Claeskrantz.com

Etikett: Socialdemokrati

  • S-ideologiska fundamentet

    Anders Nilsson om grunderna för socialdemokratisk politik. SSU pratade en gång i tiden om egenmakt och den lilla människans möjlighet att påverka sin egen vardag. Alla individers möjlighet att påverka sin egen framtid i ett socialt hållbart samhälle är för mig grunden som politiken borde utgå från.

    Felet som jag ser det är att socialdemokraterna talar alltför lite om värderingar i vardagsperspektiv och lägger alltför mycket fokus på att ’administrera strukturerna’.

    Bra sagt nedan:

    Vem öppnade dammluckorna! Har vi sossar någon ideologi?

    Det som slår mig i alla dessa inlägg är avsaknaden av det ideologiska fundamentet.

    För att formulera en socialdemokratisk politik i vår tid, måste vi värdera denna tid utifrån våra tre ideologiska grundstenar, Frihet, jämlikhet och solidaritet. Det socialdemokratiska samhället ska genomsyras av dessa grundvärderingar. Tillsamman med det ramverk som en social marknadsekonomi, med fungerande gemensam sektor, och parlamentarisk demokrati ger för samhällets funktioner, har vi en gedigen grund att stå på.

    Friheten borde vara varje människas rätt att själv forma sitt liv. Jämlikhet är när det ”..görs ingen skillnad på liten eller stor, svart eller vi, fattig eller rik.” och solidariteten är när vi alla gemensamt tar ansvaret för våra medmänniskors väl och ve, ”åt alla lycka bär.”.

    Detta är de glasögon vi borde syna varje politisk förslag genom: ökar det eller minskar det människans rätt att själv forma sitt liv? Ökar eller minskar det skillnaden mellan folk? Räcker förslaget ut en hjälpande hand till den som behöver det? Ökar det eller minskar det människors lycka?

    Många fastnar, innan man lyckas ställa dessa frågor, i ett försök att definiera ett förslag i ”höger” eller ”vänster”. Som om allt bara handlar om ett politiskt spel. Ställer du i stället människan i centrum, som politikens samtidiga objekt och subjekt, så formuleras helt andra kategorier, ”ökar” eller ”minskar”.

    Politiken kommer då att handla om människans okränkbarhet, människans värdighet.

  • Statlig a-kassa och omställningsförsäkring

    Inlägget från Tomas nedan fick mig att fundera.

    Det förvånar mig alltid att så många socialdemokraterna verkar leva kvar i en bild av en svenska arbetsmarknaden som inte finns längre för alla svenskar. Och med hur ideologiskt färgande glassögon man ser världen. 60-80 talets Sverige är borta liksom den trygga arbetsmarknad som fanns då.

    Istället för att försvara systemet föredrar jag att se verkligheten.

    Banden mellan a-kassan och fack är till stora delar klippta. Facken kontrollera inte a-kassorna vilket alliansens agerande visar. Det är istället staten som bestämmer vilkoren och fördelar pengar via bidrag och löneskatter. Det är från facken tillhörande men oberoende organisationer som administrerar de flesta a-kassor. Där staten bestämmer villkoren för hur dessa kassor ska arbeta. Inte facket.

    90-talets inhemska depression var också grundskottet för tanken på a-kassan som en omställningsförsäkring. A-kassorna blev en försörjning för en arbetslös eller deltidsarbetande befolkning om man ska se verkligheten. Man kan hata ord som medborgarlön men det är hur verkligheten kom att bli för många svenskar.

    Till de som fick och får sin försörjning via a-kassor kommer alla de som står utanför systemet eller alldrig kom in likt de ’ungdomar’ i vissa fall upp till 25-30 års åldern som i värsta fall familjen fått ta försörjningsansvar för. Mambo kanske låter kul men var en konsekvens av både arbets och bostadsbrist. Inte ett frivilligt val för de flesta svenskar i 20-30 års åldern.

    Den grupp som står allra längst bort är de som kommunerna fått ta ansvaret för  och agera både arbetsförmedlare och a-kassa. En grupp som inkluderar svenskar, invandrare, gamla och unga.

    A-kassorna utgör idag heller inte någon generell försäkring vid arbetslöshet för alla svenskar. Du måste kvalificerade dig till a-kassan genom regler för hur länge du arbetat. Regler anpassade efter ett system där vi hade 2% arbetslöshet och fast anställning var norm. Så ser inte verkligheten ut idag för alla svenskar. Istället arbetar allt för många svenskar som deltidare, tillsvidare eller timanställda. De är i praktiken arbetslösa med kortare eller längre perioder av arbete. Som någon döpte det till de är just-in-time arbetskraft.

    En annan förändring är att arbetsgivare idag stället helt andra krav på t ex social kompetens och utbildning som utesluter människor. Det är arbetsgivarens marknad där man ratar de som inte passar in. Så ser verkligheten ut. Fel kön, ålder, backgrund eller bara utseende kan göra att du inte ’passar’ på en arbetsplats trots rätt formell kompetens.

    Det är ockå en verklighet där man både från politisk och socialt håll idag öppet ifrågasätter om arbetslösa verkligen söker arbete trots stenhård krav på att ta anvisade  jobb och flytta över hela sverige. Och förstås den bortre parentes som även socialdemokrater från partiets rådslags grupp tycks anse behövs. För mig känns retoriken igen från andra länder där socialt ansvar flyttas till den enskilda individen. En politik som verkar ha rotats även i Sverige.

    Löser a-kassan som en omställningsförsäkring och försäkringssystemens nuvarande organisation dagens situation på arbetsmarknaden? Så ser retoriken ut. Om inte vad är alternativet?

    Den generella frågan att ta ställning till är har du rätt att äta, bo och leva i Sverige om du inte kan få ett arbete?  Jag förutsätter nämligen att alla vill försörja sig själv och vara oberoende.

    Den andra frågan är om hela sjuk och arbetslöshetssystemet behöver reformeras. Fungerar samordningen mellan  AF, FK, Kommuner, stat och privata arbetsgivare bra idag? Gjorde det de även före 2006?

    Är tanken på en generell arbetsmarknadsgaranti med en dräglig levnadsnivå för alla vuxna svenskar som söker arbete så hemsk och tanken på ett samordnat försäkringssytem så farlig? Det handlar ju fortfarande om att egen försörjning är målet för att svenskar.  Eller med andra ord arbete.

    Har jag helt fel i att det behövs mer än en kompetens myndighet och återställda nivåer i a-kassan för att rätta till allt som gick snett under 90-talet på arbetsmarknaden. Istället för dagens 2/3 dels alternativ?

    I grunden handlar det ju om en positiv tro på alla människors vilja att förändras och en vision för hur det ska kunna ske. Folkhemmet 2.0 kanske?

    Ledarna i Borås Tidning har under sommarmånaderna blommat ut i oförbehållsam liberalism. Allt skall privatiseras och konkurrensutsättas. Det har ett antal bloggare (kan läsas här och här)tidigare skrivit om. Dagens ledare är inte annorlunda. Den tar upp en gammal käpphäst för centerpartiet och på senare tid även för miljöpartiet. En s.k. arbetslivsförsäkring skulle täcka både sjukdom och arbetslöshet.
    Förslaget innebär ett förstatligande av a-kassa och ger en möjlighet att på det sättet klippa banden till facken. Ligger väl i nivå med vad alliansen gick på val med. De vill alltså leverera igen. Det är ett sätt att ”avsossefiera” Sverige som Maud ”järnladyn” Olofsson brukar uttrycka det. En låg ersättning till alla och sedan får människor själva välja om de vill ha högre ersättning och i så fall teckna egna försäkringar. Jo men visst det är gamla kända högerargument. Bara tråkigt att miljöpartiet inte har genomskådat det. Oavsett ersättningsnivån är det avgörande att högern vill ersätta ett generellt system, lika för alla, med ett individualiserat. Den som tillhör ett starkt fack får högre avtalad ersättning än den som tillhör ett svagt och den som har hög lön kan köpa sig de tilläggsförsäkringar som den lågavlönade bara kan drömma om. Det är en politik för ökade klassklyftor.
    Det är dock klädsamt att ledarskribenten medger att det går sämre för den moderatstyrda regeringen nu.

    iakttagaren: Liberala BT-ledare, USA och Browns framtid

  • Folkhemmet – Det klasslösa Sverige

    PM Nilsson och Dan Josefsson ger på DN två bilder av folkhemmet som begrepp.

    PM Nilssons folkhem är vad jag tror de flesta förknippar med folkhemmet. Det PM Nilsson beskriver är en pragmatisk politik av socialdemokraterna för att lösa praktiska problem i efterkrigstidens Sverige.

    Det samtal som förklarade mest hade jag med Camilla Odhnoff nere i Lund. Hon var ansvarig för familjepolitiken under Tage Erlander 1967 till 1974 och gav startsignal till två reformer som kom att revolutionera svenskt familjeliv för decennier framöver – föräldraförsäkringen och dagis. Trodde jag i alla fall. Hon blev närmast förbannad när jag gav henne kredd för att svenska kvinnor erövrade ekonomisk frihet så snabbt och bestämt.
    – Äsch, sa hon, det där är bara borgerlig propaganda. Det var inte dagis som fick ut kvinnor på arbetsmarknaden, de fanns ju redan där. Om det är någon reform som betytt något så är det Erlanders skolreformer på 40-talet som gav flickor helt nya möjligheter.

    Det viktiga, inskärpte Odhnoff, var att unga kvinnor redan arbetade, de hade ju skaffat sig högre utbildning, och att det inte fanns någon bra lösning för barnen. De togs om hand av mormödrar och släkt och grannar och enstaka barnkrubbor, var med på jobbet eller var i värsta fall ensamma hemma som Bertil i ”Nils Karlsson Pyssling”. Det var ingen familjesocialistisk utopi vi siktade på, det var ett praktiskt och socialt problem som måste lösas, varken mer eller mindre, och dagis var en bra lösning som visat sin styrka under lång tid nu.

    Samtidigt missar PM Nilsson helt konsekvenserna av den 90-tals kris där som han säger en tredjedel av alla industrijobb försvann. Sverige återhämtade sig aldrig från detta. Tvärtom, Sverige delades i det 2/3 dels samhälle många varnat för. De som klarade 90-tals krisen bäst var den svenska medelklassen. Men under 90-talet förändrades även attityderna.

    Det kan i de sammanhanget vara värt att påminna om att folkhemmet handlade även om något annat. Det klasslösa samhället. Eller för att citera Dan Josefsson citerande Per Albin.


    När socialdemokraten Per Albin Hansson etablerade begreppet i sitt berömda folkhemstal 1928 var det en vision om jämlikhet han beskrev:
    ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage.”

    Per Albin Hansson kunde dock konstatera att Sverige 1928 inte var ett jämlikt samhälle:
    ”Olikheterna äro stundom skriande några bo i palats medan den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.”

    Hur många känner igen 1928-års Sverige i dagens verklighet? 2008 års fattigdom och sociala olikhet ser annorlunda ut än 1928-års men den finns där. Klassamhället är tillbaka om det någonsin försvann.Vad det handlar om tror jag är två olika verkligheter. Eller kanske bättre beskrivet ett delat Sverige. Där majoriteten lever mycket bra. Medan andra kämpar för att klara vardagen eller helt fallit bort.

    Den statskupp Dan Josefsson pratar om är snarare en revolt tror jag. Av den svenska medelklassen. I grunden handlar det inte om att alliansen förändrade attityder. Attitydförändringen hade redan hänt tror jag. Få människor som inte är statsvetare känner troligen till 1978 års skatterevolt i Kalifornien som blev grunden till Ronald Reagans makttillträde som president några år senare. Det var just en revolt mot fastighetsskatterna där från den Kaliforniska medelklassen. Som bland mycket annat inte ville betala för ’de där’.

    Det som alliansen under Fredrik Reinfeldt gjorde 2006 var att de skickligt ställde ’de där’ mot den arbetande medelklassen. Som matats med reportage efter reportage likt de ytterst ’väl’ underbyggda sådana som Elisabeth Höglund gjorde från Dalarna om hur lätt det var att leva på a-kassa i åratal medan man tackar nej till arbete. Det regnade rapporter om ’bidrags’ fusk i svensk media 2005/6 samtidigt som alliansen talade om åtgärder mot de som levde på ’bidrag’. Samt skattesänkningar för de ’goda’ svenskar som arbetade och gjorde rätt för sig.

    Och visst känner du någon som känner någon som vet hur andra lever på a-kassa eller soc för att de inte vill arbeta?

    Stefan Svallfors som Dan Josefsson citerar nedan borde komma ut mer. Svensken i gemen ifrågasätter visst ’de där’. Och varför deras skattepengar ska betala för någon som inte vill arbeta.

    Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet undersöker kontinuerligt hur svenska folket tycker och tänker i välfärdsfrågor. När jag ringer upp förklarar han att vi svenskar resonerar annorlunda är till exempel engelsmän eller amerikaner på framför allt en viktig punkt.
    -I länder som USA och England som har mycket mer selektiv socialpolitik så tenderar debatten ofta att handla om hur mycket ”vi” som är skattebetalare bör ge till ”dem” som är fattiga. Men i ett system som det svenska har den typiska frågan alltid varit ”Hur ska vi lösa våra problem?”.

    Stefan Svallfors tror att regeringens introduktion av begreppet ”utanförskapet” är ett medvetet försök att förmå också svenskarna att börja tänka i termer av ”vi” och ”dem”, snarare än i termer av olika samhällsklasser.
    – När man talar om utanförskapet säger man att det finns två stora grupper i Sverige; de som jobbar och de som inte jobbar.
    Stefan Svallfors är dock tveksam till om försöket att installera denna nya skiljelinje blir framgångsrikt.
    – Jag tror inte att svenskar i gemen uppfattar sjukskrivna och arbetslösa som så fundamentalt annorlunda än de själva. De som har jobb idag
    vet att de kan bli arbetslösa eller sjuka i morgon.
    Stefan Svallfors håller med Stefan Carlén m att det i viss mån går att förändra människors värderingar bakvägen genom att ändra på reglerna i trygghetssystemen.

    Jag hade sagt att värderingar hos många, om inte majoriteten av svenskarna ändrats. Man accepterar inte att betala till en välfärd vilket man menar att många får del av på fel grunder.Vilket kanske förklarar varför socialdemokrater har med meningar som detta i förslag för en ny s-märkt arbetsmarknadspolitik.

    ”Sätt en bortre tidsgräns för hög arbetslöshetsersättning”

    En hållbar a-kassa vilar på att det stora flertalet upplever att de av oss som drabbas av arbetslöshet gör sitt bästa för att hitta ett jobb.

    Även många socialdemokrater anser ju att det behövs bortre paranteser i sådant som a-kassa för att motivera folk att söka arbete. Och att allt för många medvetet lever på ’bidrag’. De som har fastarbete vet också att skulle de bli arbetslösa ’löser’ sig det på några månader. Det ärom inte bara att ta ett ’skit’ jobb ett tag tills man får något annat.

    Kanske har jag fel om attitydförändringarna men jag tror inte det. Det går inte att vinna val längre på att enbart argumentera för en generell välfärdspolitik i Sverige. Istället handlar det om att göra vad Bill Clinton och Tony Blair gjorde. Vinna mitten med åtgärder som löser sådant som ’livspusslet’ för medelklassfamiljer.

  • Vad vill s med sin arbetsmarknadspolitik?

    Med tanke på den diskussion som förts här, här, här, här, här om den debattartikel
    Luciano Astudillo och Sven-Erik Österberg presenterade på DN-debatt kan man undra vad socialdemokraterna vill. På LO kongressen sade Mona Sahlin att en s märkt a-kassa inte ska vara en permanent försörjning samtidigt som hon säger att det inte ska finnas några bortre paranteser för den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

    Sen håller jag starkt med Mona Sahlin om vad som inte bara är individens plikt utan även samhällets. ’”förändringstrygghet” kan innebära exempelvis ett anpassat jobb, en praktikplats, det handlar inte bara om individens plikt, utan också om samhällets plikt, att hjälpa den ”som kanske sökt 150 jobb och inte orkar söka 193 jobb till.’ Varför sägs inte detta från det jobbrådslag som ska utforma det praktiska underlaget till en s-märkt arbetsmarknadspolitik.

    Är jag en naiv idiot som inte fattar att budskapet är avpassat för publiken? Handlar det om dubbla budskap eller är det genuint olika åsikter? Jag vet inte och risken är väl ganska stor att det gör inte svenska folket heller. Luciano Astudillo och Sven-Erik Österberg ger heller inga besked som vad som ska hända med folk efter att en a-kassa period gått ut. Vilket tolkas olika. Det har från s-bloggare mer eller mindre föreslagits att soc och kommunerna ska ta över. Detta för att upprätthålla försäkringsaspekten i systemet och poängterar att a-kassan är en omställningsförsäkring. En åsikt som verkar gå något emot vad mona sahlin sade till lo-kongressen till viss del.

    Det finns heller inga besked om vad som ska hända med de personer som redan nu är utförsäkrade. Kommer vilkoren för inträde att ändras. Vad händer med de 40000+ i jobb och utvecklingsgarantin. De 500000+ som lämnat a-kassan. Den i stort privatiserade af tjänsten?

    Valrörelsen börjar 2009. Socialdemokraterna kommer att hålla den kongress som valprogram 2009. Samtidigt verkar det finnas en stor brist på ideer och visioner som utmynar i praktiska handlingsprogram. Som tar sig an den misslyckande samhällsomvandling alliansen försökt. Eller har jag missat något? Det är ordentligt tyst i den s.k rörelsen trots att Mona Sahlin efterlyser kritiker och förslag verkar det som.

    Kommunalarbetaren – Mona Sahlin gav besked om a-kassan
    Om skratt och applåder är värdemätare så har Mona Sahlin slutit fred med facket i alla fall de ombud som lyssnade till hennes tal på LO-kongressen på söndagen. Hon gav också beskedet att en s-märkt arbetslöshetsförsäkring inte ska vara ”en permanent försörjning”. Men med löftet om att ”det inte finns några bortre parenteser för den aktiva arbetsmarknadspolitiken” fick även denna markering en stark applåd.

    Liksom tidigare upprepade den socialdemokratiska partiordföranden löftet om en reparerad a-kassa, som ska ge ”80 procent till de flesta löntagarna”. Men ”förändringstrygghet” kan innebära exempelvis ett anpassat jobb, en praktikplats, det handlar inte bara om individens plikt, utan också om samhällets plikt, att hjälpa den ”som kanske sökt 150 jobb och inte orkar söka 193 jobb till.” A-kassan ska fortsätta disktueras i rådslagen, sa Mona Sahlin och poängterade att detta arbete, liksom att ta striden om en bättre sjukförsäkring ska ske i samverkan med fackförenignsrörelsen.
    [..]
    Tydligast är hon när det gäller a-kassan, som socialdemokraterna tänker ”reparera”, men inte villkorslöst. Att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent av sin inkomst är en del, det är rättigheten till en bra försäkring. Men denna rätt ska följas av plikt. Och nyckelordet är ”förändringstrygghet”. Det behövs två ben för att inte trilla, sa Sahlin och menade där rätt till arbete men också plikt att delta efter förmåga. A-kassan ska dock inte kräva ett långt och meningslöst sökande av hundratals jobb, utan satsa mycket på omställning, praktik och utbildning, som en sorts fortsättning på stämpeldagarna. De arbetslösa ska ”inte behöva ta jobb långt under kompetens och bidra till lönedumpning”, deklarerade hon. Men a-kassan ska inte heller vara ”en permanent försörjning”.
    Anpassade jobb, praktikplatser, utbildning och andra aktiviteter handlar det om i en ”helt ny socialdemokratisk försäkring.” En andra chans är något Mona Sahlin också ofta talar om, den andra chans som exempelvis finansminister Anders Borg fick när han läste in mattebetyget på Komvux, och den andra chans justitieminister Thomas Bodström strulade till skolan så mycket att han behövde komvux för att komma in på juristlinjen, när han inte klarat gymnasiet. Att de borgerliga vill neka andra den chans Anders Borg själv fått återkom hon till, liksom satsningen på utbildning, utbildning och åter utbildning. ”Inget är så klassupplösande och framtidsinriktat som utbildning”, slog hon fast.

    Ja, nedrustningen av Komvux och en rad andra stängda dörrar på utbildningens och arbetsmarknadspolitikens område ger onekligen Sahlin och socialdemokraterna argument. I agitationen åberopas såväl Olof Palme som finansminister Ernst Wigforss från 1930.talet. men hon citerar inte sin föregångare under 2000-talet, Göran Persson. Hon känner sig dock som hans efterträdare på riktigt nu, berättade hon:
    – I dag vänder jag mig inte om för att titta efter Göran längre, när de pratar om partiordföranden.
    Sahlin stärkte definitivt ombuden på LO-kongressen och hon och LO:s ordförande verkar mer sams än någonsin. Förhoppningsvis kan denna sämja kombineras med en självständig hållning när det behövs.

    Mona Sahlin välkomnades med öppna famnen av LO och gav ganska tydliga besked om viljeinriktningen för a-kassan. Däremot är det fortfarande osäkert vad hon menar när hon talar om rättvisa. Vad hon vill när det gäller exempelvis inkomstfördelning och skatter preciserades inte i dag. 400 000 har hittills nåtts av de s-märkta rådslaget, vilket onekligen är en respektingivande siffra. Förhoppningsvis får de kärleksfulla kritiker som hon tidigare efterlyst många fler chanser att säga sitt och förhoppningsvis ses facket inte bara som ett transportkompani i denna verksamhet, utan som den jämnstarka part som hon betonade att denna gren av rörelsen ska vara.

  • Vad är liberalism – Olof Palme social liberal?

    Barbro Hedvalls krönika på DN innehåller en del ganska intressanta funderingar. Gå och läs hela.

    En fråga som dyker upp hos mig är var 1800-talets liberaler hade stått i förhållande till dagens Timbro liberaler och socialdemokratin.

    Var finns utbildning för alla, hjälp till
    självhjälp, frihet och jämliket, solidaritet
    och människors lika värde i alliansens politik eller de skrifter som regelbundet produceras från Timbro? Är det möjligen så att dagens svenska liberaler var 1800-talets konservativa? Och kan socialdemokratin idag vara de som står för de klassiska socialliberala värderingarna.

    Vad var det Anders Borg sade om förslaget från socialdemokraterna om kompetensförsäkringar och en utbildningsmyndighet för arbetslösa? Alliansens och regeringen Borg-Reinfeldt står tydligen inte för hjälp till självhjälpstanken.

    Mer liberal än socialist

    Vad drev honom då in i arbetet som politisk hjälpreda åt den socialdemokratiske statsministern? En lust, en drift att påverka och förändra – eller med mångårige medarbetaren Anders Ferms ord vid ett seminarium på Södertörn: Olof Palme var samhällsförbättrare.

    Det var ett förlösande ord. För det som slagit mig under läsningen är just släktskapet med 1800-talets liberaler: de som ville riva stånds- och skråprivilegier, de som ville ge alla röst och rätt, de som trodde på utbildning för alla och hjälp till självhjälp. Olof Palmes honnörsord är frihet och jämliket, solidaritet och människors lika värde. Han reagerar mot översitteri, fördomar, klass- och rasförtryck. Slående är också hur Palme tidigt ser den nationella frihetskraften i koloniernas frigörelse.

    I grunden accepterade Olof Palme marknadsekonomin, fast den skulle förstås begränsas och dess frukter fördelas jämnt. Det må te sig utmanande men jag menar att Olof Palme står närmare liberalismen i dess socialliberala tappning än en socialism grundad i marxistisk materialism.

    Nu var 1950- och än mer 1960-talen rätt tid för den som ville förändra. Ekonomisk tillväxt, framtidstro och en ung generation som blev alltmer ifrågasättande och radikal, det gav medvind åt en politiker med Olof Palmes vyer och verksamhetslust. Samt arbetsförmåga.