Claeskrantz.com

Etikett: Syria

  • Imad Fa’iz Mughniyah startskottet till ett nytt mellanöstern krig

    När Israel förstärkar sin norra gräns och sätter alla styrkor i högsta beredskap är det allvar. Likadant har varningar gått ut till ambassader och andra Israeliska och amerikanska mål över hela världen.

    Att Imad Fa’iz Mughniyah     kunde nås mitt i Damascus är imponerande om man ser på det kallt rationellt. Uppenbarligen har någon ett större nätverk där som tydligen både kunde övervaka och placera en liten sprängladdning i hans bil. Att Mughniyah sedan var på väg till en mottagning på den Iranska ambassaden för att fira den Islamiska Revolutions Dagen gör ironin än mer uppenbar. Det skickar också en signal till övriga Hizballah ledare. Syrien och dess säkerhets apparat är penetrerad. Kan Mughniyah nås kan ävan alla övriga organisationer som Hamas nås liksom förstås Bashar Assad.

    Mughniyah var också mycket mer än en terroristledare. Han var en organisatör och planerare som byggde upp Hizballah effektiva underättelsetjänst tillsammans med Iran. Där fungerade han som samordnade kontakt mellan Hizballah och Iranska Pasdaran. Han ska ha fått sin start i Arafat’s styrka 17 i Libanon under inbördeskriget och även fungerat som en länk mellan Iran och Arafat i sin exil i Tripoli. Enligt Israelerna ska han också ha försökt arrangera ett samarbete mellan Iran och AQ.

    En jämförelse hade varit     om SecDEf Gates eller CIA chefen Hayden hade sprängts i luften på Washingtons gator.

    SvD » Utrikes » Hizbollah hotar hämnas

    Israel förnekade redan i onsdags inbladning i detta mord, men Nasrallah anklagade Israel för att ha tagit kriget utanför ”det naturliga slagfältet” (södra Libanon) i samband med att Imad Mughniyah mördades i Damaskus.Israel har ändrat på spelreglerna, hävdade Nasrallah och svor på att hämnas mot israeliska mål utomlands.

    – Med detta mord, dess tidpunkt, plats och tillvägagångssätt – sionister, om ni vill ha ett sådant öppet krig, låt då hela världen få höra: låt detta krig utvidgas, sade Nasrallah under sitt begravningstal i Dahiyeh, Beiruts södra förorter där Hizbollah har sitt fäste.

    Han beskyllde också Libanons antisyriska 14-mars-rörelse för att samarbeta med Israel och USA. Libanon står utan statschef sedan den 24 november och alla försök från Arabförbundets sida att medla i krisen mellan oppositionens 8-mars-rörelse och regeringssidans 14-mars-rörelse har varit fruktlösa.

    – Det enda strimma av hopp vi har just nu är att Arabförbundets medlingsförsök i vart fall fortsätter, sade en libanesisk röst i Beirut i går, en av många libaneser som är utled på det ställningskrig mellan de politiska fraktioner som delar Libanon. I dagsläget är armén den enda sammanhållande faktorn men skulle den spricka kommer Libanon att gå in i ett nytt inbördeskrig.

    Mer om  Mughniyahn i DN

  • De neokonservativa arbetar vidare – de nya chalabi’s

    LAT artikel om neokonservativa Rickard Perle och hans kontakter med diverse oppostionsfigurer från Syrien och Iran alla sponsrade som lämpliga kandidater att ta över sina länder av USA. Naturligtvis som en del av det amerikanska programet att för ett demokratiskt mellanöstern. Demokrati i mellanöstern byggs förstås bäst upp med washington baserade organisationer. Perl och Wurmser har med sina kopplingar till den Israeliska högern är som en del kanske vet några av de pådrivande att invadera Irak.

    Grooming the next Ahmad Chalabi – Los Angeles Times

    The exiting guest was Farid Ghadry, an exiled Syrian dissident who,
    like Perle, believes it’s past time to replace Syrian dictator Bashar
    Assad. Ghadry, who heads a Washington-based group called the Syrian
    Reform Party, hopes to be the man in charge one day in Damascus. When I
    met him, he had already been granted audiences with David Wurmser, Vice
    President Dick Cheney’s top Middle East advisor and Perle protege, and
    with Cheney’s daughter, Elizabeth, who headed the State Department’s
    Iran-Syria desk from 2005 until last June. I asked Wurmser about
    Ghadry. Was he another Ahmad Chalabi, the checkered Iraqi exile whom
    the United States backed as a Saddam Hussein replacement in Iraq?

    ”He’s not asking for money, and we’re not advocating money for him,” Wurmser
    told me. ”As for him wanting power, sure, he probably has an agenda.
    But it doesn’t matter. This is where you go back to the Soviet Union,
    because it’s the same question that we always work with, from Lech
    Walesa to Vaclav Havel: ’Did they have an understanding of the malady
    and danger posed by the totalitarian regime in their country?’ ”

    The scenario of the U.S. backing exiles to aid in ”democratizing” Middle
    Eastern countries is so appealing to Perle, Wurmser and their
    like-minded friends that they continue to pursue it despite past
    failures. Perle, of course, was the most prominent and aggressive
    advocate of Chalabi, dubbed the ”Jay Gatsby of Iraq” for his social
    life and financial scandals, as the leader of a new Iraq. That effort
    collapsed when the Iraqi people, finally given a chance to vote in
    January 2005, did not award Chalabi’s party a single seat in the new
    parliament.

    Perle insists that his man, who has a new job with
    the Baghdad government, was the victim of a smear campaign led by the
    State Department and the CIA. The Chalabi experience has not muted
    Perle’s unabashed affection for dissidents. ”I think the best way to
    bring about regime change,” he told me, ”is to help decent people who
    are powerless without outside help.”

    People such as 32-year-old Amir Abbas Fakhravar, an Iranian dissident now living in exile in the United States. In a 2006 Washington Post Op-Ed article, Perle promoted
    Fakhravar as a heroic and inspirational figure around whom oppressed
    Iranians could rally, if only he were given America’s support.
    Fakhravar is president of the Iran Enterprise Institute, which takes
    its name and some of its financial support from the neoconservative
    American Enterprise Institute, of which Perle is a resident fellow. In
    the coming weeks, Fakhravar will be speaking at a conference in Palm
    Beach, Fla., on the subject of regime change in Tehran, addressing the
    Heritage Foundation in Washington and then heading to Rome to deliver a
    lecture on ”Democracy in the Islamic World.” Just recently, he was the
    honored guest at DePaul University’s ”Islamo-Fascism Awareness Week,”
    where he was introduced as ”the hero of our age.”

  • Annapolis – Anti-iran mötet

     11-28-2007-10_18.png

    Det är som vanligt mer intressant att läsa de utländska tidningarna om internationella händelser. Israeliska Haaretz har en analys som säger vad mötet egentligen handlar om. Motverka Irans växande inflytande i regionen. Saudierna struntar fullständigt i både Palestinerna och den inhemska opinionen. För dem liksom USA och dess Israeliska allierade handlar det om kontrollen över mellanöstern.

    ANALYSIS / Fear of Iran brought Arab leaders to Annapolis meet – Haaretz – Israel News

    The summit in the U.S. will perpetuate the rift exposed in the Arab and Islamic world since that war – between the extremist camp lead by Iran, and the more moderate Sunni camp lead by Saudi Arabia.This does not mean that the pragmatic Sunni-Arab stream has turned into Israel-loving Zionists overnight; far from it.

    The Saudis came to Annapolis after much deliberation, as Foreign Minister Saud al-Faisal said. They showed up not because they love us, but because they hate the Iranians more.

    The Saudis have no wish to normalize relations with Israel or even to shake hands with the Israelis. On Monday, Saudi embassy officials did not hesitate to throw out every last Jewish Israeli journalist who tried to cover the Arab foreign ministers meeting – while Israeli Arab reporters were allowed to stay. Who says there is no discrimination?

    But the Arab countries’ lukewarm statements concerning Israel are really only lip service to soften up public opinion back home. Sitting in the same hall as Israelis is not a trivial matter, but in the fight against Tehran over the future of the Middle East, even such an act has become kosher, as far as Riyadh is concerned.

  • En meningslös konferens

    Med tanke på att Syrien ska ha en avgörande roll kan man undra över USAs behandling av landet. Trots samarbete 2001-02 mot AQ har Bush administrationen sedan upprepande gånger vägrat ha formella kontakter med landet. Trots ivriga påstötningar från Assad. Priset för fred med Syrien är förstås att Israel ska lämna det område man ockuperat sedan 1970-talet.

    Om detta kommer konferensen inte att handla. Syrien förväntas infoga sig i den USA leda koalitionen först. Ge upp en taktiska alliansen med Iran och Ryssland samt förstås samarbetet med Hizbollah så att denna organisation kan krossas i Libanon. Hizbollah hotar ju in sin tur Israels maktställning och det saudiska inflytandet i Libanon.

    Är det förövrigt någon som tror att Israel kommer att lämna tillbaka Golan höjderna?

    Sen är det märkligt att en konferens som ska handla om Palestinier och Israeler helt saknar genuina representanter för palestinierna. Abbas kan säkert fås att skriva på avtal men vem ska hålla dem? Knappast det som finns kvar av Fatah i Ramallah. Likadant tycks alla ha glömt de miljoner statslösa palestiner som bor på platser som Libanon.

    Det ställs heller aldrig frågan om Israel verkligen vill ha fred och är redo till kompromisser.
    Men vem skulle våga ställa krav på Israel som stat? Gör man det så blir man genast klassad som anti-semit. Eller om man råkar vara jude så är man förstås en självhatande sådan.

    Läs mer i DN

    Vrede i Mellanöstern mot mötet

    I Ramallah bringades regeringens fredsdemonstration i förlägenhet av
    motståndarnas marsch, som innan den skingrades av polisen var nästan
    lika manstark och dessutom mer genuin – den officiella manifestationen
    bestod i hög grad av skolungdom och utkommenderade anhöriga till
    statsanställda.
    I Gaza, där Hamas enligt de senaste mätningarna rasar opinionsmässigt,
    pågår massiva protester mot Annapolis sedan flera dagar, dirigerade
    från högtalare i gathörnen.
    – Palestinierna i Annapolis är förrädare utan folkligt mandat, de har
    ingen rätt att förhandla om något alls. Arabstater som deltar går
    sionismens ärenden, sade Hamas premiärminister Ismail Haniya till
    anhängare i Rimal i måndags.
    Irans och Hamas oro över Annapolismötet beror i hög grad på Syriens
    närvaro. Utan Syrien kan Iran inte projicera sitt inflytande och
    förmedla resurser till allierade i Libanon och Gaza. För USA är mötet
    redan en framgång, i det man fått till stånd en imponerande mönstring
    av Mellanösternstater på sin egen gård, trots Irak. I vilken mån detta
    ska bidra till att lösa upp Palestinahärvans segslitna knutar är en
    annan sak.

    SvD » Utrikes » Syriens väg avgörande

    Men förväntningarna var från början lågt
    ställda i Mellanöstern. Det finns många skäl till
    det efter misslyckandet i Camp David mellan Israels Ehud Barak och
    palestiniernas Yasser Arafat för sju år sedan. Fiaskot
    då ledde till utbrottet av den andra, våldsammare intifadan
    med palestinska självmordsbombare mot civila israeler och då
    Israel tog ett järngrepp över Västbanken igen, satte i
    gång med byggandet av muren/barriären, lät
    bosättningarna expandera och isolerade Gaza helt efter sin
    evakuering av bosättarna därifrån och efter Hamas
    segerval.

    Gaza är nu förklarat ”fiendeland” av Israel;
    Västbankens palestinska områden är som hålen i en
    schweizerost, genomkorsade av bosättningar och stora
    bosättarvägar; östra Jerusalem är en stad dit
    Västbanks- och Gazapalestinier endast kan drömma om att
    komma.

    Opinionsmätningar i både Israel och bland
    palestinierna visar att båda folken vill ha fred. Men i dag
    är det allt färre israeler som minns var den gröna
    linjen (stilleståndslinjen från 1949) en gång gick.
    Spåren av den är bortsopade på marken.
    Bosättningspolitiken har i sin tur fått tron på att
    Israel verkligen vill ha en tvåstatslösning att falna
    på palestinsk sida. De falanger som kräver en islamisk stat
    från Medelhavet till Jordanfloden har stärkts,
    påhejade av Iran.

    I stället för att se det som en kamp om territorier finns
    det nu fler unga araber än tidigare som beskriver konflikten i
    religiösa termer. ”Ehud Olmert talar ju om Israel som en
    stat för judarna, så det är väl inte så
    konstigt att vi också talar om konflikten i religiösa
    termer”, säger de till SvD i Beirut.

    Arabiska veterandiplomater säger med viss avvaktan att de
    för regionens bästa hoppas att Syrien ska kunna
    återföras till det arabiska lägret, bort från sin
    allians med Iran. Det skulle göra Hamas och Islamiska jihad mindre
    beroende av Iran, vilket skulle öka förutsättningarna
    för en tvåstatslösning och ge större utrymme
    för den traditionalistiska falangen inom Hamas, på bekostnad
    av de hårdföra maximalisterna, heter det.

    Men de medger att det är långt dit. Flera stora
    omvälvningar har ändrat på maktbalansen i regionen:
    Såväl Israel som Syrien och palestinierna har fått
    mycket svagare ledare, samtidigt som det shiitisk-persiska Iran –
    ironiskt nog med USA:s hjälp – har blivit av med sin
    ärkefiende Saddam Hussein i Bagdad. Därför är
    utgångsläget så mycket svårare för denna
    fredskonferens än när den förra stora samlades i Madrid
    1991.

    Mer i SVD och Aftonbladet