Jag tror alla vet bakgrunden varifrån både Timbro och Thomas Idergard kommer. Rapporten som presenterades på DN-debatt är i stort en borgerlig partsinlaga som lika gärna kunde kommit från regeringskansliet. Eller det svenska näringsliv som avvaktar 2010 och med ett fortsatt borgerlig regeringsinnehav möjlighet att ta över delar av kommunernas tidigare verksamhet.
Likadant vet alla hur läget ser ut i kommunerna. Precis som Timbro rapporten skriver.
Det är ingen tvekan om att Sveriges kommuner har det svårt i finanskrisen.
Skatteintäkterna sjunker i rasande fart och Sveriges Kommuner och Landsting räknade i april ned landets kommunala skatteintäkter för år 2010 med 44 miljarder kronor. Så
mycket måste kommunerna alltså spara för att hålla balans i budgeten. Bara under juni
2009 utfärdades det största antalet kommunala varsel sedan 1992. Sammanlagt varslades
över 1 200 kommunalanställda denna månad. Lärare lämnar sina arbeten och äldre
människor lider av personalunderskott i äldrevården.
Samtidigt kan man undra över om kommunerna och inte minst kommunpolitikerna uppfattat den ändrade verkligheten som sakta håller på att förändra Sverige i och med alliansens seger 2006? Vad jag talar om är, av döma av de reformer alliansen genomfört inom socialförsäkringarna och den stora statliga sektorn, är att Sverige raskt är på väg mot ett grundtrygghets samhälle. Med en välfärd som i stort reserveras för en betalande medelklass medan en stor grupp svenskar placeras i ett permanent utanförskap.
I säg naturligtvis ett totalt misslyckande för den moderatledda alliansens men det talas det ju tyst om. För alliansen menade väl allvar med talet om utanförskapet..
Det är med andra ord kommunerna som är på väg att få ta över en del av det som tidigare var statens ansvar. Detta bland annat för de alltfler som faller ut från från de försäkringssystem som mer och mer kommit att reserveras för medelklass och medelinkomsttagare.
Det är kommunerna som får agera a-kassa, arbetsförmedling, lokal bostadsbyggare o.s.v för att lösa den lokala situationen efter en stat som mer och mer drar sig tillbaka från ett generellt ansvar för hela Sverige under moderaternas ledning.
Sedan den kommunala verkligheten. Det är berättigat att fråga för vilka det byggs simhallar, konsthallar eller i GBGs fall pariserhjul? Och varför?
Vad är de viktigaste prioriteringarna enligt de värderingar som styr kommunens politiker?
Är du låginkomsttagare på botten av den svenska inkomsttrappan kostar det för mycket att gå på de kommunala ishallar eller simhallar med en familj då de flesta också brukar ta ut en avgift. Lika så tandläkare eller vårdcentraler. Eller kommunala nöjesparker.
Kommunpolitikerna kommer också att få ta mer ansvar för de lokala utvecklingen speciellt om den borgerliga alliansen sitter kvar efter 2010. Och få minimalt med pengar för detta.
Det är därför jag menar Thomas Idergard kan ha rätt samtidigt som han har fel. Det behövs en diskussion om vad kommunerna ska ta ansvar för, vad är prioriterat och varför. Thomas Idergards modell är klar. Det är nattväktarstaten som enligt vad de låter ska sätta under statlig tvångströja som är modellen.
För att sedan tjata om samma tema. Det verkar förutsättas allmänt bland socialdemokrater att 2010 kommer Mona Salin med automatik sitta i Rosenbad och klockan vridas tillbaka till före 2006. Det kommer inte att hända. Tvärtom, kommer vi att ha en delvis ny situation i Sverige med troligen 600000 arbetslösa i en fortsatt lågkonjunktur samtidigt som försäkringssystemen förvandlats till grundtrygghetssystem.
Det är hos kommunerna moderaterna och förstås svenskt näringsliv vill placera den tickande bomben. Förstås helt omedvetet och utan ideologiska motiv.
Förövrigt var tog Stockholm och Göteborg vägen i Timbros granskning. Man kan ju misstänka att granskningen tog småkommunerna för att de är där kommunpolitikerna är så illa tvungna att träda in som motor i den lokala ekonomi.
Bloggat:
projO’s/gothbarbie’s…, Marknadsliberalen, Peter Andersson – me…, Roger Jönsson, Politik och poesi, No size fits all, Johan Ingerö, Maria Ferm, Peace, Love and Capi…, jj.n och Christermagister, Kommunala såpor (Neo Blog),
Välfärden ska också motverka oröttvisor. (Veronica Palm);, Förhoppningsvis startar Timbro igång en nödvändig debatt! (Kent Persson (m) blogg); Välfärdens kärna är människan (Erik Laakso | På Uppstuds); Thomas Idergard – en äkta bakåtsträvare – bevare Sverige för hans mentalitet (Kulturbloggen); Välkommen tillbaka (gamla) Moderaterna! (Robert Noord), Kultur är näring för själen (HBT-sossen), Välkommen liberal idédebatt (Krohniskt), Kultur och fritid är välfärd! (Rabulist – info (at) rabulist.se);
Sveriges kommuner framstår just nu som den ekonomiska krisens största offer. Den politiska budgivningen är i gång om vem som vill tillföra mest pengar ur statskassan för att mildra krisens effekter på det som kallas ”välfärdens kärna”, det vill säga utgifterna för omsorg, vård och utbildning.
Men sifferexercisen döljer en viktig sak, som regeringen påpekade i våras men som den tycks sakna verktyg för att förverkliga: Hur kommunpolitikerna handskas med pengarna är direkt avgörande för resultatet av de statliga extratillskotten. Visst går det att prioritera och använda pengar mer eller mindre smart.
Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går ungefär var femte kommunal utgiftskrona till verksamheter som inte rör välfärd eller utbildning. Det överstiger med råge det som kommunsektorn nu behöver spara för att nå balans 2010. Ur ett makroperspektiv skulle alltså inte ett öre behöva dras in från ”välfärdens kärna”.
En stor del av de kommunala utgifter som inte rör välfärd och utbildning går till kultur och fritid. Timbro har under sommaren undersökt situationen i de 16 svenska kommuner som spenderar mest pengar på kultur och fritid per invånare och samtidigt genomför nedskärningar inom skola eller omsorg, flaggar för skattehöjningar under nästa år eller gör både och.