Värt att läsa i sin helhet från Mary X Jensen här. Speciellt med tanke på den vilda debatten om formerna för välfärden om pågår runt om i den svenska bloggosfären just nu.
Och nej, bra välfärd är inte kopplad till driftsformer trots påståenden om det motsatta från både höger och vänster.
Jag har i ett antal bloggposter här beskrivit min egen gamlings erfarenheter. Det blev en chock för oss alla i familjen när vi förstod vad det innebar att flytta till ett demensboende. Från att den ena dagen förvisso varit förvirrad med svårigheter att hålla koll på spisen och dygnsrytmen men ändå pratsam och social. Dessutom en daglig kontakt med andra glada gamlingar i samma situation och en trevlig och engagerad personal på dagverksamheten Solbacken som är beläget i samma hus Ekbacken. För att plötsligt befinna sig vara inlåst och inte ha någon kontakt med omvärlden utöver de som finns på avdelningen. De flesta så långt gångna i sin demens att de inte är kontaktbara och absolut inte möjliga att ha någon social samvaro med. Övervägande delen av personalen har inte svenska som modersmål vilket försvårar såväl samtal som möjligheten att relatera bakåt i tiden. Som bekant har äldre människor mer kontakt med sitt långtidsminne och det skapar mervärden för dem att kunna prata om det som hänt. När man själv håller på och tappar sitt språk så är det än viktigare att den man kommunicerar med har samma språk. Hur ska man annars kunna förstå varandra. Kroppspråk i alla ära, men det räcker inte i längden.
Varför har ni låst in mig, jag kommer ingenstans säger gamlingen. Jag har inte gjort nå´t. Det har han sannerligen inte heller. Själv funderar jag ibland på att ge honom koden till hissen så att han kan gå ut själv. Men det vore kanske väl ansvarslöst. Personalen gör nog så gott de kan, alla är vänliga, men i det här fallet räcker det inte. De har dragit ner på personalen rejält har man sagt mig och det får förstås konsekvenser för de boende.