Det är lätt för Göteborgsposten i sin ledare nedan att säga det är arbetsgivarens ansvar att inte slita ut sina anställda. Verklighetens arbetsmarknad ligger långt ifrån idealbilden av arbetsgivare som tar ansvar för sina anställda. Speciellt i låglönebranscher.
Sverige har idag en av världens friskaste arbetsmarknaden och några av de mest sjuka jobbande på den för att hårdra det. En aning. En effekt av de reformer reformer som socialdemokrater och borgerliga regeringar genomfört de senaste 10 år är de arbetande sjuka. Eller med andra ord. Bara de som har råd sjukskriver sig för för mindre än att de inte fysiskt kan ta sig till arbetsplatsen. Svenska arbetsplatser är fyllda av medicinätande arbetande vare sig det är för förkylningar eller utslitna kroppar. Detta då på en arbetsmarknad där majoriteten av folk som närmare sig pensionsåldern inte tvingats arbeta tills de närmar sig 70-års åldern.
En förlängd pensionsålder som förstås inte drabbar de som har sådana ekonomiska och arbetsplatsvillkor att de kan välja om och hur mycket de ska eventuellt jobba vidare efter 65.
Ekonomiska och arbetsplatsvillkor som jag gissar flertalet debattörer och ledarkrönikörer har.
Den svenska arbetsmarknaden ser inte längre ut som den gjorde för 30-år sedan. Tvärtom är den slimmad och arbetsvillkoren sådan att varje anställd förväntas jobba dubbelt och ge 110% konstant. Och lära nytt i vad som allt mer är en kunskapsekonomi med förändrad arbetsorganisation i stort sett årligen. Även här märks klasskillnaden på den svenska arbetsmarknaden med bäst arbetsvillkor för de med bäst löner och arbeten på stora etablerade arbetsplatser.
Precis som i det svenska 2/3 dels samhället i övrigt är villkoren drastiskt olika på den svenska arbetsmarknaden mellan de som har det bra och inte.
Sjuk och fattig – Ledare – www.gp.se
GP:s Pär Düsing har i en serie artiklar riktat strålkastarljuset mot kvinnors farliga arbetsmiljö – och därmed också mot välavlönade mäns begränsade intresse för lågavlönade kvinnors livsvillkor. Undersköterskan Ing-Britt Gustafsson på Sahlgrenska sjukhuset är 62 år och lider av förslitningsskador. För henne är en klart bättre pension vid 67 utesluten. Flertalet av kollegorna går i pension när de fyllt 61. De orkar inte längre.
– Om fler män hade jobbat inom vården, hur hade det sett ut då, undrar Ing-Britt Gustafsson.
Det är ingen djärv gissning att svaret är att då hade det sett bättre ut – i vården, men också i andra lågavlönade kvinnodominerade branscher – som dagligvaruhandeln.
Enligt Arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet har nästan hälften av de kvinnliga anställda inom dagligvaruhandeln problem med värk i nacke, axlar och skuldror. Och medan antalet olycksfall i arbetet minskar för män, så ökar de för kvinnor.
Arbetsmiljöverket har slagit larm och fått 20 miljoner av regeringen till fler inspektioner. Det är bra, men är ingen lösning. Det är arbetsgivarnas ansvar att inte slita ut sina anställda. Och påfallande ofta är lågavlönade kvinnors arbetsgivare politiker med ansvar för offentlig sektor. Män och kvinnor, vilka i andra sammanhang gärna kallar sig feminister.