– Grundproblemet är att hela politiken är så oklar. Det handlar både om den pågående debatten om rådslagen inför kongressen och kanske i ännu högre grad den knappt påbörjade diskussionen med de tilltänka koalitionsparterna Vänsterpartiet och Miljöpartiet, säger Lindgren.
Jag håller helt med Anne-Marie Lindgren, socialdemokratins och oppositionens problem i stort är inte Mona Sahlin eller sjunkande opinionssifror. Problemet är en oklar politik och en oförmåga att kommunicera enkla linje vad man vill göra. Inte så mycket ideologiska linjetal som att konkreta tala om människors vardag och de orättvisor de ser där.
Det kommer också en krypande misstanken att oppositionen och dess politiska ledning i Stockholm är lika vilsen som alliansen i vad man ska göra åt en ekonomisk kris som ser ut att bli lika stor som 30-talets. Där det återigen inte hjälper med linjetal om man inte vet konkret vad man vill göra. Det räcker inte att förklara kapitalismen död. Man ska helst också vet hur liket ska begravas och vad som ersätter. Där tror jag med på Franklin Delano Roosevelts new deal med konkreta åtgärder för att hjälpa människor än ett nytt manifest. Det är en lyx för akademiker. Ideologi hjälper inte människor att få arbete och bostäder ensamt.
90-talets konjunkturpoltik kommer inte att räcka till för att möta alliansens skadeskjutning av socialförsäkringssystemen eller den globalt vikande konjunkturen. Det behövs ett radikalt nytänkande och att samhällsreformer på alla nivåer för att möta krisen. Det borde inte lämnas åt fackförbund som metall att ensamt ta samhällsansvar.
Och ja, jag håller även med Henrik Brors hur mycket jag än inte skulle vilja. Tack LO och socialdemokratins skånedistrikt. Om önskan var mer ’vänster’ i politiken och nej till MP från LO hoppas jag det kommer konkreta lösningar som hjälper folk i deras vardag nu. Inte bara skadeglada hänvisningar till kapitalismens död utan en vänster som är redo att konkret kämpa för det man ska stå för. Rättvisa och solidaritet. Men då gäller det att den politiska medelklass som styr svensk politik också ser fattigsdom och orättivsor och kan kommunicera en annan vision. Eller är det att hoppas förmycket?
Men även om Sahlin skulle vilja få till stånd en nystart är hennes utgångsläge mycket svårare än Fredrik Reinfeldts och Maud Olofssons. För samtidigt som Socialdemokraterna ska diskutera sig fram till sin politiska linje på kongressen i höst ska partiet förhandla med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om hur en gemensam valplattform ska se ut.
Mona Sahlin har därmed redan tappat en stor del av kontrollen över sitt partis utveckling.
Just nu pågår både interna diskussioner inom partiets rådslagsgrupper samtidigt som S tillsammans med de två andra oppositionspartierna ska mangla fram gemensamma ståndpunkter inför nästa års val. Det är ett av problemen, menar Anne-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens tankesmedja och med lång erfarenhet av det interna socialdemokratiska arbetet. Hon känner inte samma lugn som Lundby-Wedin.
– Grundproblemet är att hela politiken är så oklar. Det handlar både om den pågående debatten om rådslagen inför kongressen och kanske i ännu högre grad den knappt påbörjade diskussionen med de tilltänka koalitionsparterna Vänsterpartiet och Miljöpartiet, säger Lindgren.
Just att Socialdemokraterna går ut med att de vill bilda en koalitionsregering gör många väljare vilsna, menar Lindgren. Väljarna ser helt enkelt inte partiets huvudlinjer och de hänvisas till att de kommer att klargöras först senare. Senast till partikongressen i höst måste väljarna få veta var partiet står, anser hon.