakning av demokratiska val. Det är en

    realistisk ram för framtida utlandsinsatser, samtidigt som förbandet övar skarp strid och därmed blir relevant också för värnet av

    Sverige.

    Viktigast av allt är den internationella förankringen. Norge, Finland, Irland och Estland finns med. Sverige samarbetar

    med Storbritannien om den strategiska ledningen.

    Av alla pengar vi lagt på försvaret sedan 1989 är detta de bäst

    använda

    Powered by ScribeFire.