Claeskrantz.com

Etikett: Utrikespolitik

  • 2 verkligheter i Afghanistan – Carl Bildt väskbärare för USA

    Läser man Carl Bildts blogg kan man inte tro att det pågår ett fullskalligt krig i Afghanistan eller att som den brittiska överbefälhavaren nyligen sade ett kriget som inte kan vinnas militärt. Istället låter det som det finns lite besvärliga säkerhetsproblem.

    Den afghanska omvandlingen till en liberal marknads och västorienterad demokrati är en chimär. Driven av Bush administrationen. Samma krigsherrar som tidigare styr landet. Och på landsbygden är det klanerna som regerar. Polisen är korrumperad och armen knappast en match mot talibanerna. Karazai mer känd som borgmästaren i Kabul för det inflytande han har är en amerikansk marionett som inte skulle överleva utan det skydd han får från en livaktsstyrka amerikanska UD fortfarande betalar.

    Notera förövrigt hänvisningen om att Afghanistans problem kanske inte kan lösas inom ’landets gränser’. Stödjer Sverige ökade militära ’aktiviteter’ inom t ex Pakistan från NATO/USA?

    Det är ganska sorgligt att svensk utrikespolitik är reducerad till att vara väskbärare för amerikanska intressen med Carl Bildt som utrikesminister. Men de svenska 800 miljonerna i militär närvaro och 200+ i bistånd kanske gör någon nytta. Sverige ska ju i alla fall skicka fler soldater och om en del får som de vill Jas till Afghanistan.

    Sverige kanske behöver en ambassad men vi behöver ännu mer en egen linje inom utrikes och säkerhetspolitiken. Om britter och saudier kan förhandla om politiska avtal med talibanerna varför inte svenskar. Sverige skulle i alla fall kunna driva på så att européerna engagerar sig för en avslutning av Afghanistan kriget. Och inte som ett det nu ser ut en permanent militär ockupation av Afghanistan med NATO och amerikanska trupper.

    Afghanistan borde inte förbli ett amerikansk/europeiskt protektorat. Likt vad som hände med Irak.

    Landat i natten i Kabul « Alla Dessa Dagar

    Läget i landet och regionen är utan tvekan besvärligt. Säkerhetssituationen i Afghanistans södra och östra delar har tydligt försämrats, och det har sitt självklara samband med den allt mer komplicerade situationen i grannlandet Pakistan.

    Den bredare ansats för de internationella insatserna som vi talat om under de stora internationella mötena – i Bukarest och Paris – tidigare detta år håller långsamt på att förverkligas. Men det kommer att ta tid att vända den bekymmersamma utvecklingen, och huruvida det är möjligt med fokus bara inom Afghanistans gränser är väl mycket tveksamt.

    Det är nästa års viktiga val som står i centrum för mycket. Väljarregistreringen har börjat, men det finns självklart ett frågetecken för hur den kommer att påverkas av säkerhetssituationen.

    Men dessutom är det tydligt att inrikespolitiken påverkas av positioneringarna inför detta val. President Karzai har just genomfört en regeringsombildning med vissa tydligt hoppfulla inslag, medan andra nog bäst kan förklaras av behovet att skaffa stöd i olika grupperingar.

    I huvudsak kommer jag att ha samtal här i den afghanska huvudstaden, och jag kommer också att ha möjlighet att inviga den nya svenska ambassaden här.

    Med det engagemang – såväl med bistånd som med militära insatser – som vi har i Afghanistan är det ju något av en anakronism att vi inte tidigare haft en ambassad här.

    Men nu repareras den saken, och vi får bättre möjligheter att följa det viktiga också politiska skeendet här.

  • Carl Bildt tillrättavisade av Frankrike?

    Om det stämmer som Pagrotsky säger nedan att Carl Bildt tillrättavisats av franska utrikesministerns på ett EU möte är det ganska uppseendeväckande.

    Sen vet jag inte om aktiemarknaden i Moskva är det bästa sätter att utöva påtryckningar mot Moskva. Den ryska staten har tillgångar som är långt större än den lilla ryska aktiemarknaden. Hade Tyskland, Italien, Frankrike med flera menat allvar med att utöva påtryckningar mot Ryssland hade de stoppat ekonomiska samarbetsprojekt som gasledningen genom Östersjön. Och bestraffat de ryska bolag som fritt verkar över hela Europa. Att detta inte hände säger en del. Ryssland hade förstås stoppat energi leveranserna till Väst Europa och USA. Vilket hade orsakat kaos i världs ekonomin.

    Det är kanske tur att mer rationella realister sköter EU’s affärer just nu.

    Samtidigt kan det vara värt att komma ihåg att om mindre än ett år kommer Carl Bildt att representera hela EU som utrikesminister och Fredrik Reinfeldt som President.

    Förövrigt Pagrotsky som utrikesminister 2010?

    Bloggat:
    Jinge

    SvD » Debatt- och opinion. Delta själv i debatten och ta del av tidigare intressanta samtal » Bildt bedriver hökaktig politik

    Mot den bakgrunden blev resultatet av mötet med EU:s stats- och regeringschefer den 1 september något överraskande att man inte enades om några åtgärder alls riktade mot Ryssland. Det stannade vid kraftiga fördömanden och åtgärder till stöd för Georgien.

    Vi vet nu att detta föregicks av hårda diskussioner mellan utrikesministrarna, där Sveriges utrikesminister Carl Bildt tycks ha intagit den mest hökaktiga positionen.

    Anteckningarna från utrikes­ministrarnas möte den 13 augusti berättar att den högt ansedde franske ordföranden Kouchner vid flera tillfällen tillrättavisade Carl Bildt för det sätt han agerade på under mötet.

    Idag råder enighet om att den linje som blev toppmötets resultat var den klokaste, också mellan partierna här hos oss.

    Ett skäl att EU inte enades om några åtgärder mot Ryssland var enligt Fredrik Reinfeldt att man helt enkelt inte kunde komma på några som kunde vara effektiva. De åtgärder som övervägdes handlade om olika sätt att isolera Ryssland: försvåra resor genom stramare visumregler, mindre samarbete om utbildning och forskning, stopp för handelssamarbete i WTO.

    Jag tror att sådana åtgärder hade varit fullkomligt kontraproduktiva. Att isolera landet ökar bara misstro och rädsla på båda sidor om gränsen, och stärker bara de nationalistiska instinkterna.

    Dessutom hade de inte fungerat. EU och USA utgör tillsammans inte mer än en tiondel av världen och vi överskattar ofta vår betydelse.

    Jag tolkar det som hänt den senaste månaden på ett rakt motsatt sätt. Det som verkligen har skapat nervositet i Ryssland är utvecklingen på finansmarknaden. Tilltron till den ryska ekonomin har fått sig en allvarlig knäck, börskurserna har fallit katastrofalt och många människor, framför allt de allra rikaste och mest inflytelserika, har förlorat väldigt mycket pengar.

    De som investerar, både ryssar och utlänningar, känner oro och säljer aktier och andra värdepapper i stor skala och placerar om i andra länder som känns mindre riskabla.

    Bakom denna för makthavarna i Moskva säkerligen chockerande utveckling ligger inte bara kriget i Georgien utan också oförsiktiga uttalanden av Putin och behandlingen av oljebolaget BP. Sammantaget har detta förstärkt bilden att investeringar i ryska företag i dagens politiska miljö inte är något för nervösa placerare.

    Min slutsats är den motsatta mot den som företräds av dem som vill isolera Ryssland: det är genom finansmarknaderna som Ryssland är som mest sammanflätat med omvärlden, det är här som restriktionerna på den inhemska politiken kan bita.

    Det visar att integration ger mer påverkan än isolering.

    Därför bör politiken nu inriktas på att äntligen åstadkomma ett ryskt deltagande i det globala regelverket för handel genom att medlem­- skapet i WTO kan bli verklighet.

    Här bör – tvärtemot Carl Bildts isoleringslinje – Sverige och EU ta täten och driva på och ta konflikten med bromsklossarna USA och Georgien, som vill politisera handeln. Vi bör avkräva Ryssland att vara med och ta ansvar för internationella valutafrågor i IMF och ge dem det inflytande deras roll i världsekonomin borde berättiga till.

    Vi bör också öka utbytet av studenter och forskare på alla nivåer och underlätta för fler att lära sig varandras språk. Vi bör underlätta turism och utbyte mellan skolor och idrottsföreningar liksom vänortssamarbete, kulturutbyte och miljösamarbete. Det nedlagda svenska programmet för utbildning av ryska journalister bör återupptas.

    Den omläggning av politiken som regeringen gjort på just dessa områden genom att avskaffa de program som fanns är kortsynt och kontraproduktivt. En u-sväng är uppenbart nödvändig.

    Så kan vi minska rädslan för omvärlden i Ryssland och rädslan för Ryssland i övriga Europa. Det är ett modernare och effektivare sätt att bedriva säkerhetspolitik.

    Sverige bör ta ledningen i detta arbete istället för att fastna i gammaldags ubåtsjaktsretorik. Genom att fläta samman våra samhällen och våra ekonomier kan EU långsiktigt påverka Europas säkerhet mer effektivt än genom kortsiktig och högröstad plakatpolitik.

  • Anders Isaksson om hyckleri i utrikespolitiken

    Jag undrar om Carl Bildt läser DN och Anders Isaksson? Men så gäller väl plattityder och hyckleri även i utrikespolitiken. Har du bara rätt sorts ’demokrati’ är alla länder välkomna i den liberala marknadsvärmen.

    Att dö för friheten

    Hur salvelsefullt de militära uppdragen än
    formuleras på politiska toppmöten kan ju alla med egna ögon se att de
    producerar just sådana flyktingströmmar som de skulle förhindra.
    Paradoxalt nog har missionerandet för frihet och demokrati i länder som
    aldrig ens varit i närheten av en demokratisk styresform gjort världen
    farligare än vad den var under kalla kriget.

    Paradoxalt nog har missionerandet för frihet och demokrati i länder som aldrig ens varit i närheten av en demokratisk styresform gjort världen farligare än vad den var under kalla kriget.

    En förklaring kan vara att dagens politiker i USA och Västeuropa glömt – eller förträngt – att våra egna demokratier inte växte fram fix och färdiga. Först när de grundläggande förutsättningarna satts på plats – tryck-, yttrande- och mötesfrihet, rättssäkerhet, oberoende domstolar, äganderätt, korruptionsfria myndigheter och en bred bas av folkliga organisationer – blev allmän och lika rösträtt det allra sista steget i en utveckling, som sträckte sig en bra bit över hundra år.

    Så länge behöver det inte ta i dag, men för den skull behöver inte heller ribban sättas så lågt att allmänna val räcker som kriterium för en demokrati i vardande. Eftersom västvärldens regeringar numera vill ha något synligt tecken på demokratiska ambitioner har alla sorters regimer upptäckt att val fungerar. Om fusket inte är alltför grovt och folket inte röstar på fel parti – som palestinierna gjorde häromåret – strömmar biståndspengarna in.

    Men hel- och halvdiktaturer vill sällan ha demokrati, bara demokratiernas pengar. Georgien, för att ta ett aktuellt land, är ett sådant exempel. I verkligheten är Georgien varken mer eller mindre demokratiskt än Ryssland, båda styrs av auktoritära regimer som då och då legitimerar sig med val men i övrigt saknar demokratins basala krav. Dit hör att demokratier inte låter militärerna anfalla tredskande invånare, de lirkar sig fram till ett modus vivendi.

    I rent politiska syften har EU själv bidragit till lättsinnet i synen på demokratins innehåll. De baltiska staterna får sär-behandla sin ryska minoritet, det gravt korrupta Bulgarien har släppts in och trösklarna är uppenbarligen på väg att sänkas för länder som Turkiet och Serbien.

    Demokratins värden relativiseras. Och soldater offras för illusionen om att frihet och demokrati växer fram ur utländska militärers gevärspipor.

  • Joe Bidens

    Joe Bidens syn på omvärlden nedan kan vara värd att läsa. Speciellt som han troligen får rollen som främsta utrikespolitiska rådgivare. Räkna med fler ’liberala’ amerikanska interventioner i världen.

    MotherJones Blog: Biden’s Worldview

    Biden’s Worldview

    Barack Obama’s pick for his running mate Sen. Joseph Biden
    (D-Delaware) chairs the Senate Foreign Relations Committee and has a
    more than three decade track record in the Senate on foreign policy and
    national security issues. I asked a former Senate Foreign Relations
    committee staff member of his about Biden’s worldview and foreign
    policy sensibilities. ”Liberal interventionist,” says the former Biden
    staffer, who asked to speak on background, comfortable with the use of
    American miliary power, in some contrast perhaps to Obama’s inner
    circle of foreign policy advisors. Here’s more of the former staffer’s
    response.

    Joe Biden firmly fits into the liberal interventionist
    school of thought that dominated the Democratic Party during the latter
    half of the 1990s through 2003. At his core, he is a man comfortable
    with the use of American military power, as demonstrated by the key
    role he played in encouraging the Clinton Administration to launch air
    strikes in the former Yugoslavia, setting the stage for the successful
    Dayton peace talks and the NATO peacekeeping mission. Biden came of age
    politically in the 1970’s, when he saw first hand what the “Vietnam
    syndrome” did to the Democratic Party for more than a generation. By no
    means is Biden a ”Scoop Jackson” Democrat, as Joe Lieberman has become.
    He recognizes that military power is but only one tool in our nation’s
    arsenal, and that soft power plays an equally critical role. However,
    he is not afraid to advocate for military power where appropriate, as
    he did correctly in the Balkans, to his regret in Iraq in 2002, and
    today when it comes to Darfur (the judgment remains out on that score).

    Obama’s worldview, by contrast, appears to be a work still
    in progress. In his speeches and writings, Obama has made clear that he
    is not afraid to exercise the ultimate powers of the Commander in
    Chief. Indeed, he drew criticism from all sides in the summer of 2007
    when he advocated the unilateral use of American military force to go
    after Al Qaeda in Pakistan if Islamabad would not do the job itself.
    Yet the fact remains that Obama came of age politically this decade,
    when we all witnessed the disastrous results of a hasty and ill-thought
    U.S. military intervention. One cannot deny that this experience will
    have influenced Obama’s thinking when he faces the decision on a future
    U.S. military intervention.

    As such, in an Obama Administration, Biden – and the legion
    of current and former foreign policy staffers he will bring into the
    Administration – will provide a healthy counterpoint to those advisors
    closest to Obama. A number of Democrats are concerned by the fact that
    his two leading senior foreign policy advisors are Tony Lake and Susan
    Rice. Lake was a disaster as NSC Advisor and Rice had mixed reviews as
    the leading Africa policy maker in the Clinton Administration,
    especially in her role leading the U.S. response to Rwanda. Both
    individuals don’t seem as comfortable with the use of military force as
    people in the Biden orbit, which include Richard Holbrooke, Jamie
    Rubin, and Tony Blinken.

    I think this tension will be productive and healthy. But it
    will be interesting to see whether, after eight years of an
    Administration split into warring camps, e.g. the Cheney camp vs. the
    Powell/Rice camp, we see another replay of internal tension regarding
    foreign policy in the next Administration, only this time it may well
    be Lake/Rice vs. Biden/Holbrooke, perhaps.

    One more note: Biden unequivocally believes America is a
    force for good in the world. In this respect, his view dovetails with
    those liberal interventionists like Paul Berman and George Packer. He
    carries this belief to the core of his heart. I think Obama also shares
    this view, but it is less derived from passion and gut and more of an
    intellectual belief. Obama brings a uniquely multi-cultural
    perspective, and he has lived in places where America is not seen as
    the good guys. We’ll see how this plays out in an Obama Administration.

  • Obamas utrikesminister

    En ganska intressant spekulation nedan är att Chuck Hagel blir Obamas utrikesminister. Det var också Chuck Hagel som var med i den grupp politiker som var resesällskap och utbildare för Obama på hans resa runt jorden för två månader sedan. Hagel är en s.k ’moderate’ republikan och före detta krigsveteran.

    Det skulle i så fall bli två mittenpolitiker i amerikansk politik från Washingtons inersta etablissemang som blir Obamas främsta utrikespolitiska rådgivare. Jag har svårt att tro att Biden roll skulle bli den traditionella vice-presidents rollen. Snarare tror jag han får en roll mer lik Dick Cheney som inoficiell ’foreign policy advisor’.

    More Good Stuff for the ”Biden Brief” – The Washington Note

    Joe Biden’s selection as Vice President doubles the chances that Senator Chuck Hagel will be selected as Barack Obama’s Secretary of State, which this writer considers positively.

    Joe Biden was a key partner with many NGOs and this blog in stopping John Bolton’s confirmation as US Ambassador to the United Nations.

    When President Bush essentially threw the Baker-Hamilton Iraq Study Group into the trash, Joe Biden embraced it and held numerous Senate Foreign Relations Committee hearings to make sure that the core elements of the Study Group report were positioned well for public attention.

    Biden voted against the Kyl-Lieberman IRGC amendment that would have provided another ”Iraq War Resolution-like” loophole for Iran.

    After President Bush’s provocative State of the Union and post-Iraq Study Group ”Statement to the Nation” speeches in 2007, in which both the Wall Street Journal and I thought Bush was telegraphing that he had given permission for covert actions against Iran, the next morning, Biden pounded on Condoleezza Rice and said ”the President has no authorization to invade or conduct covert operations against Iran.”

    Good stuff — and it belongs in the Biden brief.

  • Obamas framtida nationella säkerhetsrådgivare


    För den som följer vad som händer i Washington och den framtida amerikanska utrikespolitiken är det ganska intressant vem som kommer att bli nationell säkerhetsrådgivare i en Obama administration.

    Bloggen washington note pekar ut James Steinberg som den just nu främst kandidaten till jobbet som under GWB hanterats av Condi Rice och Steven Hadley.

    Det blir ju då som Washington Note påpekar ganska intressant att läsa den artikel Steinberg skrev 2004 med en medförfattare om hur ett amerikanskt Irak tillbakadragande skulle kunna ske. Notera att legitima amerikanska säkerhetsintressen ska bevaras i Irak men demokrati promotion blir en sekundär angelägenhet.

    Det är en återgång till den politik som George Bush senior och realist skolan av den amerikanska utrikespolitiska etablissemanget som Scowcroft och Brezinski drev.

    Set a Date to Pull Out – Brookings Institution
    Unless
    we restore the Iraqi people’s confidence in our role, failure is not
    only an option but a likelihood. Critical to achieving our goal is an
    announced decision to end the current military deployment by the end of
    next year, following the Iraqi adoption of a constitution, together
    with greatly intensified training for the Iraqi security forces.
    Otherwise, the issue may well be not how long we want to stay but how
    soon the Iraqis kick us out.

    From the beginning the
    administration’s strategy assumed that the United States would be
    welcomed as ”liberators” by most Iraqis. Yet the failure of the
    U.S.-led provisional authority to provide basic security for many, and
    the slow pace of reconstruction, has eroded support for our presence.
    The Abu Ghraib outrages and the recent escalation of fighting have
    further undermined our position. A majority of Iraqis now believe their
    country is worse off than before Saddam Hussein was overthrown,
    according to a recent poll.

    This dramatic loss of support
    undermines the legitimacy of our continued military presence. It also
    makes our task of stabilizing the country nearly impossible.

    The
    problem is compounded by our own ambivalence about the political
    transition in Iraq. Although we defined our mission as liberation, we
    have been deeply reluctant to trust the Iraqi people to set their own
    course. From the decision to install a handpicked interim governing
    council, to our initial reluctance to support early elections for the
    limited authority we plan to grant the transition government after June
    30, the message is that we will not permit self-determination in Iraq
    until Iraqis choose a government that meets our goal: a Western-style
    democracy broadly supportive of U.S. interests in the region.

    That
    objective was wildly ambitious even before the military operation
    began; today it is simply unattainable in the near term. The more we
    talk about staying ”as long as it takes” the more it appears we are
    trying to impose our vision on Iraq—further alienating the Iraqi
    public. The danger is not that we will cut and run but that the Iraqis
    will insist that we get out, leaving behind a security vacuum that
    could ignite civil war and wider regional strife.

    How can we
    avoid such a disaster? First, we must make clear that our military
    presence in Iraq is designed to permit the Iraqis to freely choose
    their own future—even if it is not fully to our liking. We should
    indicate not just that we will leave if asked but that we will
    ourselves plan to end the deployment of coalition forces following the
    election of an Iraqi government and the adoption of a new constitution
    next year. We should make clear that we (as part of a wider
    international coalition) would be prepared to stay beyond that time—but
    only at the request of the new Iraqi government, and as part of a new,
    U.N.-sponsored mandate on terms that are acceptable to the new Iraqi
    government and to us.

    Second, we must be clear about our
    legitimate security interests in Iraq. We have a right to insist that a
    new Iraqi government not threaten peace and security—by developing
    weapons of mass destruction, harboring terrorists or attacking other
    nations. And we should certainly seek to use our influence to encourage
    a tolerant, pluralist society.     But because this is a responsibility
    Iraq owes to all, not just us, we should shift the focus away from the
    United States as the enforcement arm of the international community to
    Iraq’s neighbors and others that share these interests, including NATO
    and the United Nations. We should begin by convening a major
    international summit on Iraq, involving not only Western allies but
    also Arab leaders and Iraqis, at the time of the NATO summit next month
    in Istanbul. And we should invite the International Atomic Energy
    Agency to play a role in ensuring that a new Iraqi government does not
    pursue weapons programs.

    Third, we should accelerate the
    training and equipping of new security forces for Iraq. Less than 10
    percent of the necessary numbers of soldiers and police have been
    properly trained to date. Filling this vacuum is critical to the
    success of this strategy, because indigenous forces are far more likely
    than foreign forces to succeed in defeating the residual Baathist and
    foreign fighters in Iraq. If Arab countries and NATO devoted just 10
    percent of their police and military training capacity to Iraqi forces,
    we could complete an intensified training process by next year.

    Some
    will see this as cut-and-run. It is not. Unlike the case with most
    previous stabilization missions, our own enduring commitment to success
    in Iraq is beginning to work against us. It breeds cynicism among
    Iraqis that we are like the colonialists of old, planning to stay
    indefinitely to keep our hands on their oil and to use Iraq for our
    own, broader foreign policy objectives. The lesson of our history is
    that our best partners are those who freely choose to be. We must give
    the Iraqis the opportunity to seize that possibility for themselves.

    The Race to be Obama’s National Security Advisor – The Washington Note

    (UT Austin LBJ School Dean and potential Obama National Security Advisor candidate James Steinberg)

    steinberg twn 100.jpgThere are four horses out front — way ahead of everyone else who might be considered.

    They are:

    Brookings Senior Fellow and former Assistant Secretary of State for African Affairs SUSAN RICE, UT Austin LBJ School of Public Policy Dean and former Deputy National Security Advisor JAMES STEINBERG. Willams & Connolly trial lawyer and former special counsel to President Clinton GREGORY CRAIG, and lastly, Washington Institute for Near East Policy counselor and former Clinton Middle East envoy and negotiator DENNIS ROSS.

    When I was appearing recently on a special Al Jazeera program on Obama’s Middle East trip with former Israel Ambassador to the US Dany Ayalon, I watched on various screen shots James Steinberg — who preceded Carlos Pascual as head of the foreign policy division at Brookings — ably run interference and ”attend” to Barack Obama during key parts of Obama’s Israel trip. I guess I was surprised that he was there. Then not.

    As it turns out, Obama’s recent trip to the West Bank, Israel, Afghanistan, Iraq, Jordan, France, the United Kingdom, and Germany was also a time for auditions by those who might be asked by a President Obama to serve as national security advisor.

    From what I have learned, all four continue to impress Obama. Some rumors place Dennis Ross — who recently led a team developing this disconcerting report on US-Israel policy coordination — in the lead. Some say that the combination of his experience and his ”presentation skills” are generating ’an edge’ for him.

    Most of my other sources place James Steinberg out in front. My own assessment of Steinberg is that he is a shrewd thinker. He spends as much time pondering what he doesn’t know as refining what he does — and that’s what an NSC Advisor should do.