Var finns låginkomsttagarna, likt de 20% av ungdomar mellan 20-24 som lever i vad Dan Andersson nedan kallar relativ fattigdom, i den socialdemokratiska valplanering. Var finns debatten kring ett utanförskaps sverige som definitivt inte är ett påhitt av moderaterna.
Jag tror inte det går att vinna val för socialdemokraterna genom triangulering. Att som tidigare Bill Clinton, Tony Blair och senast Fredrik Reinfeldt stjäla motståndarens frågor kommer inte att fungera i längden. Risken är att det som brukar kallas kärnväljare på Svenska eller ’The Base’ på engelska försvinner till soffan eller andra partier. Det socialdemokratiska partihögkvarteret gör ett rejält misstag tror jag om de antar att traditionellt trogna s-väljare alltid kommer att rösta på dem. Valet 2006 visade att det inte stämmer.
Socialdemokraterna i den nuvarande opinionen fått tillbaka ett stort antal väljare från soffan. Risken är uppenbar att dessa försvinner. Som opinionen också visar är en majoritet av det svenska folket emot den politik alliansen fört. Det märkliga med opinionsundersökningarna är att inget förändrats sedan 2006. Vad än alliansen gjort har opinionsläget legat i stort sett stilla.
I detta läge har alla oppositionspartier och inte minst LO-tigit. I stort inte ett ord eller kampanj sedan 2006. Nu börjar man sakta vakna till.
Var finns sedan visionerna kring ett annorlunda samhälle från socialdemokratin? Eller den övriga oppositionen. Visioner som grundas i den svenska verkligheten istället för något utopiskt framtidssamhälle. Och för att vara riktigt gammaldags när kommer man återigen börja prata om det svenska klassamhället. Eller om man nu inte vill använda det ordet varför inte 2/3 dels samhället. Den verkligheten finns här och nu i dagens Sverige. Det är en milsvid skillnad mellan de som lever i den välmående majoritetens verklighet och den som lever i Fattigsveriges verkligheten.
Är allt som behövs några justeringar i den välfärd som till största delen nu utnyttjas av medelklassen för att allt ska bli bra igen. Jag tror inte det. Ett problem är att de två verkligheterna går rakt igenom både LO-kollektivet och socialdemokratin. Något som moderaterna skickligt utnyttjade.
Några av de problem som behövs tas upp är de 500000 utanför a-kassan och den nedmonterade(snart privatiserade) arbetsförmedlingen, bostadsbristen i de flesta större städer, nyfattigdom, utbildningsbrister hos delar av befolkningen, bristen på nya enmans och småföretag, brist på entreprenörer, en förfallen infrastruktur, ett reformerat skattesystem o.s.v.
Alliansen kommer inte att göra det. Det enda Borg gör nu är att samla i ladorna vilket visst givit beröm från IMF.
Det behövs en insikt om nödvändigheten av rejäla systemförändringar. Och inte bara återställare utan nytänkande. Och en diskussion om prioriteringar. Utifrån grundvalarna om rättvissa, solidaritet och tanken att alla ska med. Mest behövande här då kanske inte är medelinkomsttagare som vill lösa sitt livspussel.
Men då måste den osynliga tredjedelen av svenska folket synliggöras om satsningar på dessa ska kunna motiveras i en valrörelse. Den borgerliga alliansen valde här istället att demonisera de som med illa dolt förakt kallades bidragstagare.
Vad socialdemokraterna borde gå till val på är en stenhård kritik av de samhällsförändringar som skett de senaste 15-åren. Och ett ärligt erkännande av att mycket blev fel i budgetsaneringens 90-tal. Att samhällsproblem skapades, som fortfarande lever kvar och att många grupper slogs ut borde kunna sägas. Alliansen hade här rätt men fel lösning. Regeringen Reinfeldt-Borgs enda lösning var ekonomismen. Genom samhällsekonomiska justeringar skulle människor motiveras till att inte vara arbetslösa, sjuka eller bara fattiga. Utöver detta står alliansen tom på visioner eller idéer.
Socialdemokratin borde kunna gå längre och se bortom kortsiktigt lappande på en alltmer trådslitet välfärd. Till ett samhälle där alla får utrymme och frihet att utvecklas. Men då krävs det visioner. Finns dem?
Uppdatering:
Jag tvivlar på att Mona Sahlin läser denna blogg men uppenbarligen finns det en medvetenhet hos socialdemokratin om problemen. Men notera att det handlar inte bara om ensamstående kvinnor. De är studenter, pensionär arbetande som alla har del i den svenska nyfattigdomen. Att insikten finns är bra men det återstår fortfarande att komma med konkreta förslag på förändring. Det behövs mer ilska och kämparglöd från socialdemokratin.
SOCIALDEMOKRATERNAS partiledare Mona Sahlin är självkritisk. En del av fattigdomsökningen beror på de nedskärningar som 90-talets ekonomiska kris tvingade den dåvarande socialdemokratiska regeringen till, konstaterar hon. Men hon tycker också att socialdemokraterna missat att föra en samhällsdebatt med klass- och könsanalytiskt perspektiv:
– Om inte vi socialdemokrater alltid drivs av ilska mot orättvisor och polarisering tappar vi legitimiteten i att vara en socialdemokratisk folkrörelse.
Socialdemokraterna har försvarat systemen, i stället för de människor de var tänkta att hjälpa, medger hon.
– Kanske behöver vi uppfinna nya system, nya verktyg.
MONA SAHLIN DRAR slutsatsen att de ekonomiska stöden till ensamstående familjeförsörjare och studenter kan behöva höjas.
– Kanske skulle vi pröva indexerade höjningar av barnbidrag, bostadstillägg och studiemedel. Annars fortsätter klyftorna automatiskt att öka, säger hon.
S-ledaren går gärna till val 2010 på målet om minskade inkomstskillnader, säger hon: höjda skatter för de allra rikaste i de dyraste husen, och ett välfärdssystem som omfördelar mer aktivt än i dag.
DN Politikerbloggen
”Ensamstående kvinnor förlorare när s styrde”
Andelen unga, 20-24 år, som ligger under det relativa fattigdomsstrecket, det vill säga 60 procent av medianinkomsten, är drygt 20 procent. En syn är att unga fattiga är studenter och att de ungas fattigdom är ett övergående problem. Men 54 procent av de unga fattiga var år 2003 icke studerande.
Det finns fler förklaringar till att särskilt unga kvinnor är fattiga. En är att bostadsbidraget, som är särskilt viktigt för mammor med låga inkomster, successivt försvagas genom att det inte följer prisutvecklingen. Det betyder alltså allt mindre för att utjämna villkoren mellan familjer med olika inkomster.
Men två verkligt tunga system som skall bidra till den sociala rörligheten i samhället, studiemedlen och a-kassan, är om inte i fritt fall så snabbt dalande. Studiemedlens köpkraft har relativt en industriarbetare minskat från 74 procent 1990 till 52 procent 2007. Med nuvarande konstruktion av studiemedlen, det vill säga knytning till priserna och inte till standardutvecklingen, så kommer det att ge cirka 45 procent av industriarbetarlönen 2015. Studenterna måste arbeta alltmer för att kunna studera.
På samma sätt är det med a-kassan. Genom att dess tak inte är indexerat i förhållande till lönerna så minskar med stigande löner den andel av löntagarna som får 80- procentig ersättningsnivå. Särskilt unga arbetslösa blir alltmer beroende av föräldrarnas hjälp.
För att vår nordiska samhällstyp skall fungera så behövs social rörlighet. Skälet är enkelt, ny teknik och globalisering minskar antalet jobb med lägre utbildningskrav. Ungdomarna måste därför skaffa sig mer utbildning än deras föräldrar hade för att de själva skall få fotfäste på arbetsmarknaden. Det kan vara yrkesutbildning eller högskoleutbildning. Detta är nödvändigt för att undvika ett än tydligare klassamhälle och rörligheten är särskilt viktig vid en omfattande invandring till Sverige.
Socialdemokraterna underlät att hålla uppe ersättningarna vid arbetslöshet och i studier som just gynnar den sociala rörligheten det vill säga möjlighet att bryta upp från sin samhällsklass, yrke eller en könsbestämd position.
Regeringen visar på att jobben har strömmat till under högkonjunkturen. Men vilken kvalitet är det på jobben som kommer? Det kan man se av jämförelser som LO-ekonomerna har gjort av ökningen av sysselsättningen under åren 1999 och 2000 jämfört med åren 2006 och 2007. Under nuvarande konjunkturuppgång ökar antalet fasta jobb med bara en dryg procent medan de tidsbegränsade ökar med 6 procent! Vid millennieskiftet ökade de fasta jobben med 2,5 procent mot 1,5 procent för de tidsbegränsade. Hälften av inflödet i arbetslöshet beror på att tillfälliga anställningar upphört.
Fattigdom knyts ofta till etnicitet och den allmänna bilden är att invandrare har problem. Det är en förenklad bild som leder till felaktiga åtgärder. För en stor del av invandrarna går det mycket bra i Sverige. De får bra jobb och kan dra fördelar av det fria tillträdet till högskolan. Men det är klasstillhörighet mer än etnicitet som styr ungdomars utbildningskarriär. Det är inte att ha utlandsfödda föräldrar eller att vara utlandsfödd som är avgörande, utan det är föräldrarnas sociala bakgrund eller utbildningsnivå. Andelen högskolestuderande med föräldrar med högskolebakgrund, där barnen som invandrat före 13 års ålder, avviker bara med några procent från dem med svensk bakgrund och samma sociala bakgrund. Det finns en relativt liten skillnad i sysselsättning bland högskoleutbildade 30-åringar med olika ursprung.
Ny s-strategi för att vinna valet
För första gången gör socialdemokraterna en tydlig prioritering över vilka målgrupper man ska satsa extra på att marknadsföra sig i. Högst upp kommer medelinkomsttagare med barn i storstadsområden. Det är en grupp som de borgerliga skördade framgångar hos i förra valet.
– Viktigaste är de outtröttliga väljare som alltid röstar på oss, men problemet är att det räcker inte med de 35 procenten av väljarna. Vi måste ha förmåga att berätta för fler grupper vad vi vill, säger partisekreterare Marita Ulvskog.
Ett sätt att vinna väljare bland medelklassfamiljer blir att tala mer om vikten av att höja kvalitén i barnomsorgen och mindre om behoven av sänkta dagisavgifter.
På andra plats bland målgrupperna kommer kvinnliga pensionärer i åldern 65—75 år. Pensionärer är en grupp där socialdemokraterna vädrar morgonluft. Orsaken är att det finns ett stort missnöje med att den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag inte omfattar pensionärer.
Först på fjärde plats kommer kvinnliga välfärdsarbetare i 50 års åldern. Där har socialdemokraterna redan en stark ställning, men det är också en grupp som moderaterna och statsminister Fredrik Reinfeldt intresserat sig alltmer för det senaste året.
Tanken med strategidokumentet är att inte bara heltidspolitiker utan också medlemmarna ska engageras i att föra ut partiets budskap. Till stöd för dem har partistyrelsen skrivit ned en kort berättelse i sagans form om hur den ”moderatstyrda” regeringen försatte chans på chans och att den borgerliga politikens ”orättvisor inte var lösningen på Sveriges problem utan ledde till förfall”.
I s-strategin ingår också att lyfta fram s-ledda kommuner, till exempel Göteborg, som skyltfönster för partiets politik, samtidigt som man pekar på borgerligt styrda kommuner som dåliga exempel. Det är en strategi man redan använt sig flitigt av. I skottgluggen har framförallt Reinfeldts hemkommun Täby hamnat, där bland annat en kontroversiell privatisering av Tibble gymnasium genomförts.
