Jag noterade att Per Wirtén nedan gör jämförelsen med det spanska inbördeskriget, vilket i säg är en dumhet, för att till slut landa på att något som låter väldigt bekant. Det är i stort Bush administrationens argument för både Irak invasionen och planen att ‘demokratisera’ hela den islamiska världen. Det är västs kamp för att rädda ‘civilisationen’. Det är också förbannat okunnigt då begreppet islamist och talliban använda i princip används för alla som råkar vara praktiserande muslimer och som skjuter mot väst eller usa-soldater. Det är vanligtvis yttersta högern som argumenterar på det sättet.
I båda länderna måste demokratin försvaras. Det är lika viktigt här som det var att försvara republiken i Spanien på 1930-talet. Natos strategi måste kritiseras och förkastas. Men i den här konflikten råkar USA stå på rätt sida. De värden demokrater, feminister, liberaler och socialdemokrater i Pakistan och Afghanistan väljer att försvara måste också vara våra.
Är det feministiska, demokratiska, socialdemokratiska eller liberala värden att spränga Pakistanska eller Afghanska bybor i småbitar via obemannade predator flyg och hellfire missiler är jag ingetdera. Jag undrar om den svenska vänstern hade argumenterat för fortsatta bombningar av vietnam för att rädda demokratin där ett antal årtioenden tillbaka? Jämförelsen kan göras. Pakistan har aldrig haft något som skulle kunna kallas demokrati, den som nu ska räddas. Likadant Afghanistan.
Frågan är vad som hänt med delar av den svenska vänstern som verkar ha stirrat sig blinda på islamistspöket att de helt tappat perspektivet.
Och vad är planen? Det måste till en inhemsk politisk lösning i både Afghanistan och Pakistan. Det går inte att skapa demokrati, eller värderingar som passar de i väst med gevär och soldater. NATO eller den amerikanska militären är inte en biståndsorganisation. Att det nu utlovats en miljard i återuppbyggnad går inte att jämföra med de 2 miljarder i månaden själva krigsinsatsen kostar bara USA.
Bevara mig för liberala vänster humanister. De neokonservativa är i alla fall uppriktiga om sina neokoloniala och geopolitiska mål och lever inte i en drömvärld. Det är inte USA-hat att kritisera ett misslyckat krig eller en politik som inte leder någon vart. I USA klarar man den kritiken.
Det utdragna kriget i Afghanistan sprider sig obevekligen allt djupare in i Pakistan. Talibaner och andra revolutionära islamister är på offensiv. Nato skickar fler soldater. Läget är svårt. Nu ställs återigen frågan på sin spets om vad man ska vara solidarisk med.
Det har varit en naturlig slutsats att Sverige inte ska sända fler soldater till FN-insatsen i Afghanistan innan det finns en ny strategi. Den som har gällt har visat sig misslyckad. För en månad sedan presenterade Barack Obama en sådan. Men var den så ny? Det mesta var bara mer av det gamla och 21 000 fler soldater.
Det nya är att Afghanistan och Pakistan på ett helt annat sätt än tidigare betraktas som en sammanhängande kriszon. I Pakistan står konflikten mellan demokrati och radikal islamism allt hårdare. USA har under Bush villkorslöst hållit en korrupt elit under armarna. Obama verkar ställa hårdare krav. Och satsar äntligen mer bistånd på vägar, skolor och sjukhus; närmare bestämt 1,5 miljarder dollar.
När Nato sedan träffades lovade europeiska länder visserligen fler soldater. Men kunde inte enas om en ny road-map. Illa i ett läge som nu behöver en politisk färdriktning och inte bara mer militär.
Pakistan är ett land som alltid verkat kollapsa, men likt förbannat vaknat varje morgon till en ny dag. Men nu kryper hotet från talibaner, wahhabister och andra revolutionär islamister närmare stora städer som Islamabad och Lahore. Nyligen godkände parlamentet sharialagar i Swatdalen. Bomber sprängs och människor mördas. Hoppet är att det folkliga stödet för radikalerna sjunker – som i alla länder som utsatts för islamistisk terror.
I båda länderna måste demokratin försvaras. Det är lika viktigt här som det var att försvara republiken i Spanien på 1930-talet. Natos strategi måste kritiseras och förkastas. Men i den här konflikten råkar USA stå på rätt sida. De värden demokrater, feminister, liberaler och socialdemokrater i Pakistan och Afghanistan väljer att försvara måste också vara våra.
De senaste veckorna har två bilder på demonstranter bitit sig fast. Den ena på modiga kvinnor som trots slag och spottloskor protesterade mot den familjelagstiftning som parlamentet skulle ha röstat igenom – där våldtäkt i familjen skulle ha accepterats – men som president Hamid Karzai till sist vägrade signera efter påtryckningar från kvinnorörelser, människorättsaktivister och – USA:s regering. Den andra bilden är pakistanska feminister och sekularister som kritiserar regeringens kapitulation för radikalislamisterna i Swatdalen.
Det är i sådana demonstrationer vänstern hör hemma. För de som väljer att försvara friheten i Afghanistan och Pakistan är de radikala islamisterna den största fienden.
