Det är inte bara facket utan hela den rörelse som brukar kallas vänster som tappat fotfästet. Och fastnat i en 150år gammal samhälls modell och politisk-ideologisk retorik. Det handlar fortfarande om arbetaren mot kapitalismen. Fast vem är arbetaren och vem är kapitalisten? Är kapitalisten den trygga industriarbetaren från medelklassen med sina sparpengar i alla fall tidigare tryggt placerade i en fond. Eller fondförvaltaren. Eller den VD som för att upprätthålla kraven på vinstmarginaler som fondförvaltaren ställer. Eller den yrkesarbetare som äger sitt eget företag. Är arbetaren industri-yrkes arbetaren med 30-40000 i lön eller den tillfälliga ’butikskonsulten’ som flyttar mellan snabbköpskassor med 12000 i lön.
När trygga arbetsplatser försvinner för många hur ska dessa förväntas ha några kopplingar till en jobb identitet eller fackligt engagemang.
Det behövs en förnyad världsbild hos den svenska vänstern. Frågorna är de samma men samhället har ändrats. Och världen har globaliserats på ett sätt som 1800-talets ideologer inte kunde drömma om. Därför, om terrängen avviker från kartan anpassar den pragmatiska realisten kartan och kursen med oförändrade värderingar.
Detta har inte hänt varken hos fack eller politiska partier i dagens Sverige. Som de senaste debatterna om höger och vänster visar är det fortfarande 1800-talets poltiska retorik och samhällsbild som gäller.
Varför har facken överallt tappat terräng? Den främsta orsaken är att den gamla formen av industrialism, där facket en gång växte sig starkt, nu ofta ligger i ruiner. Jodå, industrisamhället finns kvar, men det har bytt skepnad och i stället är det i privat och offentlig tjänstesektor som den stora delen av arbetarklassen i dag finns. Tiotusenkronorsfrågan är bara hur en miljon polska lastbilschaufförer spridda på tusentals små åkerier ska organiseras? Eller städare? Väktare? Restauranganställda? Papperslösa? Tillfällighetsanställda?
På de flesta håll lever facken ännu kvar i minnet av samförståndets fornstora dagar, trots att arbetsgivarna sagt upp det sociala kontraktet och tvingat ner förhandlingarna till den lokala nivå där enskilda löntagare står svaga. Sahlström söker ”den fackliga kroppens” rötter, nere i förra sekelskiftet, före rörelsens inordning i systemen och – som i svenska LO:s fall – lojaliteten till döds med ett parti. Stående mitt i det vägskäl där den europeiska fackföreningsrörelsen befinner sig frågar han sig: Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt? Nej, Sahlström drömmer snarare om ett fack som mer liknar en bred social rörelse med emancipatoriska horisonter.