Enkelt uttryckt. Alla ska med. Även arbetslösa oavsett orsaken till att de är arbetssökande eller hur länge de varit arbetssökande. Och dessa arbetslösa ska i alla fall kunna leva på en nivå med en allmänt erkänd existensminimum.
Dagens arbetsmarknadsförsäkring är både otidsenlig och ordentligt skadeskjuten tack vare den moderatledda alliansens arbetsmarknadspolitik. 1.3 miljoner svenskar varav 500000 nya sedan 2006 i arbetsför ålder står utanför.
Om fackens medlemsantal eller eller fackliga organisationsgrad enbart skulle bygga på kopplingen till en a-kassan fackföreningarna administrerar men inte kontrollerar ligger den svenska fackföreringsrörelsen illa till. A-kassorna ägs inte av facken som alliansens nedmontering av a-kassans villkor så klart visar. Tvärtom är det staten d.v.s den regering som för tillfället sitter vid makten som bestämmer villkoren för a-kassan. Inklusive de blanketter och hinder som Sven-Otto Littorin inte tycks känna till.
Det behöv en a-kassa med generösa villkor för att komma in i med en ersättning som en normal svensk kan leva på. Kopplat med krav på att den som får ersättning måste delta i aktiviteter leder till arbete.
Medlemsvillkoren borde vara sådana att en framtida arbetslöshetsförsäkring är öppen för alla utan karensdagar eller krav på arbetad tid. Bara en vilja att ta de arbeten man är lämpad för.
Det är helt klart att socialförsäkringssystemen är sammankopplade men av historiska orsaker administreras av olika instanser. Vore det inte bättre att dessa slogs ihop och ett helhetsperspektiv tillämpades på den enskilda.
Men andra ord en socialförsäkringsreform som inkludera alla de olika försäkringar som berör arbetsmarknaden. Något liknande ett pensionssystem där varken fack eller regeringen för dagen ska kunna ändras villkoren godtyckligt.
Nu tror jag inte det kommer att ske någon sådan reform. Bromsklossen är de LO förbund som paniskt håller fast vid den makt de har. Vilket är jäkligt osolidariskt mot alla de som står utanför.
Frågan om en obligatorisk a-kassa för alla har kommit upp på den politiska dagordningen igen. Redan i somras tog FP-ledaren Jan Björklund upp det gamla borgerliga kravet på en allmän arbetslöshetsförsäkring. Härom veckan återkom han i ärendet och efterlyste att frågan tas upp i de kommande alliansförhandlingarna inför valet.
Även arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) har varit inne på samma spår. I veckan kritiserade han handläggningstiderna i a-kassorna, men menade sig vara maktlös eftersom administrationen inte ligger i statens hand.
De fackliga reaktionerna lät inte vänta på sig. Byggnads ordförande Hans Tilly gick i helgen till attack och tyckte att Littorin borde koncentrera sig på att få fram mindre krångliga blanketter i stället för att prata obligatorium. Den kritiken var tämligen väntad. Tanken på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är inte populär i LO-leden, där man fruktar att en sådan reform skulle minska de fackliga medlemstalen.
Emellertid är frågan om en obligatorisk a-kassa principiellt inte märkligare än att vi har en sjukförsäkring som omfattar alla. I grunden handlar det dels om ett skydd för alla mot arbetslöshet, men också om solidaritet. Den som ställt sig utanför a-kassesystemet hamnar visserligen i en betydligt besvärligare ekonomisk situation än den som betalt sina avgifter, men i sista hand blir det ändå samhället och skattebetalarna som måste gå in.
Den utredning som kom för några år sedan lades åt sidan av finansdepartementet – tvekan inför att tvångsansluta många som faktiskt lämnat a-kassan var ett av skälen.
Men sedan länge planeras en mer total översyn och utredning av hela socialförsäkringssystemet. Där finns det alla skäl att åter föra in tankarna på en allmän arbetslöshetsförsäkring. Då kan hela frågan belysas i ett större sammanhang och då bör också finnas möjligheter till en lösning som kan få bredare acceptans på arbetsmarknaden.