Calle Fridéns blogg är en av de bättre skriva bloggar jag läst. Den berättar också om en svensk verklighet från ett personligt och politiskt perspektiv med utgångspunkt från en byggnadsarbetares liv. Att den nu läggs ner är sorgligt för det perspektiv som försvinner.
Samtidigt visar orsakerna på makten och kraften I bloggande och konsekvenserna av att leva ett liv helt eller delvis I offentligheten som bloggare. Åsikter speciellt de som aviker från makten och majoritetens är inte välkommna oftast. Varken på arbetsplatser, i politiken eller socialt. Det som är kontroversiellt eller ‘besvärligt’ undviks av solsidans majoritet.
Att man via sökmaskiner kollar vad som skrivits om en person eller av en person är idag standard. Och det du gjorde för 10-20 år sedan eller hur det tolkats i t ex media kommer att leva kvar. Bloggande på arbetsplatsen eller kontroversiellt bloggande är idag något som kan få en person att bli permanent ‘svartlistad’. ‘
‘Festbilder’ på facebook är en sak men det handlar också om en yttrandefrihet som stark begränsas till en takhöjd jäms med knäskålarna.
Är det så vi vill ha framtidens Sverige?
Jag började blogga för att berätta om mitt yrkesliv, och så långt var allting frid och fröjd. Men eftersom jag är den jag är kom det mer och mer bli fackliga och politiska frågor. Jag fick beröm, upptäckte att jag tyckte det var roligt att skriva, och dessutom var jag duktig på det (något jag alltid velat vara men inte varit så säker på).
Mest har det varit beröm, alltid har det varit jättekul.
Men sen vände det. I samband med att jag blev arbetslös fick jag vid sidan höra att arbetsgivaren inte var så där jädra jättelycklig över mitt bloggande. När jag därefter har sökt arbeten har jag – faktiskt – i klartext fått veta att de googlat mitt namn och därefter tackar de nej till mig. Jag betraktas som en bråkstake – och såna vill man inte ha. Vare sig på ett privat företag eller inom arbetarerörelsen.
Jag kanske skulle varit smartare och bloggat under psuedonym, eller undvikit konflikter, eller bitit mig i tungan ibland men då hade ju Utsikt från ett tak inte varit jag.http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2011/03/sista-bloggposten.html