Jag undrar vad Urban Bäckström anser om Wallenberg familjen och dess ägande av svensk industri. Privata monopol kapitalism mot statligt ägande?
’Självklart’ är privat eller familj ägande som kontrollerar större delen av ett lands industri så mycket bättre en statligt ägande ansvarigt till en riksdag som representerar hela svenska folket. Eller privat ägande baserat på fonder vilket Urban Bäckström tydligen anser vara av ondo. Monopol kapitalism är ju så effektiv.
Det framgår ganska tydligen att vad Urban Bäckström vill med sin artikel är att försvara de svenska finans familjernas ägande mot krav på en röst en aktie. Samma personer som jag antar betalar hans lön och står för största andelen av pengarna till Svenskt Näringsliv, Timbro och förstås de flitiga ekonomerna på SNS.
Tydligen är svenskt näringslivs framgångsmodell för Sverige en super rik skattebefriad näringslivsklass med privata ägare. En modell som man annars oftast hittar i tredje världen.
Svenskt näringslivs idealsamhälle?
SvD » Brännpunkt » Sverige behöver en ny ägarpolitik
Ett omfattande institutionellt ägande som är på väg att prägla förhållandena i vårt land kan eller bör inte fylla rollen som ”starka ägare”.
Ett dynamiskt näringsliv kräver ett stort mått av enskilt ägande och individuell ägarstyrning. Kollektivisering innebär risk för korporativa inslag och politisering. Dynamiken går förlorad.
Den svenska modellen för ägande har sedan industrialismens genombrott byggt på ett personligt engagemang. Det har bidragit till att göra Sverige till hemland för ett ovanligt stort antal världsomspännande multinationella företag.
Men ägarbilden i Sverige har under senare decennier förändrats radikalt. Det institutionella ägandet av börsföretagen har vuxit kraftigt. Privatpersoners ägande svarar numera för en blygsam del av börsvärdet. Hur blev det så här?
•För det första dröjer sig en doft kvar av den radikale socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss och hans tid. Han menade på 1950-talet att de stora företagen i det långa loppet måste konverteras till ”samhälleliga företag utan ägare”.
Vi fick en inflammerad strid om löntagarfonder och nu i modern tid är staten den enskilt största ägaren på börsen.
•För det andra har skattepolitiken under efterkrigstiden systematiskt motarbetat uppbyggnaden av kapital och gjort det svårt att behålla familjeförmögenheter genom höga skatter på inkomster, förmögenheter och arv.
Det har varit ett centralt inslag i ”fördelningspolitiken”.
Även om en del av skattesystemet har ändrats kvarstår att skattepolitiken alltjämt hämmar enskilt aktieägande.
•För det tredje har vi haft en snabb tillväxt av det institutionella ägandet, i synnerhet drivet av privata och statliga (AP-) pensionsfonder. Det växande pensionskapitalet har både demografiska och ekonomiska orsaker, men skatterna spelar också här en viktig roll.
Pensionskapitalet har drivits ihop till kollektiva former trots att förvaltning i egen regi och direktägande av aktier hade kunnat vara en skattemässig möjlighet.
•För det fjärde bildade avregleringen på 1980-talet startpunkten för en stor ökning av det utländska ägandet. Bakom detta ligger bland annat omfattande omstruktureringar i företagens verksamhet. Internationaliseringen av ägandet måste bejakas, men privatpersoner måste ges samma ekonomiska förutsättningar att äga svenska företag som utlänningar.
Genom dessa omvälvningar, framför allt de tre första, håller de stora företagen på att glida in i ett ägarmässigt vakuum.
Under lång tid har en sådan utveckling kunnat motverkas tack vare systemet med A- och B-aktier.
Men en alltför liten kapitalbas medför att den traditionella svenska ägarmodellen med starkt kontrollägande byggt på rösträttsdifferentiering i längden inte kan fylla sin traditionella roll att ge oss en företagssektor med ”starka ägare”.
Till detta kommer att systemet med A- och B-aktier utmanas från de svenska institutionernas sida.
Det finns en tendens att vilja uttunna skillnaden mellan olika aktieslag. Just för tillfället driver ett antal institutioner krav på tvingande regler om samma pris på A- och B-aktier vid offentliga erbjudanden.
Det kan tas till intäkt för att vi i Sverige inte ens själva värnar om möjligheterna att upprätthålla röstvärdessystemet, vilket är mycket olyckligt.
Den svenska ägarpolitiken är också en viktig orsak till att nästan varje större företagsaffär innebär att huvudkontoret flyttar utomlands. Sverige tappar högförädlade och kunskapsintensiva arbetstillfällen. Kontrollägandet i Sverige vilar ofta på en svagare kapitalbas.
Sverige behöver en ny ägarpolitik. Skattepolitiken är en viktig del.
Stimulera kapitaluppbyggnad hos privatpersoner och möjliggör individualisering av pensionssparandet.
Socialdemokraterna måste undanröja sitt hot om att förmögenhetsskatten kommer att återinföras i händelse av ett framtida regeringsskifte. En ytterligare uppdelning och privatisering av AP-fonderna bör övervägas.
