Claeskrantz.com

Etikett: Utrikespolitik

  • Besvärande frågor kring socialdemokraternas Nordafrika politik

    Det är svårt att veta om det i den svenska debatt handlar om hyckleri från de ledande partierna eller om man är ovanligt svenskt blåögda.

    Som Guardian skriver nedan är det få som faktiskt läst vad G8 länderna d.v.s de ledande EU länder och USA med Ryssland som extra gäst vill när de säger de t ex är redo att stödja Libyen med 40 miljarder dollar.  Samma västmakter som förstås även är de ledande i Nato och de permanenta medlemmar i säkerhetsrådet som röstade igenom FN mandatet för de ledande medlemmarna i NATO att genomför i stöd för ‘den arabiska demokratiska våren’.

    För G8 länderna handlar det helt klart om att öppna upp de nordafrikanska marknaderna. Det ekonomiska stöd från G8 utgörs av lån som ska betalas tillbaka och som bara kan fås om man öppnar upp sina marknader ‘för integration i den globala ekonomin’.

    Det har länge talats om att Nordafrika ska integrerar i den europeiska gemenskapen som associerade länder med frihandels handelsavtal. Men väldigt lite har sagts om hur dessa avtal kommer att se ut.

    The G8 statement is littered with demands for Egypt and Tunisia to implement ”free market” economic policies. The G8 calls on these countries to ”reap the benefits of globalisation” through ”integration”. It wants to see ”investment integration” by improving the ”business climate” (in other words, ”make it easier for our companies to make and take money out of your countries”). The G8 leaders say they will support countries in the region that move towards not just democracy but also a ”market economy”.

    Is the G8 supporting or undermining the Arab spring? | Tim Jones | Global development | guardian.co.uk

    Är avsikten att integreringen ska ske genom att man i praktiken skapar ekonomiska kolonier för västländernas företag med en jättelik marknad med billig arbetskraft och avsättning för de euroepiska företagens produkter?

    Den demokratiska våren i Östeuropa blev ett strålande exempel på vad  författaren Naomi Klein döpte till chock doktrinen i hur kraven kom att ställas från väst. Ändå är det just öst-Europa som tas som exempel av alla från moderaterna till socialdemokrater för vad som händer i Nordafrika. En ekonomisk chock doktrin är också villkoret för att Egypten, Tunisien med fler ska få några pengar överhuvudtaget från de västmakter som nu bombar Libyen.

    Att det av socialdemokraterna så omhuldade frihandelsavtalen med Nordafrika skulle enligt EUs egna impact assesment 2007 frihandelsavtal med Egypten och Tunisien leda till att att de två ländernas tillverknings sektor krympte med 2/3 delar och fler arbetslösa med 1.5 miljoner respektive 100-tusen i respektive land.

    Lika lite har man i socialdemokraternas Nordafrika politik ens nämnt hur ett EU frihandels avtal skulle slå negativt mot målen om minskade fattigdom.

    Politiska reformer står självklart i centrum för utvecklingen i de nordafrikanska
    länderna men socialdemokraterna menar samtidigt att ekonomisk och social
    utveckling är avgörande för möjligheten att skapa en övergång till ett hållbart
    demokratiskt samhälle. Den unga befolkningen, där en mycket stor del är arbetslös,
    måste kunna känna framtidshopp. 
    Socialdemokraterna menar att EU kraftfullt bör arbeta med att uppfylla de löften
    som gavs redan under 90-talet om att låta länderna ingå i EU:s frihandelsområde. Det
    är dessutom nödvändigt att den gemensamma jordbrukspolitiken i EU reformeras på
    ett sätt som gör att bönderna i Nordafrika kan sälja sina produkter till EU. EU kan
    genom borttagande av tullhinder och reformerad jordbrukspolitik stödja en ökad
    handel som är nödvändig för att välstånd och utveckling också ska komma
    nordafrikanerna till del.
    Socialdemokraterna menar också att EU bör lägga stor vikt vid att underlätta för
    kontakter och utbyte mellan människor, exempelvis genom ökat studentutbyte

    http://www.socialdemokraterna.se/upload/Central/dokument/pdf/2011/Fred%20och%20frihet%20f%C3%B6r%20Libyens%20folk.pdf

    För mig ger dock Libyen operationen liksom väst agerande en annan association. Hur man under 1800-talets jakt på marknader och råvaror skapade först ekonomiska protektorat genom att störta lokala envåldshärskare för att sätta in ‘mer väst orienterade’ sådana. Protektoraten skapade grunden för det som sedan kom att bli västliga kolonier.

    Det är förstås bara dåliga funderingar och tankar. Ingen kan väl vara så cyniska att man inte tror på vad som sägs från t ex de Libyska rebellerna via den Qatar baserade Al Jazeera. Vars Emir förresten i god demokratiska anda för en envåldshärskare bidrog med 135 miljoner dollar till kanalen lika generöst som han bidrog med stridsflygplan till FN mandatets icke mandat att störta Gaddafi.

    Jag är säker på att Urban Ahlin och den socialdemokratiska utrikesledningen aldrig skulle tillåta att FN doktrinen om ansvar att skydda användes av västmakterna via NATO för att just störta besvärliga diktatorer som slänger ut t ex brittiska och franska oljebolag för att genomdriva frihandelsavtal för samma länders företag efter att en ny regering tillsatts och landet satts under nato(fn) fredsbevarar skydd. Eller som i Libyens fall ett land vars diktator råkade göra sig till dödlig fiende till kungen av Saudi Arabien ett land som i sin tur dominerar det arabförbundet och vars röst gav folkrättsligt stöd för FNs mandat kring Libyen operationen. 

    Han tycker att regeringspartierna nu har svängt från att bara prata om Gripenplan och välkomnar nya tongångar från statsministern.

    – Det är bra att även Reinfeldt har börjat prata om en marin insats. Jag har gott hopp om att vi ska nå en överenskommelse.

    En invändning mot att skicka fartyg är att de skulle ta lång tid att få på plats. Enligt Försvarsmakten finns inga marina insatser med kortare beredskap än 90 dagar, men det bekymrar inte Ahlin.

    – Jag hör mycket folk som pratar. De har ingen aning om vad jag och Bildt förhandlar om. Hur ska de veta hur lång tid det tar att ta fram det? Vi vet vad Nato efterfrågar, och som det ser ut nu finns det goda förutsättningar att få fram det och det är ingalunda 90 dagars beredskap på det.

    Vad för slags marin insats han menar, och hur lång beredskap den har, vill Ahlin inte säga.

    Nu ägnar förstås UA mer tid åt att försöka plocka poäng på Carl Bildt om vilka som kan vara NATO mer behjälpliga med militärutrustning än att göra några faktiska analyser av vad som kommer att ske om Sverige och NATO lyckas med att bli av med Gaddafi i strid mot det FN mandat som skulle vara grunden för operationen.

    De flesta bedömare förväntar sig en situation liknade den i Irak efter Saddams fall med skillnaden att Libyen har större vapenförråd varav en del redan har plundrats och det kommer inte finnas några större militärstyrkor på marken som kan hålla plundrarna i schack.

    Att man hos socialdemokraterna klumpar hela ihop Nordafrika som i mycket kunde liknas vid Balkan eller för den delen Irak om man tittar under ytan får i alla fall mig att undra vilka faktiska kunskaper det finns om regionen mer än vad man sett på all-Jazeera antar jag engelskspråkiga sändningar?

    Sedan är det dessa civila organisationer med folkrörelser, körer och fotbollslag i  spetsen som ska vara svenska missionärer enligt modell Baltikum. I hela Nordafrika finns både en ytterst välutbildad del av befolkningen och urgamla civilsamhällen blandat med nya civila organisationer. Där internet utgör en inte föraktlig del av influenser som påverkar den unga befolkning om inget vill hellre än att vara del av en global värld. Det behövs inga demokrati och civilmissionärer hade jag sagt.

    Tvärtom är teknikkunnandet  på många ställen bättre än vad det är i Sverige. Tack vara hälsa och utbildningssatsningar och en kulturell syn på just utbilda sig som skiljer sig rejält från den svenska.

    Socialdemokraterna anser att Sveriges stöd till de nordafrikanska länderna ska bygga
    på denna insikt om behovet av kvinnors delaktighet. Sveriges stöd ska bidra till att
    kvinnor ges möjlighet att göra sina röster hörda i den samhällsomvandling som nu
    sker. Kvinnornas erfarenheter och syn på hur samhället ska förändras kan utgöra den
    förändringskraft som behövs i Nordafrika långt efter att omvärldens strålkastare inte
    längre riktas dit.
    Socialdemokraterna menar att Sveriges stöd också ska främja framväxten av ett starkt
    civilt samhälle. Civila organisationer är oerhört svagt utvecklade i arabvärlden.
    Svenska folkrörelser, fotbollslag, körer och andra föreningar har stor erfarenhet av
    utbyte med människor i de forna öststaterna. Genom dessa samarbeten har det
    tydligt visats hur stor betydelse kontakten mellan människor och organisationer har
    för att utveckla ett civilt samhälle. Dessa erfarenheter bör nu svenskt bistånd bidra till
    att överföra till Nordafrika.

    Vad som framgår allt mer pinsamt är dock hur också socialdemokraterna tycks glida in både i den liberala vi ska lära ut demokrati och samhällsvärderingar synen på omvärlden och hur den svenska utrikespolitiken passiviserats till att vara en ‘camp follower’ till Nato i delad vagn med moderaterna.

    Detta under tal om att kämpa för mänskliga rättigheter med humanitära krig som främsta verktyg.

    Är det förresten någon som noterad att precis som jag sade när socialdemokraterna under jobbkongressen beslutade om att fortsatt vara kvar i Afghanistan det har aldrig varit främst av humanitära orsaker som USA och NATO befunnit sig i landet.  Svenskar har stridit och dött för ingeting egentligen.

    Nu inleder USA officiellt förhandlingar med Talibanerna som en kommande part i en framtida regering. Kontakter som förstås pågått länge.

  • Socialdemokratisk Libyen kompromiss

    Det borde stå klart för de flesta att västmakternas Libyen insats har målat in sig i ett hörn. Ett FN mandat på tveksamma grunder att uppräthålla en flygförbudszon har utvidgats till NATO deltagande i ett inbördeskrig utan klart slut och ett inofficiellt mål om regim change. Detta utan att det finns någon klart politiskt alternativ eller någon militär grupp som kan störta Gadaffi regimen utan hjälp av NATO trupper i Tripoli liksom större delen av ett land som sträcker sig ner över nordafrika. Där ingen tycks kunna säga vilket reellt stöd Gaddafi har.

    Istället fäster man förhoppningen till att Gadaffi liksom hans söner ska bara ge upp och försvinna på något magiskt sätt för att sedan en nationell dialog mellan olika parter i demokratiska anda ska utbryta. Jag är mycket skeptisk till tron på att det ska gå att skrämma bort Gadaffi från makten.

    Det behöver inte sägas att förutsättningarna för ett långvarigt gerilla eller inbördes krig finns liksom en permanent delning av Libyen är uppenbar för de som bedömer läget nyktert.. Vilket socialdemokraterna också gör i en mening i sin rapport.

    …Det säger sig självt att mycket av Libyens utveckling avgörs av hur stort Gaddafis stöd egentligen är. Om Gaddafi har ett starkt stöd i västra Libyen uppstår enmardrömsliknande situation med ett framtida delat land där fredsbevarande trupper kommer att behövas under lång tid framöver. Om Gaddafi inte har det stödetkommer hans makt snart att erodera och situationen i Libyen komma på fastare mark.

    Doktrinen om ansvaret att skydda innefattar heller knappast utbyte av en regering i ett inbördes krig där ena halvan av en befolkning stödjer var sin sida. Jag tror att vi är på god väg mot den mardröms situation som beskrivs ovan. 

    Det är uppseendeväckande i alla för mig i sitt försök till analys av läget socialdemokraterna i sin rapport klart säger att att man vet inte vilket stöd Gadaffi har folkligt för att i nästa mening tala om en demokratisk folkligt revolution.  Och ännu mer att man talar om att målet nu i praktiken är regime change för västmakterna vilket varken FN mandat eller folkrätten ger mandat för. Eller att internationella brottsmåls domstolen används som internationell politisk påtryckning selektivt av stormakterna.

    Ett scenario är där båda parter, uttröttade av striderna, till sist kommer överens om vapenvila. FN:s Department for Peacekeeping Operations har planerat för detta scenario och kan på kort varsel, 2-5 dagar, skicka dit en mindre grupp militära observatörer för att övervaka vapenvilan. I detta scenario kommer också FN att försöka få till en nationell dialog mellan alla grupperingar för att skapa en fredlig framtid i Libyen.

    En annan utveckling är att båda parter utlyser vapenvila men fortsätter med striderna ändå för att vinna egna fördelar. I detta alternativ har FN i dag inte de resurser som krävs för att kunna upprätthålla en vapenvila. En nationell dialog har små möjligheter  att fungera. Om detta blir fallet kommer en mer robust FN-styrka att behöva sändas till Libyen. I den händelse att en sådan vapenvila proklameras och om FN så begär bör Sverige vara berett att bidra med fredsbevarande trupp. Det är dock mindre troligt att länder som ingått i koalitionen blir tillfrågade om att delta.

    Vad ingen idag vet är hur stort Gaddafis stöd egentligen är. Teorierna skiftar från att han har ett reellt stöd i västra Libyen till att han endast hänger kvar genom att betala legosoldater och genom att betala ledande befattningshavare för att få stöd.

    Den utveckling alla vill se är att Gaddafi lämnar sin post och att en nationell dialog kan inledas där alla grupperingar, från öst till väst, i Libyen kan finna en väg framåt. Mycket av det internationella samfundets politik syftar nu till att förmå ledande personer runt Gaddafi att inse att spelet är förlorat och att de enbart riskerar mer för egen del om de fortsätter att arbeta för Gaddafi. I detta ljus ska antagligen internationella brottsmålsdomstolens arresteringsorder ses. Endast tre personer namnges, överste Gaddafi, en av hans söner samt chefen för säkerhetstjänsten. Just nu kan alltså andra i ledningen hoppa av och hoppas på att slippa ställas inför rätta av domstolen.

    Den politik som socialdemokraterna nu för fram i den senaste DN debatt artikeln är inte så mycket en svängning av den socialdemokratiska politiken som en betoning på civila insatser. Detta då till skillnad från de borgerliga debattörer och politiker likt Jan Björklund som krävt direkt deltagande med svensk militär i strider. Att samtidigt de politiska målen talar för en utvidgad militär insats under en relativt lång tid om Gadaffi inte försvinner gör situationen än mer komplex.

    Socialdemokraterna vill nu hävda vapenembargot starkare med antar jag en överflyttning av korvetter från Aden bukten när flyginsatsen dras ner och i stort gjorts onödig för att upprätthålla en flygförbudszon. Men tanke på att majoriteten nya vapen till regeringssidan kommer till Libyen från söder med ett inflöde av både legosoldater och vapenleveranser kan dock man undra var de svenska korvetterna ska göra sin insats? Sahara? Oavsett hur de stärkta vapenembargot hanteras är den senast socialdemokratiska Libyen politik en kompromiss mellan olika delar av socialdemokratin. Så mycket är uppenbart.

    Att socialdemokraterna sedan talar om om allt från fotbollslag till körer som ambassadörer för ett framtida demokratiuppbyggnad av Libyen samt att delar av den demokratifond som socialdemokratin vill upprätta ska användas för att bygga upp infrastruktur som förstörts i ett land som t ex hade den lägsta barndödligheten i Nordafrika före inbördeskriget och NATOs ingripande är en något verklighetsfrämmande syn i mina ögon. Det är bokstavligen frågan om att byn bombas sönder för att sedan byggas upp igen. Libyen politiken verkar ha tagits fram grundade på en socialdemokratisk ideal bild av hur omvärlden ser ut och borde se ut. Och vad den faktiska NATO insatsen innebär i form av krigsinsatser som ser ut att eskalera om väl de politiska målen att bli av med Gadaffi ska uppnås. Det är som om man från delar av socialdemokratin ser världen med 20 år gamla glasögon med uppbrottet av Sovjetunionen med Baltikum och Östeuropa som exempel och tillämpar det på nordafrika.

    Nej det är inte seriöst tänkt. Nu var det väl knappast heller frågan om en djupgående säkerhetspolitisk analys på det förlängda VU mötet som troligen tog fram kompromissen förra fredagen. Istället handlade det om att hitta en politik som alla kunde ställa sig bakom som skulle ge S initiativet. Om detta var avsikten sköt man sig grovt i foten genom att flip flopa  eller på svenska politiskt velande.

    Det behövs en seriös kritisk granskning och analys när partierna tar fram sin säkerhetspolitik. Sverige och socialdemokratin kan inte med ett försvarsdepartement i praktiken styrt av militären och en borgerlighet som glatt vill sitta med som passagerare på NATO/USA tåget låta liberala hökar ta över säkerhets och utrikespolitiken inom socialdemokratin. ’Responsibility to protect’ ska definitivt inte användas av stormakterna selektiv beroende på relationerna till respektive diktator. Men så ser det tyvärr ut. De medeltida monarkier i gulfstaterna  lär aldrig dyka upp i brottmålsdomstolen i Haag utan istället som allierad i Nato insatsen i Libyen.

    Håkan Juholt är med sin år i försvarsutskotten av av de politiker som borde ha bäst förutsättningar att driva igenom en förändring baserad på faktiska kunskaper. Här väljer han då istället som det nu ser ut att vara en försiktig general. Håkan Juholt borde ha bytt ut hela den utrikesledning som verkar i stort sedan Göran Perssons tid och reformerat hela processen.

    Svensk närvaro eller ej liksom civila bistånds insatser hjälper dock ingeting så länge inte en politisk lösning kan uppnås. När villkoret är Ghadaffis liksom hans familjs försvinnande från makten och troliga inställande vid Internationella Brottmålsdomstolen i Haag kan nog Libyen se fram emot fortsatt krig.

    Om Ghadaffi med familj vägrar ge sig finns i slutändan bara ett alternativ för att åstadkomma den politiska lösningen. Det är förstås trupper NATO trupper i Tripoli. Vad blir socialdemokratins och Sveriges svar om NATO via FN ber om stridande trupp?

    Mer i media:
    Hård kritik mot S.,   ”Arvet efter Sahlin är för dåligt och svagt”,  BRÄNNPUNKT C: ”Vi välkomnar kovändningen”, REINFELDT ”Sverige är en resurs”, Juholt kritiserad inom de egna leden, AB

    Bloggat:
    S – Den svenska insatsen i Libyen måste breddas och omfatta såväl militära, humanitära som långsiktiga biståndsinsatser., Bakbind – Behov överflödigt, ta hem – ändra sig, utöka insatsen, Seger eller död – om den libyska revolutionen, Inga drogade barnsoldater kvar?, S om Libyen – Varför bör han bli trodd denna gång?, Sossarna tappar mustaschen!, Kovändning brukar det kallas!, Kovändning av (S) i Libyenfrågan!, Socialdemokraterna gör en pudel!, (S) gör en pudel i Libyenfrågan!, Varför ljuga först?, Ship to Libya…, Än (S)lank de dit…, Det svänger om S, Vaddå socialdemokratisk välfärdsmodell?, I velande skogen han vallar sin hjord…, Visst berättar lögnfabriken sanningen!, Hur många turer blir det Juholt om Libyen?, Säkerhetspolitiken har blivit medieutspel för S, (S) är politikens SMHI – men med sämre prognoser, (S)truligt, Martin Moberg, Mitt i Steget,

    ”Sveriges militära insats i Libyen måste förlängas” – DN.SE:
    ”Deltagandet med stridsflyg är den första i sitt slag sedan Kongokrisen i början av 1960-talet. För svenska förhållanden är detta ett stort och kvalificerat åtagande. Inför beslutet om det svenska deltagandet i den internationella insatsen valde vi socialdemokrater att förespråka att den svenska insatsen inte skulle attackera markmål eftersom vi ville vara säkra på att våra insatser skulle hålla sig inom FN-mandatets ramar.

    Det var viktigt att regeringen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kunde enas om att utesluta attacker mot markmål. Att attackera markmål med ett oklart mandat medför i sig stora risker. Dessutom riskerar man att låsas fast i ett mycket långvarigt militärt åtagande. Flygstridskrafter utgör därtill ett kraftfullt vapensystem som medför stora konsekvenser om något går fel.

    Sverige är ett av fyrtiotalet länder som deltar i den av FN beslutade och av Nato ledda insatsen i Libyen. Inom en bred koalition av detta slag kan uppgifter från tid till annan skifta. När vi från svensk sida tar ställning till fortsättningen bör vidden av hela det mandat FN-resolutionen 1973 vilar på finnas med som en  plattform. FN:s resolution handlar om tre delar; skydda civila, upprätta flygförbudszonen och hävda vapenembargot. Vi socialdemokrater anser att det är viktigt att dels förbereda och markera beredskap för breda humanitära och civila insatser, dels klargöra alternativa vägar för militära insatser.

    På den civila och humanitära sidan innebär det bland annat att ha beredskap för att kunna utöka det svenska biståndet till människor som på grund av konflikten i Libyen befinner sig på flykt. Det handlar om att positivt svara upp mot FN:s appeller på detta område genom att exempelvis anslå medel till internationella organ för att underlätta situationen i flyktingläger.

    Sverige bör etablera sig som en långsiktig partner när det gäller uppbyggnaden av det civila samhället och demokratiska strukturer i Libyen. Här bör Sverige vara berett att redan nu deklarera en vilja till ett långsiktigt åtagande. Särskilt måste kvinnors situation och deras möjlighet att delta i samhällsuppbyggnaden uppmärksammas.

    En svensk fond för stöd till och utvecklingen av demokrati bör inrättas.

    Dessa förslag markerar djupet och seriositeten i det svenska engagemanget. Skapandet av öppna och demokratiska samhällen där människor kan leva i frihet är det som långsiktigt skapar fred och säkerhet.

    Vad gäller framtida militära insatser anser vi att Sverige, om FN så efterfrågar, bör vara engagerat i den internationella militära insatsen i Libyen även efter att mandatet för det nuvarande svenska bidraget har gått ut.

    Vi beklagar dock att regeringen i högt tonläge begränsat Sveriges engagemang i Libyen enbart till en automatisk fortsättning av den nuvarande insatsen. Det krävs i stället en bredare analys hur Sverige bäst kan göra nytta.

    Vi ser inte att den svenska insatsen för att hävda flygförbudszonen fortsatt bör vara prioriterad givet det faktum att det libyska flygvapnet i princip är utslaget. I stället vill vi pröva alternativa vägar för mer relevanta militära insatser.

    I stället för en flyginsats bör vi fokusera på att upprätthålla vapenembargot. En sådan insats kan handla om att bidra med marina stridskrafter.

    Parallellt med det vill vi pröva möjligheterna att bidra med annan flygkapacitet, exempelvis transportflygplan.

    I den händelse att vapenvila proklameras och om FN så begär bör Sverige vara berett att bidra med fredsbevarande trupp.

    Socialdemokraterna anser att Sverige kan bidra såväl civilt som militärt i Libyen. Vi ska sträva efter att skapa demokrati, utveckling och hopp om en ny framtid i Libyen och i Nordafrika. Om detta ska vara möjligt måste debatten om de konkreta framtidsplanerna och Sveriges åtagande breddas. Därför presenterar vi nu förslag och inriktningar som ytterst syftar till att bana vägen för en framtid i frihet för Libyens folk. Vi vill och är beredda att bidra till en sådan utveckling.”

    (Via .)

  • Olycklig historielöshet från Jan Eliasson, bombliberaler och socialdemokrater

    Muammar Gadaffi är en diktator men knappast en av vår tids värsta diktatorer. Den som säger något sådant saknar historiskt perspektiv. Gadaffi är den klassiska arbabiska ’strong man’ i samma anda som Nasser eller Saddam Hussein eller de dussintals små potentater runt om i mellan östern som baserar sin enväldesmakt på vapen, fruktan och våldsanvändning.

    Likt vår svenska allierade i bomkampanj Förenad Arab emiraten som symboliskt bidrar med flygplan till Natos koalitionen av villiga. För Libyen kriget handlar knappast om att bara upprätthålla en flygförbudzon längre. De svenska planen flyger vad jag vet runt för att hitta mål för bomb flygningar.

    NATOs militära aktivitet är en bomkampanj med specialsoldater på marken för att träna rebellerna i östra libyen hur de ska fungera som en fungerande militär enhet och ett från Nato illa dolt försök att bli av med Gadaffi genom att ’råka’ släppa en bomb på honom. Det handlar inte om att skydda civilbefolkningen utan deltagandet i ett inbördeskrig. Med ordentlig allvarliga konsekvenser för regionen.

    Att frihetskämparna i Libyen innehåller allt från rojalister som vill återinföra monarkin utan att ha varit i landet  sedan den gamla kungen störtades till andra extremen Al-Quaida anhängare som i stort kapat legitimt folkliga protester talas det tyst om. Libyen oppositionen påminner i mycket mig om det Irakiska INC före Irak invasionen.

    Det kan hända att det finns stöd i folkrätten att med vapenmakt döda statschefer och genomför ’regim change’ i länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Men vem eller vilka är det som ska besluta om var denna internationella solidaritet med vapenmakt ska genomföras?

    Att FNs säkerhetsråd i en ’historisk utslag av enighet’ röstat för Libyen resolutionen och en flygförbuds med Kina, Indien, Ryssland, Brasilen and Tyskland– inkluderande 3 av de mest folkrika nationerna i världen representerande nästan hälften av världens befolkning avstående från att rösta är kanske att ta i. Precis som att bygga en FN resolution på en resolution från Arabförbundet genomdriven av Gulfstaterna med Saudi Arbien i spetsen med Libanon alla med egna orsaker att vilja bli av med Ghadaffi och halva Arabförbundet frånvarande är grumlig legitimitet.

    Frågan som Jytte Guteland, Ardalan Shekarabi, Jan Eliasson med flera borde svara på är om de avser att delta med svensk trupp på marken i Libyen?

    Det går inte att skydda civilbefolkningen i ett inbördeskrig från luften. Och det står ganska klart för nyktra bedömare att Nato har misslyckats i att knäcka Ghadaffi regimen med enbart en bomkampanj. Vad som nu händer är klassik ’mission creep’ i brist på en politisk lösning i och med att västmakterna satt målet att Ghadaffi ska bort och de misslyckats med detta. Det finns en rejäl risk att hela regionen dras in i en konflikt med ständigt ökande militära insatser.

    Här förvånar mig mycket att socialdemokrater som pratar om internationell solidaritet prata så lite om att arbeta för att hitta politiska lösningar via FN-systemet och EU. Det borde vara den naturliga rollen för Sverige att agera för detta.  Händer detta nu eller är alla initiativ helt lagt i händerna på stormakterna inom NATO.

    Vad som är sorgligt är att socialdemokratin i sin iver att vara internationellt solidariska verkar ha hamnat i samma sällskap som de amerikanska neokonservativa och liberala krigshökar som anser det vara stormaktens naturliga rätt att ingripa militärt i andra länder. Även om det sker under en doktrin om ’humanitarian intervention’ eller andra staters skyldighet att ingripa vid grova brott mot mänskliga rättigheter.

    Oavsett kommer det svenska deltagandet i NATOs kampanj i Libyen på inget sätt ha hjälpt Libyens folk till ökad frihet. Eller ha räddat några liv i det nu pågående inbördeskriget. Möjligen är det den insikten Håkan Juholt haft när han säger den svenska insatsen borde avslutas.

    Olyckligt utspel om Libyen av vår partiledning | SvD:
    ”Till vår stora förvåning tycks socialdemokratin nu helt ha låst sig kring uppfattningen att Sverige inte ska förlänga insatsen i Libyen, senast i en artikel på SvD.se av Urban Ahlin och Peter Hultqvist den 5 maj. Den linje som verkar ha blivit partiets är att tre månaders insats räcker – oavsett vad som händer i Libyen och oavsett vad FN begär av oss.

    Vi menar att längden på vår insats inte kan bero på de förhoppningar vi hade när FN-resolutionen antogs utan måste grunda sig på det libyska folkets behov av hjälp. Socialdemokratin är till sin natur internationalistisk. Världssamfundet får aldrig bli passiv åskådare till illdåd.

    Muammar Gadaffi är en av vår tids värsta diktatorer. Efter mer än fyrtio år har folket i Libyen – inspirerade av de fredliga revolutionerna i Tunisien och Egypten – slutligen rest sig. Upproret har mötts med brutalt övervåld från regimen. Misrata och andra städer som kontrolleras av oppositionen har bombats och utsatts för massiv beskjutning. Läget i Libyen är akut.”

     

    (Via .)

  • Sveriges ensidiga NATO anslutning

     

    Det kanske förvånar många svenskar att Sverige måste säga ja när NATO kallar. Men så ser det säkerhetspolitiska läge ut som Svenska regeringar sedan 90-talet ställt Sverige i.

    Vi har helt enkelt ensidigt anslutit oss till NATO och västmakterna som passiv ‘hanger-on’ vart än västmakterna driver sin säkerhetspolitik.

    NATO landet Tyskland kan säga nej till att delta i operationer över Libyen medan Sverige ‘hanger on’ landet Sverige måste bevisa lojaliteten.

    Att det sedan tillkommer intressen som att visa upp JAS inför eventuella försäljningar till andra länder och ekonomiska intressen i Nordafrika och kanske någonstans en solidaritet mot Libyens folk. Om nu någon besvärat sig med att ta reda på vad anti-Gaddafi rebellerna vill.

    Att socialdemokraternas utrikes och säkerhetspolitiska företrädare är tysta kring vad som gick från en i alla fall teoretiskt humanitär FN operation att rädda människoliv till ett fullskaligt krig för att störta en regering och dess regeringschef utan mandat på något sätt kanske säger en del om hur irrelevant hela det socialdemokratiska utrikestänkandet är i dagens Sverige.

    Gaddafi är en brutal diktator men selektivt störtande av fientliga diktatorer medan vän-diktatorer stöds med miljarder av samma väst-makter stör i alla fall mig.

    Att sedan socialdemokratiska företrädare inte ens tänkt på de politiska riskerna med en öppet krig utan slut får mig att undra vilken värld de lever i. Som Johan Westerholm skriver nedan operationen i Libyen är inte alls riskfri. Och risken är störst att stabiliteten i hela regionen rubbas.

    Precis som krig är för viktigt för att skötas av generaler enligt en gammal fransk politiker kanske utrikes och säkerhetspolitik också är för viktigt för att skötas av välmenande amatörer speciellt om de ropar på militär intervention utan att tänka på konsekvenserna eller hur den militära interventionen ska avslutas,  

    För operationen i Libyen är inte riskfri alls. Och då tänker jag inte på vare sig riskerna för våra egna soldater och flygförare, inte heller tänker jag på de oskyldiga civila som kan komma i skottlinjen. Jag tänker främst på de politiska riskerna framgent och jag tycker det är förvånande att Urban Ahlin inte berörde dessa i sina uttalanden. Det var i alla fall dessa som jag skulle motiverat min hållning på – inte omständigheter som nu motbevisats av Wiseman med flera.

    De politiska riskerna är nämligen oändligt mycket större än vad någon politiker velat erkänna så här långt, än mindre kan någon officer inse vidden av problemställningen. Jag baserar min bedömning på de kontakter jag har med olika akademiska lärosäten samt opinionsbildare och journalister i regionen som komplement till mina egna observationer på plats. De som försöker tuta i mig att det är de humanitära och demokratiska värderingarna som är överordnade som motiv i vårt agerande i Mellanöstern ljuger sig både blåa och röda (beroende på partifärg). Om det är de motiven som är vår ledstjärna är i sådana fall 200 års diplomati kastad i soptunnan över natt. 50 år av förhandlingar kring frihandelsavtalens undantag är lika värdelösa dom. Bägge frågor som kostat 100 000 tals mantimmar och tusentals människoliv är därmed bortkastade för eviga tider. Det begriper var och en att så inte är fallet. 200 år av europeisk dominans beror inte på att vi tycker det är så kul, det finns stora ekonomiska vinster i att vara engagerade i denna region. Olja är bara ett skäl och det finns fler.

    Libyen: Operationen inte riskfri – men vad är egentligen risken? | Mitt i steget, Johan Westerholms blogg

      

     

    Sverige måste till slut säga ja till att delta i Natos flygaktion över Libyen. Med nuvarande politik och Nato-chefen på väg till Stockholm blev ett nej politiskt omöjligt.

    I två veckor har alliansregeringen tvekat inför att gå med i FN:s flygkampanj över Libyen. Den närmast ansvarige ministern, Carl Bildt, har varit den som varit mest skeptisk. Sverige är ju inte med i Nato, har han bland annat påpekat.

    Men just därför att Sverige inte är med i alliansen måste vi i paradoxalt nog delta nu, när Nato kallar. Sveriges riksdag har nämligen 2007 och 2008 slagit fast en ensidig solidaritetsklausul. Enligt denna ska vi inte vara passiva om ett EU-land eller nordiskt land (det vill säga Natogrannarna) hotas. På samma sätt förväntar vi oss deras hjälp om vi själva hotas. Sverige ska därför ”både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd”.

    Vi har alltså i praktiken gett upp den militära alliansfriheten – men utan att gå med i en formell allians som Nato. Det leder till en paradox: vi ska nu vara med över Libyen medan det stora Natolandet Tyskland kan avstå. Orsaken är att tyskarna genom Natofördraget automatiskt omfattas av alliansens försvarsgaranti. Sverige som står utan garanti måste däremot upp till bevis.

    Paradoxal logik bakom beslutet | Inrikes | SvD

  • Nato eller inte Nato

    Jag kan faktiskt bara hålla med nedanstående efter vad  jag kan se. Sverige och svensk säkerhetspolitik har sedan början av 2000-talet anpassats till ett nära säkerhetspolitiskt samarbete med just NATO. Det handlar om utbyte av underrättelse information till teknologisk inom det Europeiska försvars samarbete. Samt förstås samövningar och deltagande i det s.k kriget mot terrorismen med NATO i länder som Afghanistan och utanför Somalia.

    Allt genomfört under socialdemokratiska regeringar. Oavsett vad det kallas är det ett nära samarbete

    Är steget till medlemskap då så långt med tanke på att alla våra ledande europeiska partners är medlemmar i samma organisation. Jag vet inte.

    I går utbröt ännu en omgång av stora strutsdansen. Det handlar förstås om säkerhetspolitiken och Nato. Mona Sahlin har skrivit brev och undrat om det är en utredning om svenskt medlemskap på gång, Fredrik Reinfeldt försäkrar att så inte är fallet. Återigen reduceras säkerhetspolitiken till ett inrikespolitiskt tillhygge. Framtida historiker kommer inte att vara nådiga.

    Sverige kan inte klara alla hot på egen hand, säger säkerhetspolitikerna och det ligger förstås en hel del i det. Men med vem ska vi då samarbete? Med den försvarsallians som står oss nära, som vi redan har täta kontakter med och som vi utrustar oss för att kunna samverka med? Eller med någon helt okänd konstellation?

    Klart att Sveriges framtida säkerhetsstrategi måste innebär nära samverkan med Nato utöver den angelägna förstärkningen av det nationella försvaret. Och i så fall: varför inte bli medlem på riktigt? Upp med huvudena ur sanden och se verkligheten i vitögat!

    Säkerheten är värd något bättre än strutspolitik | SvD

     

    Bloggat:
    NATO är mer ett säkerhetshot än försvar, Den (inter)nationella försvarsdimensionen, S har lämnat Sverige i knä på NATO, http://asalindestam.blogspot.com/2010/03/nato-svar-fran-m.html

  • Dags att börja tala utrikes och säkerhetspolitik även för socialdemokrater

    Det är helt klart att Sveriges förhållande omvärlden förändrats väsentlig de senaste 20 åren.

    Detta har dock inte nått fram till den svenska allmänheten eller den allmänna politiska diskussionen. Det handlar inte bra om säkerhetsgarantier inom EU och hur en framtida Europeiska säkerhetspolitik utformas utan lika mycket om Sveriges förhållanden till ett antal stormakter. Främst USA och Ryssland.

    Vi är fortfarande alliansfria men definitivt inte neutrala.

    Ska svenska soldater slås och dö i Afghanistan, Somalia med flera platser runt om i världen i ett passivt deltagande och vad får Sverige i så fall ut av detta. Och återigen. Nej, Afghanistan är ingen FN ledd operation liksom den i Somalia.

    Vad är den bästa vägen framåt som främjar svenska intressen och värderingar?

    NATO oavsett vad man tycker om organisationen håller på att köra över FN som den främsta säkerhetspolitiska västliga organisationen i världen. Är detta en bra utveckling och vad är Sveriges hållning i så fall.

    Jag misstänker dagens utrikespolitiska debatt kommer knappast ens börja ge svaren.

    Bildt kommer enligt vad DN.se erfar att ta upp Lissabonfördraget och de konsekvenser det har för svensk säkerhetspolitik i mycket positiva ordalag. Enligt fördraget är unionens länder skyldiga att bistå varandra vid angrepp. Sveriges regering är enligt Carl Bildt redo att leva upp till detta och ser det som en naturlig och önskvärd utveckling av EU-samarbetet.

    Flera debattörer har kritiserat regeringen för att inte öppet tala om Lissabonfördragets följder. På DN Debatt uppmanade forskaren Mike Winnerstig politikerna att tala klarspråk om att alliansfriheten numera bara är en ”tom fras”. Något utförligare resonemang om detta är dock inte att vänta från Bildt i riksdagen.

    Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige kretsar traditionellt mycket kring relationen till den stora grannen i öster, Ryssland. Bildt kommer dock enligt vad DN.se erfar inte att ge frågan något större utrymme i sin deklaration i riksdagen.

    Andra punkter i utrikesdeklarationen kommer enligt uppgifter till DN.se att vara:

    Afghanistan och Somalia: de svenska civila och militära insatserna ska fortsätta och utvecklas.
    EU:s utvidgning: Sverige fortsätter att välkomna fler medlemsländer. Särskilt månar Bildt om de ex-jugoslaviska länderna.
    Energi är säkerhetspolitik: Utvecklingen på området i Ryssland, Ukraina och i Kaukasus är viktiga för Sverige.
    Bistånd: Behöver öka och regeringens arbete för att höja effektiviteten fortsätter.
    Kärnvapen: Mer internationellt samarbete kring fredlig kärnkraft ska bidra till minskad spridning av kärnvapen.
    Mänskliga rättigheter: Regeringen utlovar fortsatta ansträngningar att få den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak frigiven.

    Bildt tonar ner Rysslands betydelse – DN.se