Vad som framgår nedan är att det var USA som drev på för att stänga ner NATO förbindelserna med Ryssland. Som det verkar är det just nu Ccheney delen av den amerikanska administrationen som fortsätter driva utrikespolitiken där Georgien var ett av många länder som fanns med i planerna på en global marknadsliberal revolution som de neokonservativa drev. Irak invaderades för att bli ett lysande exempel i mellanöstern på den liberala västerländska traditionen som samhällsmodell.
Ett sidospår men var det inte en gång i tiden många marxister som drömde om en världsrevolution. De neokonservativa liberalerna verkar ha ärvt den traditionen.
I praktiken är idag NATO delat mellan europeiska stater som vill ha en konstruktiv dialog och Bush administrationen och dess klienter i öst-europa som vill ha en hårdare linje mot Ryssland. I grunden handlar det om vilka som stödjer en militär inringning av Ryssland med NATO anslutna stater enligt den amerikanska planen. Här hamnar Sverige i gruppen stater som lojalt stödjer Bush administrationen planer på global militär dominans.
En mer realistisk analys än vad många svenska politiker och opinionsbildare förmår hittar man i den amerikanska national interest. Som ges ut ironiskt nog av nixon centret i USA en tankesmedja som definitivt inte är vänsterinriktad.
…today’s Russia is not a resurgent imperial power. In the post-Cold
War period, it was Washington, not Moscow, which started the game of
acting outside the United Nations Security Council to pursue coercive
regime change in problem states and redraw the borders of nominally
sovereign countries. In Russian eyes, America’s invasion and occupation
of Iraq, including arresting and presiding over the execution of its
deposed President, undermined Washington’s standing to criticize others
for taking military action in response to perceived threats. And
American unilateralism in the Balkans, along with planned deployments
of missile defense systems in Eastern Europe and support for “color
revolutions” in former Soviet republics, trampled clearly stated
Russian redlines.
Russia has now, in effect, responded in kind.
But, however the political arrangements envisioned in the
French-mediated ceasefire between Moscow and Tbilisi are worked out,
Washington and its European allies face a far more daunting and
important policy challenge—how to pick up the pieces of Western
relations with Russia. Meeting that challenge means confronting two
longstanding deficits in U.S. policy—a wrong-headed assessment of
Russia’s interests and ambitions, and a willful disregard of Russia’s
heightened influence and standing on the international stage.
Russia’s
leaders correctly judge that, as their country has become richer and
more powerful in recent years, it has also become increasingly capable
of autonomous action to defend its perceived interests—even when that
action runs against U.S. and Western preferences. At the same time,
Moscow continues to view partnership with America, and the West more
generally, as their country’s best strategic option. But this
partnership, from a Russian perspective, must entail give and take, not
simply acquiescence to American dictates and unilateral U.S.
initiatives.
These fundamental drivers of Russian foreign policy
in the Putin era are exemplified in the evolution of Moscow’s
cooperation with the United States in the war on terror. During her
service as a political adviser to the U.S. Mission to the United
Nations, one of us, Hillary Mann Leverett, worked in the Security
Council with Russia’s long-serving permanent representative, Sergei
Lavrov (now Russia’s Foreign Minister), to legitimate strong
multilateral action against Al-Qaeda and the Taliban in
Afghanistan, both before and after the 9/11 attacks. On September 12,
2001, Russia’s unequivocal endorsement of a “blank check” resolution
authorizing the United States to “take all necessary steps” in response
to the attacks was critical to bringing China on board and ensuring the
Security Council’s unanimity. And, after the Taliban’s overthrow,
Russia helped bring anti-Taliban factions together in a political
process meant to bolster Afghanistan’s new pro-American President,
Hamid Karzai.
But when the Bush Administration used the war on
terror to justify deployment of U.S. military forces to former Soviet
states in Central Asia, Moscow stopped working with Washington to
consolidate a stable post-Taliban political order and rein in
drug-dealing warlords in Afghanistan. Furthermore, Moscow built up the
Shanghai Cooperation Organization (SCO)—a regional security
organization in Central Asia dominated by Russia and China—as a
counterweight to American influence in the region. Over time, Russia
was able to use the SCO to roll back U.S. military deployments in
Central Asia.
As Washington contemplates future relations with
Moscow, U.S. pundits and policymakers should keep two fundamental
realities in mind. First, America and its European allies need positive
relations with Moscow, if for no other reason than to forestall Russian
steps that could seriously damage Western interests. For example, as
Russia’s current account surplus continues to balloon alongside rising
oil prices, Moscow is emerging as an increasingly important purchaser
of U.S. Treasury securities and agency paper. Would those calling on
Washington to deliver various ultimatums to Russia prefer that Moscow
dump its dollar denominated assets? Russian Finance Minister Alexei
Kudrin told us recently that Moscow is preparing the ground for the
possible introduction of contracts to purchase Russian oil that would
be denominated in rubles, rather than dollars. Does the anti-Russia
camp want Moscow to take such a step, given its likely negative impact
on the dollar’s long-term value?
Similarly, Europe’s need for
Russian gas will only continue to grow in coming years. The West
cannot “work around” this situation with pipe dreams about new
pipelines, like the European Union’s Nabucco project, for which there
are insufficient non-Russian gas volumes to make them economically
viable. Shortly before he moved from Russia’s presidency to its
premiership earlier this year, Putin said that Europe and the United
States could build Nabucco and any other pipelines they wanted. But, he
asked rhetorically, where would they get the gas to fill them? In the
end, Europe cannot provide for its own energy security without a deep
and productive partnership with Russia.
Second, the United States
and its allies need Russia’s cooperation in the international arena.
Russia is and will remain a permanent member of the Security Council,
which means that Washington must work with Moscow if there are to be
even minimally effective multilateral responses to the full range of
“threats to international peace and security,” from Afghanistan to Iran
and Zimbabwe. We cannot “work around” this reality by championing a
“concert of democracies” as an alternative forum for legitimating
decisive international action—an idea that will only antagonize Russia
(and China) without providing any strategic benefit.
Jag undrar om Sverige då är en tänkbar måltavla vid ett ny kallt krig. Speciellt om det skulle utvecklas en väpnad konflikt. Med andra ord om vi fullt ut går med i NATO blir vi både en militär måltavla och tänkbar gränsstat i en konflikt med Moskva. För alla kommer väl ihåg Kaliningrad?
Det ryska svaret är också på väg. Det handlar inte bra om missiler i Kaliningrad i östersjön utan på strategiska platser som Syrien och kan jag tänka mig ett missil avtal med Iran. Assad från Syrien enligt Debka säger ska ha gett klartecken för att Tartus omvandlas till en permanent bas för ryska kärnvapenbestyckade stridsfartyg.
Jag hade uppskattat ironin om Ryssland hade placerat ut missiler på Kuba eller Venezuela. Och den amerikanska reaktionen. För visst har väl syrien, iran kuba eller venezuella rätt att agera ensidigt som självständiga stater. Eller är det bara om man är allierad med usa.
Krisen som i grunden inte alls handlar om Georgien är inte över. Om nu någon trodde det. Bush administrationens sista gåva till världen förutom två krig kan bli ett nytt kallt krig med Ryssland.
SvD » Utrikes » Nato kräver full rysk reträtt
–Ryssland måste dra sig tillbaka nu! Det blir ingen ”business as usual” så länge Ryssland beter sig så här, slog Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer fast efter mötet.
Det fem timmar långa utrikesministermötet i Bryssel var extraordinärt, inkallat på begäran av USA. In i det sista inför mötet var alliansen oenig. USA och de nya medlemmarna från Baltikum och Östeuropa ville ha en hård linje mot Ryssland. Mot dem stod Tyskland och Frankrike som önskar integrera och ”binda in” Ryssland genom fortsatt samarbete.
–Vi kan i slutänden inte nå stabilitet i Kaukasus utan, eller emot, Ryssland – utan endast med Ryssland, sade Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier före mötet.
Men när ministrarna väl samlades vid 11-tiden så bidrog det ryska agerandet på marken i Georgien till samförstånd och en enad front utåt.
–Jag är mycket besviken över att det inte skett något som helst rysk reträtt, sade Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner.
Han var med och förhandlade fram den vapenvila som Ryssland undertecknat. Trots att franske presidenten Nicolas Sarkozy varje dag talat med Rysslands president Dmitrij Medvedev så sker inget ryskt återtåg.
–Den som undertecknar ett dokument måste också hedra det. Om det inte sker får det konsekvenser för Rysslands relationer inte bara med Nato utan också med EU, sade Kouchner. Sker ingen reträtt hotar Frankrike med att inom några dagar kalla in EU:s ledare för att ompröva relationerna till Ryssland.
USA:s utrikesminister Condoleezza Rice slog fast att Nato ”inte kommer att tillåta att en ny linje dras i Europa mellan de som var lyckliga nog att komma med i Nato och de som önskar komma med”. Enligt Rice är det nu Ryssland som isolerar sig själv genom att i strid med internationella principer ”börja invadera små grannländer”.
SvD » Utrikes » Ryska styrkor inte på reträtt
– Norge har fått information om att Ryssland beslutat att tills vidare ”frysa” allt militärt samarbete med Nato och dess allierade länder, heter det i ett uttalande från departementet.
Det ryska beskedet lämnades i onsdags till Norges Moskvaambassad.
Natos utrikesministrar sade vid sitt Brysselmöte i tisdags att vanliga förbindelser med Moskva inte längre är möjliga efter Georgienkonflikten utbrott.
Ryssland har nu beslutat ställa in eller upphöra med allt planerat militärt samarbete med Natoländerna – en reaktion på deras kritik mot intrånget i Georgien. För till exempel Norge innebär det bland annat inställda militära besök och samtal.
– Vi anser att det är en olycklig utveckling och en upptrappning av den diplomatiska konflikten, säger statssekreterare Espen Barth Eide.
Chefen för det norska fredsforskningsinstitutet Stein Tönnesson anser att det ryska beslutet är ”bekymmersamt för Norge”.
– Det är mycket beklagligt ur både norsk och europeisk synpunkt.
Den officiella processen med att ge Georgien Natomedlemskap har ”fått avspark” i och med att Nato bildat en Georgienkommission, sade britternas utrikesminister David Miliband i en intervju i tidningen The Guardian på torsdagen. Han kallar bildandet av kommissionen för ”en viktig signal men också att den har viktigt innehåll”.