Jag fortsätter att mena att de sociala medierna eller mer korrekt olika former webmedia är kommunikationskanaler. Kanaler som är öppna för partier, organisationer, företag eller privatpersoner med de rätta tekniska kunskaperna på lika villkor. Det kan var två-vägs kommunikation eller kommunikation i en riktning. Kanalerna kan användas som kommunikationsverktyg i platta organisationer om den rätta tekniska och social mognaden finns.
Facebook, Twitter, bloggar och andra medier har fått sitt genombrott i Sverige under valet 2010 men det är också det. Ett genombrott. Sociala medier innebär knappast en politisk revolution eller något som kommer att förändra hur partierna driver sina politiska kampanjer i grunden. Om något är
Det intressanta i de exempel som ofta tas fram på framgång för social medier är att de handlar i stor utsträckning om att få genomslag i gammalmedia via användandet av socialmedier. Sen kan man undra om sociala medier enbart handlar om att skapa ett personligt varumärke på Internet. De tre politiker som tas som exempel, Gudrun Schyman (FI), Fredrick Federley (C) och Göran Hägglund (KD) har kraftfullt marknadsfört sig på Twitter främst och via bloggar men vilka politiska frågor har de fått genomslag för i de sociala medierna? Hur har de fått potentiella väljare att engagera sig och jobba för vad de tycker är viktigt.
Om partierna inte är redo att fånga upp väljare och aktivister via olika webbmedierna blir det bara en helsikes massa snack. Och det är på snack-stadiet de social medierna är inom den svenska politiken idag.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ta-in-goda-ideer-utifran_5111607.svd
2010 har beskrivits som valåret då Facebook, Twitter, bloggar och andra sociala medier skulle få sitt stora genombrott i svensk politik. Vid sidan av torgmöten, valstugor, dörrknackning och andra traditionella metoder finns nu en ny arena där väljare och folkvalda kan möta varandra.
Så hur står det till sex veckor före valet? Mycket illa, om man ska tro experterna.
SvD har satt samman en panel med flera av landets främsta auktoriteter på sociala medier och bett dem kora politikerna som är bäst på nätet. Det handlar inte om att räkna antal inlägg eller läsare, utan att analysera hur politikerna använder de nya plattformarna för kommunikation.
– Det är för att få de intressanta vinklarna, nya kunskaper, argument och perspektiv som jag följer Twitter och bloggar. Men jag läser sällan Twitter och bloggar från politiker eftersom jag tycker att de oftast använder sociala medier på ett förutsägbart och trist sätt, säger Marie Demker, professor i statsvetenskap.
Tre personer sticker dock tydligt ut som positiva exempel i rankningen: Gudrun Schyman (FI), Fredrick Federley (C) och Göran Hägglund (KD). En gemensam faktor är att de inte bara är politiska utan också vågar vara sig själva och bli personliga, enligt panelen.
Men vare sig topptrion eller övriga på SvD:s topp tio-lista kommer i närheten av att utnyttja nätets fulla potential, menar internetrådgivaren Joakim Jardenberg.