Att socialdemokratin till skillnad från nuvarande regeringen vill göra något aktivt mot arbetslösheten är bra. Äntligen en regering som vill tro både på arbetslösa och värdet av aktiva politiska åtgärder som stärker förutsättningarna till arbete för arbetslösa. Äntligen en  framtida regering som tror på människans möjlighet att utvecklas. På förtagande och kunskaper och på en Sveriges roll i ett global samanhang. Och som vill investera i att stärka Sveriges framtid.

Samtidigt hoppar sig frågorna om man lyssnar efter konkretiseringar. Vad händer med ungdomar som inte kan, vill eller orkar sätta sig i skola. Vem eller vilka ska hos arbetsförmedlingen hantera omställningsverksamhet för 100-tusentals arbetslösa ungdommar. Var finns företagen som ska anställa dessa personer. Hur ska klimatomställningar, infrastruktursatsningar, boendesatsningar, välfärdssatsningar, omställningsatsningar för arbetslösa finansieras och utformas. Kunskapsnivån höjas och Sveriges globala konkurrenskraft stärkas? 

Jag noterad att mycket av de löften och mål som nu presenteras likt 90-dagars garantin ska genomföras under mandatperioden osäkert när. Alltså inte direkt från den budget som börjar tas fram 2014.

Vad händer med samarbetsklimatet när svenskt näringsliv framträder som det särintresse det är vad som än sägs. Eller möjligen ett egenintresse. Vad defineras som full sysselsättning i dagens Sverige. Hur vill man stoppa just-in-time jobb och arbeten med dålig livskvalite? Förskola för alla och minskade klass storlekar och lyfta lärare och skolans utveckling.

Det var nog ingen som trodde eller förväntad sig Stefan Löfvens tal  skulle ge konkreta svar på hur framtiden skulle utformas utöver de visioner och retorik en kongresssal fylld med partiombud väntade sig. Och det var kanske mer visoner och framtidstro vad parti och kanske Sverige behövde och önskade sig. Som Stefan Löven sade i talet – det är slut med den tid där vi (socialdemokratin) klär oss i säck och ask.

Att Stefan Löfven lanserad familjen som begrepp ser jag som ett försök att lansera en modern version av folkhemmet.

Det blir Magdalena Andersson som får uppgiften att foga samman retorik och visioner, framtidskontrakt, ekonomiska och skattemässiga realiteter i en framtida s-regerings koalition med troligen några andra partier och ett mycket osäkert ekonomiskt läge. Jag avundas henne inte uppgiften.

Stefan Löfvens med fleras tal och det arbete som gjorts med framtidskontraktet visar dock på en sak under skongress2013. Socialdemokratin har tagit sig ut ur ledarkriser, trötthet och vilsenhet som Göran Persson lämnade partiet i 2006.

PS: Förresten varför ska ungdomar men inte alla arbetslösa ha en 90-dagars garanti om åtgärder istället för passivitet från arbetsförmedlingen?

Bloggat:
Vi har en ledare,  signerat kjellberg, Magnihasa och Den sjätte mannen, #skongress – ett personligt och välformulerat linjetal av Löfven… (Martin Mobergs betraktelser…), Socialdemokraterna är tillbaka (Roger Jönsson (s)); 

Har Magdalena Andersson knäckt koden? Dagens Arena

Att Magdalena Andersson vill ta ansvar för den ekonomiska politiken är förstås utmärkt, det parti som inte vill det har inte i regeringsställning att göra. Men hur ansvar för ekonomin ska kunna betyda samma sak i dag som för 20 år sedan samtidigt som Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU återstår att svara på. Finns det en lösning hos Socialdemokraterna som är trovärdig är det en lösning att vinna val på. En lösning som kan inspirera resten av Europa och tjäna som förebild. Då har Andersson, Löfven och gruppen bakom dem knäckt koden. Men de kan inte räkna med att människor bara ska lita på detta, de måste visa hur de tänker.

Magdalena Andersson pratade i sitt tal om både hållbarhet, klimatomställningar, globalisering och den demografiska utvecklingen. Hon blev personlig när hon berättade om sin egen mamma för att illustrera den sociala rörlighet – möjligheten att göra klassresor – som socialdemokratins Sverige gett hennes mamma. På många sätt var det en skickligare politiker som stod i talarstolen i dag än den ekonom hon framträtt som oftast.

Hon sa nej till nya skattesänkningar och vill att Sverige ska fortsätta betala av statsskulden. Samtidigt sa hon ja till stora investeringar och lovar att behålla de skattesänkningar som de borgerliga gjort. Hon pratar om en tredje vägens politik – där varken åtstramningar eller lånefinansierad offentlig konsumtion är lösningen på våra problem. Hon pratade på en pressbriefing innan talet om att spendera de pengar som ”reformutrymmet” ger. Ett utrymme som bara uppstår när man fördelar pengar från uppräkningar av till exempel offentlig sektor, barnbidrag, studiebidrag och socialförsäkringar till andra satsningar. Ett reformutrymme som Konjunkturinstitutet menar inte finns för de närmaste åren. Tvärtom talar de i stället om att det behövs 74 miljarder i skattehöjningar mellan 2015 och 2017 för att bara ”upprätthålla nuvarande standard”. Varken regering eller opposition vill förhålla sig till siffran i dag, vilket efter valet kan bli ödesdigert för de väljare som fått fel bild av vad som komma skall.

Det är alltså fullt möjligt att Socialdemokraternas ekonomiska politik och löfte om den lägsta arbetslösheten i EU går ihop. Det enda de behöver göra i så fall är att förklara hur.